Principen om EG-rättens företräde innebär att när det blir konflikt mellan EG-rätten och nationella lagar och regler är det EG-rätten som gäller. Detta faktum har inte lämnat de politiskt valda domarna i våra högsta rättsinstanser någon ro.

Senast var det Gustaf Sandström, domare i regeringsrätten, som officiellt uttalar sig om att  EU-lagarna skulle vara "otydliga" och därför svåra att tolka. Detta ursäktar självfallet inte domarna i våra högsta rättsinstanser att låta bli att begära förhandsbesked från EG-domstolen, i alla de frågor som de är skyldiga att fråga. Det är snarare regel än undantag att våra högsta domare väljer att inte fråga EG-domstolen, i  många av de fall där de har en ovillkorlig frågeskyldighet.

Redan EES -avtalet betydde stora förändringar för våra svenska domstolar och myndigheter. Nu när Sverige sedan 1995 är medlem i EU är det faktiskt våra inhemska domstolar, som sämst har förstått hur de skall bära sig åt för att anpassa sig anpassa sig till EG-rätten. Domarna lever fortfarande kvar i föreställningen, att man i stället skall döma efter många av de ofta dåligt formulerade, svenska lagarnas politiska förarbeten, som inte längre gäller.

Inför EES-avtalat ändrades eller anpassades många svenska lagar för att stämma överens med EUs regler och inför Sveriges medlemskap i EU borde resten av lagstiftningen också ha ändrats och anpassas till den europeiska lagstiftningen. Men så skedde aldrig i den utsträckning som krävs. Fortfarande tror många av de svenska lagstiftarna och politikerna att svensk lag gäller framför EUs direktiv och att Sverige inte behöver anpassa sin lagstiftning i den utsträckning som är nödvändig.

Dessa lagstiftare har fortfarande inte förstått att EU är en internationell organisation av nytt slag. Den har övernationella drag som innebär att medlemsländerna avstår från rätten att fatta egna beslut i en rad frågor.

Sverige har valt att lämna ifrån sig en del av sin formella suveränitet för att i stället tillsammans fatta beslut inom EUs institutioner. Det är detta som många av våra politiker och domare inte gillar.

Svenska domstolar och myndigheter är därför skyldiga att tillämpa EUs regler även om lagarna i hemlandet inte ändrats i enlighet med de gemensamt beslutandet. Att vissa EU-lagar döljer maktkamp som Gustaf Sandström påstår är helt riktigt, eftersom det självfallet är svårt med en gång att länka ihop lagstiftningen mellan alla EUs medlemsstater.

Det är därför som högsta rättsinstanserna i Sverige numera måste betraktas som hovrätter och kammarrätter (  näst högsta rättsinstanser )  i EG-rättsliga frågor.  EG-domstolen är i själva verket  den domstolen som avger de flesta prejudikatmålen inom EU.

EG-rättens företräde gäller alla slags lagar i ett land, även grundlagar, och oavsett om de nationella reglerna tillkommit före eller efter en viss EU-regel. Vad gäller EG-rättens företräde framför grundlagar, har fortfarande inte Sverige varit villig att acceptera denna princip i många frågor.

Den främsta skillnaden mellan EG-rätten och nationell rätt är att en nation måste ha kompletta regelverk inom olika samhällsområden och att dessa regelverk inte krockar med varandra som ofta sker i den svenska lagstiftningen.

Det är också viktigt att känna till att EUs rättsregler bara gäller inom de frågor som EU-länderna valt att samarbeta om. EU har således aldrig haft som mål att ta några samlade mål över hela lagstiftningsområden.

Eftersom Sverige "nästan" (  det påskrivna beslutet om EMU-anslutningen har fortfarande inte accepterats av våra svenska politiker ) är fullvärdiga medlemmar i EU gäller således att den s k gemenskapsrätten har företräde framför svensk rätt och under vissa förutsättningar får direkt effekt. Många
rättsakter är skrivna på ett sådant sätt att de i efterhand måste tolkas av
juridiska experter för att det skall bli klart vad som gäller. Det är säkert detta Sandström menar när han säger att EG-rätten generellt sätt är av dålig kvalitet.

Principen om direkt effekt innebär kortfattat att EG-rätten inte bara kan åberopas av medlemsländerna och institutionerna i EU, utan även av enskilda personer och företag under vissa förutsättningar.

Kvalitén på EG-rätten är det inget fel på !  Det är snarare så att det är fel på de svenska domarna som allför länge suttit fast i den svenska lagstiftningen med alla dess politiska förarbeten, som inte existerar i övriga Europa. Ofta gör detta de svenska lagarna extremt svåra att tolka, eftersom förarbetena i sig innehåller många motsatsförhållanden.

EG-domstolen i Luxemburg ger därför viktiga bidrag till utformningen av EG-rätten genom de domar som bildar prejudikat i olika frågor . Några av de viktigaste principerna inom EG-rätten har i själva verket kommit till genom domstolens arbete.

Det är heller inte medlemsstaterna, som sopar problemen under mattan, som Gustaf Sandström hävdar. Det är i stället de svenska domarna som sopar de EG-rättsliga frågorna under mattan ! Ibland tillåter man sig också att sopa hela mål under mattan som skulle skapa prejudikat i vissa rättsliga frågor.

Senast detta skedde var den 15.5. 2000 i mål nr Ö 1282-00 där Högsta domstolen avvisade en stämningsansökan i ett mål som vare sig blev prövat i tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen.

Eftersom högsta domstolen inte hade några argument att anföra för att vägra prövning, i strid med såväl EG-rätten som Europadomstolen  skrev domstolen bara: " Högsta domstolen finner ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut skall stå fast."