ULf Bernitz, professor i Europarätt, förvånas över svensk flathet.

EU pågår just nu ett stort arbete med att skapa en särskild EU-stadga om skydd för mänskliga rättigheter. Detta är en verkligt viktig sak. Syftet är att ge EU ett mera mänskligt ansikte och stärka den enskildes skydd mot EU-byråkratin. Arbetstempot är högt och debatten livlig på många håll i Europa. Sveriges hållning är dock rätt negativ. Den officiella linjen verkar vara att betona svårigheterna och söka minimera stadgans betydelse. Varför?

- I EU har ett särskilt sammankallat konvent med bred sammansättning hand om arbetet. Ett långt kommet utkast finns redan och ordförandelandet Frankrike prioriterar stadgan. Den anses betydelsefull inför EU:s utvidgning mot öst och man räknar med att slutligt beslut om stadgan skall tas redan vid regeringskonferensen i Nice i december.

- Sverige håller sig dock i periferin. Här förs ingen egentlig debatt om saken och rätt litet information kommer fram. Hållningen är avvaktande på de flesta håll, där den inte är direkt negativ. Vid de hearings som hölls i maj i utrikesdepartementet och i konstitutionsutskottet dominerade skeptiska och negativa inlägg. Inget parti har klart ställt upp för stadgan. Man hör heller knappast av de organisationer i Sverige som arbetar för mänskliga rättigheter.

- För egen del har jag en annan, klart positiv syn på stadgan. Jag tycker den är väsentlig och fyller ett behov. Så omfattande befogenheter som EU numera har är det betydelsefullt att EU:s institutioner är bundna av en katalog som slår fast medborgarnas rättigheter och som skrivits med sikte just på EU:s verksamhet. Det ger också EU ett mer demokratiskt drag. Inför östutvidgningen är det också viktigt att man slagit fast ett starkt värn för människorätten på EU-nivå.

- Var ligger förklaringen till den svenska hållningen? Stadgan är dock ett svar på kritiken mot EU för bristande demokrati och engagemang för den enskilde. Förklaringen är nog till stor del att vi lever kvar i medlemskapsdebatten. Man skyggar inför allt som kan uppfattas som ökade befogenheter för EU. Talföra kämpar för mänskliga rättigheter i andra sammanhang blir märkligt tysta när det är EU som vill göra något. Den falang som ser Sveriges medlemskap i EU en- bart som en ekonomisk fråga är ointresserad.

- På officiellt håll döljs den negativa attityden till EU-stadgan om mänskliga rättigheter främst bakom hänvisningar till vikten av att slå vakt om Europarådets konvention om skydd för mänskliga rättigheter Denna nyvunna omsorg om Europakonventionen är i och för sig, glädjande; Sverige var ett av de sista länderna i Europa som införde den i lagstiftningen. Men EU-stadgan hotar inte Europakonventionen. EU-stadgan behandlar till övervägande del andra rättigheter än Europakonventionen, anknutna till behoven inom EU (diskrimineringsförbud, enskildas fria rörlighet med mera).

Ett annat utslag av den negativa attityden är den officiella svenska linjen att EU-stadgan i vart fall inte bör vara juridiskt bindande utan bara bör vara en rekommendation. Också här är jag kritisk. Hela syftet med stadgan är ju att säkra enskildas (och även företags) rättsskydd i relation till EU:s institutioner. Vill man uppnå det syftet bör naturligtvis stadgan binda institutionerna. En rekommendation räcker inte för att skydda den enskilde när det kommer till konkreta fall, där det gäller att få rätt mot en institution.

- Den svenska attityden måste omprövas. Vi behöver en debatt om stadgan och dess innehåll. Ger den egentligen ett skydd för asylsökande? Skyddas den enskildes integritet när Schengenavtalet tillämpas? Ger stadgan tillräckligt skydd mot retroaktiv lagstiftning? Får vi med principen om allmänna handlingars offentlighet? Skall vi ha med sociala rättigheter i stadgan?

- Som det nu är finns det en uppenbar risk att EU:s rättighetsstadga är fix och färdig och på plats innan Sverige vaknar.

Ulf Bernitz