I ett aktuellt ärende, mellan låntagare och bank, som jag tagit del av handlar om en detaljist som råkade befinna sig i en likviditetskris. Banken hade fordringar på ett lån, som inte hade amorterats av som det skulle. Lånet sades därför upp. Affärsidkarens bolag försattes i konkurs.

Samtidigt lovade banken, att ärendet skulle bli föremål för konkursutredning, innan några krav ställdes på låntagare och borgesmannen.

Banken dröjde därför två år och sju månader efter uppsägningen av lånet, innan såväl låntagaren som borgesmannen krävdes på betalning. Någon konkursutredning värd namnet, vidtogs aldrig.

Vad som hände var följande: Företaget vars verksamhet i huvudsak bestod av detaljhandel med dammode hade ett varulager värt ca 1,6 miljoner kronor. Inköpspris var ca 650.000 kronor, exkl. moms. Således fanns det en betryggande marginal, som skulle kunna täcka konkursbolagets alla skulder, när varulagret skulle säljas ut.

Konkursförsäljningen skulle ske till ordinarie priser perioden 17.11. – 31.12. när det var lätt att sälja och innan reaförsäljningarna började efter jul och nyår. Vad som senare fanns kvar av konkurslagret skulle säljas till reapriser efter julen.

Dagen före julafton kommer förvaltaren in i butiken och kräver att butiken omgående skulle stängas. Han påstod sig ha fått direktiv från banken. Vid kontroll, visade sig att dessa uppgifter var felaktiga, varför konkursgäldenären, som trots att hennes bolag gått i konkurs, ville göra rätt för sig och snarast se till att banken fick tillbaka alla pengar.

Hon tog därför saken i egna händer, lät på egen bekostnad trycka upp 300 kundbrev till sina stamkunder och sålde mellan jul och nyår varor för cirka hundra tusen kronor. Förvaltaren hade motvilligt lämnat sitt samtycke. På nyårsafton kom konkursförvaltaren in till en fylld butik. Han formligen körde ut alla människorna ur butiken och krävde att butiken omedelbart skulle stängas..

Förvaltaren ville ordna utförsäljningen själv, men lovade höra av sig till konkursgäldenären, när den blev aktuell. Så skedde aldrig. Varor för 1,3 miljoner såldes ut för 16 tusen kronor till en konkurrent i staden. Han sålde sedan partiet vidare till betydligt högre priser.
Men inte nog med det. Lokalen, med en månadshyra på 15 tusen kronor, lånades gratis ut till konkurrenten, medan hyran belastade konkursboet. Om detta vittnar såväl köpeavtal som konkursbokföring.

Min fråga till bank, polis och åklagare är om ni tycker att det skall gå till på detta sätt. Är det på detta sätt som småföretagare som vill göra rätt för sig skall drabbas ? Småföretagare tvingas ofta ikläda sig personlig borgen för sina åtaganden.

Konkurslagen uttrycker det hela på ett tydligt sätt. I 17 kapitlet 1§ i konkurslagen står det: ”En förvaltare skall ersätta för de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet”

Banken reagerar alldeles för sent. När banken fick reda på vad som hänt skrev man till gäldenären att ”under förhållande som nu framkommit hade vi inte lämnat samtycke till partiförsäljning”.

Men någon ordentlig konkursutredning sker aldrig. Om det aldrig sker någon ordentlig utredning, hur konkursen skötts av förvaltaren, uppstår det ju heller ingen skada.