I tilläggsprotokoll till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som skrevs på i Paris redan den 20 mars 1952 och som ratificerades i Sverige den 17 april samma år framgår klart och tydligt vilka regler som gäller för egendomsskydd.
  Redan i den första artikeln står det skrivet att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt ( a droit au respect de ses biens ). Ingen må således berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.
   Denna lag gäller således lika mycket både i Grekland som i Sverige. Två länder som på ett flagrant sätt brutit mot Europakonventionen i dessa sammanhang.
   Fortfarande har Sverige inte lyckats få några mål prövade Europadomstolen, som blev följden av den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Men flera mål från Sverige är på väg till Europadomstolen, när väl avgöranden har fattats i högsta rättsinstans, på vilka grunder bankerna skall tillåts att säga upp krediterna för välskötta företag, som alltid skött sina förpliktelser.
   Efter sex års processande i Europadomstolen avgjordes nyligen det första målet som gäller den grekiska staten, som kommer att få stor prejudicerande betydelse. Målet gäller ingen mindre än exkung Konstantin i målet mot den grekiska staten, som nu måste betala honom, hans syster Irene och faster Katarina för familjens tre lantegendomar, inklusive två stora villor som konfiskerades av den Grekiska staten när det grekiska Kungadömet föll.
   I Grekland var det Papandreos socialistregering som stod för konfiskering av egendom 1994. Det skedde när man konfiskerade alla kungafamiljens egendomar med en lika slarvigt genomtänkt som genomförd konfiskationslag. Det är denna lag som Europadomstolen i Strasbourg nu har underkänt i sin uppmärksammade dom.
   Exkungen hade krävt 1,4 miljarder dollar i ersättning. Och eftersom han fått rätt i sak är den Grekiska regeringen nu skyldig att ersätta honom och hans familj för den skada som man orsakat. Enligt de uppgifter jag erhållit är den nuvarande grekiska regeringen mycket generad över domen och vet inte längre hur man skall agera. Exkung Konstantin för sin del har förklarat sig vara mycket nöjd med domen, och nu vill han bara ha tillbaka sina olagligen konfiskerade egendomar.
   I Sverige genomfördes 1991 en annan konfiskationslagstiftning som också handlar om beslagtagande av egendom på ett annat plan, och som numera på mycket starka grunder ifrågasätts av allt fler juridisk kunniga personer.
   Det gäller de nya reglerna ( FFFS 1991:10 ) som innebar att fastigheter värderades ner efter ett antal schabloner i stället för efter marknadsvärdena. Införandet av denna lagstiftning som skedde under den borgerliga regeringen när Bo Lundgren var bankminister, innebar en nedvärdering av fastighetspriserna med mellan 50 och 70 %, vilket under en kort period resulterade i rena planekonomin i Sverige.
   Lagstiftningen innebar att krisbankerna som under bankkrisen hade lånat ut för mycket pengar till ett fåtal mycket stora fastighetsbolag, utan vidare kunde säga upp krediter mot många små och skötsamma kunder som alltid skött sina åliggande och utan vidare beslagta deras fastigheter.
   De kreditavtal som används mellan banker och såväl näringsidkare som privatpersoner löper ( enligt lag ) normalt på perioder om 3 till 12-månader för att därefter förlängas automatiskt.
   För de fall där kredittagaren ej sköter sina skyldigheter enligt avtalet finns 3 olika grunder för kreditgivaren att ( i förtid ) säga upp kreditavtalet.
   - Kredittagaren har ej betalt räntor och/eller amortering enligt avtalet
   - Säkerheterna för krediten är ej längre tillfredsställande ( har försämrats
   - Kreditgivaren kan på goda grunder anta/förutse att kredittagaren inte kommer att fullgöra sina åtaganden i framtiden.
   En kredittagare som sköter sina skyldigheter enligt avtalet skall enligt god banksed få sitt avtal automatiskt förlängt. Men genom Lundgrens lika illa genomtänkta som genomdrivna lagstiftning kunde bankerna själva bestämma vilka låneavtal som man önskade säga upp.
   Om kunden inte godkänner uppsägningen av avtalet och har fullföljt sina åtaganden och det blir tvist i domstol åligger det banken att bevisa att säkerheterna har försämrats. De nya regler som infördes 1991 fick därmed rent konfiskatorisk verkan.
   Tack vare den nya lagstiftningen blev det lätt för bankerna att försvara sina åtgärder och de kunde sedan också bevisa att säkerheterna hade försämrats, trots att det i själva verket inte hade skett någon försämring !
   Kredittagaren är i princip alltid, också när han är näringsidkare, den svagare parten i avtalsförhållandet.
   Bankernas panik ledde till att 60.000 företagskonkurser helt i onödan. Det finns beräkningar som säger att om bara bankerna hållit huvudet kallt hade hela krisen inte kostat mer än 5-6 miljarder i stället för cirka 1.000 miljarder kronor, plus ränta som blev facit av bankkrisen.
   En fråga som Europadomstolen nu kommer att pröva är således om det går att lagstifta ner värdena på fastigheter, när det i själva verket är marknaden som måste få bestämma vilka värden en fastighet betingar. Frågan har stor prejudicerande betydelse för vilken betydelse äganderätten i Sverige kommer att få i framtiden. Vad den nuvarande socialdemokratiska regeringen tycker om den lagstiftning som Bo Lundgren drev igenom vet vi redan. Lagstiftningen har nu tagits bort. Men skadan som Bo Lundgren och den dåvarande borgerliga regeringen orsakade redan skedd !
   Jag delar således uppfattningen som numera många ger uttryck för, att politiken blivit upp och nedvänd. Moderaterna anklagar numera regeringen för att öka klassklyftorna, samtidigt som Moderaterna själva, som säger sig förespråka fri företagsamhet, lagstiftar bort äganderätten !