Sverige har ett statskick där alltför mycket odelad makt samlas hos de verkställande organen. Det är därför barbariet i våra domstolar  får fortsätta, medan målen numera samlas på hög i alla rättsinstanser. Förklaringen till varför svenska domstolar inte längre fungerar i 2000-talets Sverige, sedan Sverige gått in i EU, har också sin bakgrund i den unika nordiska rättspositivismen.

Den svenska  rättspositivismen var den allenarådande förhärskande doktrinen under 30-talet i Sverige som gjorde fullständigt rent hus med förställningen om mänskliga rättigheter och reducerade rättvisan i Sverige,  till en teknik i tjänst hos statens vilja.

Att svenska domare därför anser sig  representera staten i stället för den enskilde individen,  är anmärkningsvärt, men knappast förvånande. Det är statens vilja, som fortfarande är  många av våra äldre svenska domares rättesnöre.

Det är därför som lagrådets granskningar numera sker i allt snabbare takt, sedan våra politiker bestämt sig för den politiska inriktningen, hur våra lagar skall tolkas. Att lagrådet numera fattar beslut, i svåra juridiska frågeställningar inom bara några dagar, är knappast förvånande.

Detta kan ske eftersom de jurister som numera ingår i lagrådet från början är politiskt skolade och noggrant utvalda till sina ämbeten i högsta svenska rättsinstans. Dessa politiskt valda domare vet därför hur politikernas önskningar skall tillfredsställas så snabbt som möjligt, utan att ifrågasättas.

Den totala kollisionen mellan juridik och politik i Sverige inträffade således i två omgångar. Först per den 1 januari 1994 när Sveriges skrev på EES-avtalet och sedan den 1 januari 1995 då Sverige beviljades inträde i den Europeiska unionen. Efter dessa datum är ingenting sig längre likt i Sverige.

Frontalkrocken mellan politik och juridik i det svenska samhället är ett faktum.

Detta beror också på att lagarnas politiska förarbeten inte längre gäller i Sverige och att vi genom Romfördraget fått en överordnad lagstiftning som absolut måste följas. När jag granskar protokoll från lagrådets granskningar efter 1995 saknas i regel de EG-rättsliga perspektiven, varför granskningarna inte ger det obligatoriska lagskydd som är avsett med lagrådets granskningar. Detta trots justitierådens och regeringsrådens plikt är att följa EG-rätten.

Förslaget till lag om kärnkraftens avveckling som granskades av lagrådet, är bara ett exempel. Där deltog justitierådet Staffan Magnusson, f d presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg och regeringsrådet Leif Lindstam. I denna lagrådsgranskning så sent som från den 17.6. 1997 nämns både förarbeten ( som inte längre gäller ) och " angelägna allmänna intressen" ( läs: statens ) medan granskarna helt enkelt hoppar över de EG-rättsliga konsekvenserna, som är särskilt betydelsefulla att granska i dessa sammanhang.

Inom den svenska civilrättens område råder  också närmast fullständigt kaos, mellan civilrätt och dess tolkning inom skattejuridiken. Vad som först godkänns  som civilrättsligt korrekt kan sedan underkännas i sitt skatterättsliga sammanhang.

När skattjuridiken tolkas i sina sammanhang i domstol åtföljs tolkningarna av de mest egendomliga juridiska "antaganden" och "gissningar" i rättspositivistisk anda, som förstärks genom den svenska generalklausulen, som inte längre gäller !

Skattemyndigheterna har således helt andra åsikter om hur våra skattelagar skall tolkas, och underkänner ofta vad som en gång godkänts ur civilrättsligt perspektiv. Detta skapar naturligtvis stora problem och konsekvenserna i olika skattemål blir betydande. I dessa ärenden spelar skattemyndigheten, länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt  med olika privatpersoners ekonomi som i rysk roulett. Detta, trots att det är i Sverige vi befinner oss.

Enligt min mening skall svenska domstolar tillämpa EG-rätten,  eftersom vi förbundit oss att följa EG-rätten.

Sveriges anslutning till EES-avtalet innebar också att vi strävade efter ett "homogent" system med EG-rättens friheter. Genom EU-inträdet har Sverige däremot överlämnat sin suveränitet på vissa områden till EG  förpliktat sig att följa all vid anslutningstillfället existerande gemenskapsrätt med undantag för vad som kan ha undantagits i anslutningsakten.

Genom anslutningen till Maastrichtfördraget har Sverige även underkastat sig att göra gemensam sak med övriga medlemsländer då det gäller den politik som skall föras för att uppnå målen i de inledande artiklarna till Unions - och Romfördragen. Det är dessa av Sverige en gång godkända förpliktelser som Sverige nu har så svårt för att följa genom att vi i Sverige är uppvuxna med att juridiken får vika sig för politiken.

Men den svenska rättspositivistiska inställningen till juridiken är sakta på väg att försvinna ju närmare vi kommer övriga Europa både kulturellt och i lagstiftningshänseende. Min egen förhoppning är därför att denna integration nu kommer att ske så snabbt som möjligt.