Mats Lönnerblad skribent i finansrätt, skriver att Sverige på grund av bankkrisen kan redovisa den största statsskulden i världen i förhållande till invånarantal. Det är därför som Sverige inte längre, i ekonomiska termer, kan betraktas som ett oberoende land.

FÖR NÅGOT år sedan skrev statsminister Göran Persson en bok med ovanstående titel. Bokens titel inspirerar mig att berätta om hur det i själva verket gick till när våra politikers åtgärder med att rädda de svenska krisbankerna undan finanskrisen i stället motade in Sverige i den största skuldfälla som vi någonsin befunnit oss i och fortfarande sitter fast i.
- Lösningen på problemen som politikerna enades om, var att de krisbanker, som enligt gällande lagstiftning borde försatts i konkurs, i stället befriades från sina skulder och fick ordentliga kapitalinjektioner. Regeringen ställde upp och garanterade bankernas solvens. En lagändring genomfördes också för att underlätta för bankerna att säga upp krediter.
- sade upp krediter enligt löpande band-principen och fick alltså dessutom sina skulder betalda av staten. Övriga banker kunde sedan också lösa sina ekonomiska problem genom uppsägning av krediter och via kapitaltillskott genom nyemissioner. Vad detta betydde för företagsamheten i landet och för hela Sveriges skuldbörda är få medvetna om.
- Genom att rädda de värsta krisbankerna, som rätteligen borde försatt sig själva i konkurs, blev i stället hela Sverige satt i skuld. Följden blev att företagare som tidigare bidragit till att skapa Sveriges ekonomiska framgångar, sattes i konkurs. Även storföretagen är nu på väg att försvinna från Sverige som en följd av det ekonomiska klimatet, som kan visa upp världens högsta skattetryck.
- Denna nyfattigdom inom näringslivet består fortfarande, trots att många påstår motsatsen. En del politiker vågar till och med påstå att Sverige nu är på grön kvist igen. Men den svenska finanskrisen (1987 -1993) har satt djupare spår i svensk ekonomi än någon politiker hittills vågat erkänna.
- Insatsen på 65 miljarder som skattebetalarna tvingades att betala för att rädda Gotabanken och Nordbanken är bara småsmulor i sammanhanget! Ett relativt blygsamt budgetöverskott 1989/90 på 3,4 miljarder kronor, byttes mot ett rejält underskott 1990/91, på totalt 18,6 miljarder kronor.
- 1991/92 ökade budgetunderskottet dramatiskt till 80,8 miljarder kronor. 1992/93 mer en fördubblades detta belopp som till slut hamnade p 187,8 miljarder kronor. Under 1993/94 sjönk budgetunderskottet till 177,1 miljarder kronor, för att återigen stiga under 1994/95 till makalösa 192 miljarder kronor. 1995/96 sjönk budgetunderskottet något till 144 miljarder kronor och 1997 var siffran 55 miljarder kronor i underskott.
- Först 1998 var budgetunderskottet mer normalt 15 miljarder kronor. Men det totala bruttobeloppet är nu uppe i astronomiska 1400 miljarder kronor
- Sverige kan på grund av bankkrisen redovisa den största statsskulden i världen i förhållande till invånarantal. Det är därför som Sverige inte längre, i ekonomiska termer, kan betraktas som ett oberoende land. Med en sådan skuldsättning riskerar Sverige till och med att gå i konkurs vid nästa lågkonjunktur om ingenting dramatiskt inträffar som förbättrar situationen för Sveriges näringsliv. Ingen har heller kommit på tanken att ge upprättelse åt alla de företagare som helt oförskyllt drevs in i finanskrisen som en följd av de politiska direktiven och bankernas handlande.
- På grund av finanskrisen har redan en fjärdedel av alla storföretagen lämnat Sverige, eftersom både kapitalägare och företagare plundrats på sina tillgångar. Utarmningen fortsätter på grund av högt skattetryck och bidragsåtaganden.
Nyföretagandet har minskat. Cirka 60000 företagare har fått se sina lån och krediter uppsagda alldeles i onödan. Att Sverige kunnat tvinga ner sitt budgetunderskott, beror uteslutande på ett orimligt högt skattetryck, som drabbar hela svenska folket och plundringen av "de rika".
- Först den 7 mars 1996 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen om avvecklingen av bankstödet (1995/96:172). I propositionen föreslogs att det av riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet för att banker och vissa andra kreditinstitut skulle kunna infria sina förpliktelser i rätt tid skulle upphöra vid utgången av juni månad 1996.
- Ingenting nämns i propositionen om det statliga budgetunderskottet och den ökande statsskulden som blev följden av politikernas beslut i samband med bankkrisen eller beträffande de räntor som Sverige idag tvingas betala. Enbart 1998 tvingades Sverige betala 109,1 miljarder i ränteutgifter för statsskulden. Enbart räntekostnaden på statsskulden motsvarar således årligen mer än hela socialbudgeten.
- Vad man måste komma ihåg är att det direkta stödet till bankerna bara var en liten del av kostnaderna i sammanhanget. Skadan som bankkrisen orsakade i arbetslöshet och misär, låg i att politikerna medgav bankerna att säga upp krediterna för friska företag, för att bankerna skulle återfå sin kapitaltäckningsgrad. Därmed reducerades drastiskt näringslivets tillväxttakt.
- I dag torde det vara klarlagt att såväl Gota som Nordbanken var konkursmässiga redan i slutet av 80-talet och att deras bokslut under denna period därför inte är korrekta.
- Genom att säga upp lån och krediter där det fanns substansvärden försökte bankerna rätta till tidigare misstag, medan de största låntagarna hölls under armarna ända tills bubblan brast 1990.
- Följden blev att friska och välmående företag förlorade fotfästet och tvingades i konkurs. I dessa avseende tillhör Gota och Nordbanken värstingarna, genom sina skräpkreditföretag Retriva och Securum.
- Mellan 1990 och 1993 fanns i stort sett inte kvar några villiga kreditgivare i Sverige. Om en bank godtyckligt sade upp krediterna fanns ingen stans att ta vägen. Utläggen till följd av bankkrisen innebar att skuldbördan flyttades över från bankerna till allmänheten och företagen.
- Det var därför den svenska statsskulden under åren 1991 - 1994 ökade lavinartat. Under samma period höjdes såväl direkta som indirekta skatter. Det blev också hela svenska folket som fick hjälpa till att betala konsekvenserna av en helt vansinnig politik.
- Den som idag tror att finanskrisen är över, känner säkert inte till de verkliga förluster som krisen orsakade, och som fortfarande inte är reglerade. Det kommer att ta många år innan finanskrisens följder är tillrättade. Staten tvingas fortfarande betala hundratals miljoner i ränteskulder varje år. Skulder som snabbt kan växa beroende av världsekonomins utveckling.
- Men våra ledande politiker, som känner till sanningen, vill fortfarande inte träda fram och bekänna färg. På sätt och vis förstår jag dem. Vem skulle vilja erkänna att handläggningen av svenska finanskrisen inte bara kostat 65 miljarder i bankstöd, utan att svenska folket nu tvingas betala närmare ettusen miljarder, plus ränta i ett okänt antal år för att få Sverige på fötter igen?