De sista puzzelbitarna kring den svenska bankkrisens uppkomst och ansvar börjar nu falla på plats.

Hittills kan man säga att bankernas, revisorer, styrelser och ledningar gått oskadade ur krisen, om än med skamfilat rykte, som senare kompenserats med rikliga fallskärmsavtal. Det skall också erkännas att några av "värstingarna" redan tvingats till förlikning med staten och fått betala av i sammanhanget, blygsamma belopp, för sin del av ansvaret för finanskrisen.

För de stora affärsbankerna är det aktieägarna och kunderna ( genom högre räntemarginaler ) som fått betala kalaset medan krisen i Gotabanken och Nordbanken till en början fick betalas av dessa bankers företagskunder.

Hur det gick till när Gota- och Nordbanken beslutade sig för att skjuta över en del av ansvarsfrågan på bankernas fastighetskunder via "skräpkreditföretagen" Retriva och Securum har jag redan berättat om i tidigare artiklar .

För den som vill ta del av denna hemligstämplade information kan jag garantera en spännande läsning ! Men underlaget är förstås svårt att få tag på. Finansdepartementet lät först meddela att alla handlingar var "försvunna". Men med en grävande journalists envishet lät jag Finansdepartementet förstå att jag kände till innehållet. De åtråvärda handlingarna har därför äntligen "återfunnits", efter Finansdepartementets kontakt med Nordbanken i ärendet. Därefter har alla handlingar i vederbörlig ordning i stället "hemligstämplats"

Den mesta informationen finns samlad i rapport från Finansinspektion från 1992 ( som är hemlighetsstämplad enligt 8 kapitlet 5 § i sekretesslagen ) och i ansökningar med bilagor med begäran om ökning av kapitalet för Nordbanken 1992 ( också dessa hemlighetsstämplade ).

8 kapitlet i sekretesslagen visar att sekretessen är utfärdad med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. ( läs staten, som i dag äger cirka 18% av Nordbanken ). Medan § 5 säger att "sekretessen inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet".

Sekretessen har begärts upphävd eftersom det annars skulle innebära att rättschefen Nils Dexe på Finansdepartementet även i fortsättningen tillåts "skydda brottslig gärning," men fortfarande har bara vissa handlingar utlämnats. Finansdepartementet anser uppenbarligen att domstolarna inte har rätt till denna, för Gota- Nordbanken, Securum och Retriva graverande information

Finansdepartementet har således hemlighållit dessa handlingar i cirka 10 år, som för länge sedan borde tillställts advokater och åklagare i de många tvisterna med Gotabanken och Nordbanken och som visar på Gotas och Nordbankens obeståndssituation och Securums och Retrivas skuld i finanskrisen. Dessa handlingar visar också vissa politikers inblandning och skuld i finanskrisen, vilket förklarar varför sekretessen fortfarande inte hävts.

Men nu lär det i stället komma en rad editionsföreläggande om att häva sekretessen från de företag som tvistar med Nordbanken att häva sekretessen.

Det skall därför bli intressant att se om det blir Finansdepartementet och våra politiker som kommer att häva sekretessbeslutet eller någon av våra domstolar. Hemlighetsstämplade handlingar, kan ju inte gärna åberopas som bevisning i domstol.

Därefter kommer såväl ledningarna i Gota, Nordbanken, Securum och Retriva att ställas till svars tillsammans med de aningslösa revisorer som tidigare kunnat godkänna dessa företags bokslut, pantvård och övriga åtgärder. Utslagningen av företag har varit för stor för att de till slut inte skall bli några rättsliga reaktioner och straffpåföljder för inblandade parter. Praktiskt taget en tredjedel av Sveriges näringsliv slogs ut under finanskrisen och detta förklarar till stor del den situation som Sverige befinner sig i dag, med stor arbetslöshet som fortfarande inte vill ge vika.

Under toppåren 1992-93 gick cirka 2.500 svenska fastighetsbolag i konkurs. Detta skall jämföras med att genomsnittligt gick endast mellan 25-30 fastighetsföretag årligen i konkurs under hela 80-talet. Nu har siffrorna minskat något och under 1995 gick "endast" 631 fastighetsföretag i konkurs, enligt statistik från SCB.

Sverige har således fortfarande inte nått ner till normala nivåer så att det går att säga att krisen för fastighetsföretagen är över. Sedan 1989-1990 när finanskrisen "exploderade", med fördröjd effekt, har således mer än var sjätte fastighetsägare gått i konkurs. Då saknas fortfarande statistik om konkurser för enskilda näringsidkare inom fastighetsbranschen, som varken har anställd personal eller momspliktig verksamhet understigande 200.000 kronor.

Mot denna bakgrund kan det totala antalet konkurser i fastighetsbranschen beräknas uppgå till cirka 8-9.000 onödiga konkurser fram till i dag. Konkurserna fördelar sig ungefär hälften vardera på fastighetsföretag och bostäder. De tre storstadslänen svarar totalt för 55 procent av konkurserna vilket står i proportion till deras andel av fastighetsbeståndet.

Styrelseprotokoll i Centralstyrelsen för PK Banken 1989 visar att styrelsen då hade full information om låneportföljen fastigheter. Volymen vid denna tidpunkt var 37,6 miljarder kronor. I augusti 1991 beslutade Nordbanken ( Björn Wahlström och Allan Larsson ) att fastigheterna var uppblåsta med värdering = yield på 6% för centrala fastigheter i storstäder. Man ändrade detta enväldigt till 12% i storstäderna samt 18% i Norrland. Jacob Palmstierna i styrelsen för dåvarande Bankinspektionen fick igenom samma beslut till att gälla alla banker.

Senare beslutade Lars Thunell, vice VD i Nordbanken, som tidigare drastiskt värderat ner värdet i Nobelindustrier att tiden nu var kommen att också värdera om hela Nordbankens kunders fastighetsbestånd och flytta en del av dessa krediter till Securum.

De värderingsprinciper som han då kom fram till var: 75% belåning, begränsning alt ingen intäkt från räntesubventioner. Beräkning av värdet endast på utgående hyror ( dvs faktisk uthyrning ) ränta 12 % de första 3 åren samt 11 % de återstående 2 åren. Man räknade denna vägen fram ett värde om fem år ( 1997 ) Thunells principer innebär i stort och praktiskt, en halvering av fastigheternas värden.

Det som var uttalat från Nordbanken och staten när Securum bildades som dotterbolag var att kunderna skulle överleva och efter hjälp hos Securum komma tillbaka till banken. Samma uttalande skedde i samband med bildandet av Retriva.

Detta ändrade Thunell i februari vid styrelsemöte, sedan Securum skilts från Nordbanken 1993. Styrelsen tog i stället ett beslut om att omedelbart ta in en stor del av panterna och slå ihjäl Nordbankens tidigare kunder. Samma sak hände i Retriva för de kunder som tidigare anlitat Gotabanken.

Man t o m gav bonus till anställda för att snabba upp hanteringen. Thunells märkliga "värderingsprinciper" innebar således att mer än var sjätte fastighetsägare gjort konkurs och att hela väldiga Nobelkoncernen felvärderades. Som belöning för sina insatser blev Lars Thunell först VD för försäkringsbolaget Trygg Hansa och sedan VD i S-E-B.

I samband med finanskrisen tog Nordbanken och Securum också på sig rollen som icke-jurister att jaga det man i dag kallar för ekobrottslingar. "Operation Råsop" bildades på initiativ från krisbankerna och var klar med sin verksamhet 1996.

Det var få företagare som dömdes. Styrelserna och ledningarna och revisorerna i såväl Gota, som Nordbanken, Securum och Retriva gick fria, eftersom de egendomliga förehavande som förekom i dessa företag var hemligstämplade och därför aldrig kunde undersökas !

Borde därför inte Finansdepartementet av egen fri vilja nu öppet redovisa hela sanningen ?

Genom att fortsätta att dölja vad som många redan vet innebär att regeringen inför nästa val riskerar att förlora all trovärdighet, för vem vill rösta på ett parti som försöker dölja brottslig gärning. Det är bara en tidsfråga, när sanningen till slut ändå lär komma fram genom domstolsbeslut

Är det därför snart inte dag att lyfta fram, vad som verkligen hände och orsakade den svenska bankkrisen, ( 1987 - 1993 ) eftersom de verkliga skurkarna till Sveriges största kris någonsin, fortfarande går fria.