Blankning innebär försäljning av lånade aktier med förhoppning att de kan köpas tillbaka i framtiden till lägre kurs. Stiger kursen blir det i stället förluster. De flesta affärsbanker arbetar med blankningsaffärer. Blankningsaffärer med mycket stora belopp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige.

Avancerade affärer som blankning i bank, skall självfallet föregås av beslut av styrelsen och koncernledningen, innan någon sådan verksamhet kan startas.
Sker inte detta begår ledningen för banken tjänstefel, som bankens ledning och styrelse måste ta ett personligt ansvar för genom att avgå.

För att överhuvudtaget kunna genomföra blankningsaffärer i någon större skala krävs dessutom en sofistikerad kontrollfunktion inom banken. Självfallet måste såväl styrelsen som bankens ledning också har ett direkt ansvar för att denna genomförs, innan verksamheten kan påbörjas. Inom de andra svenska affärsbankerna har också misstag skett i samband med blankningsaffärer. Men dessa misstag har tidigare tystats ner. Polis och åklagare har inte blivit inkallade.

Precis som när det gäller fastighetsaffärer handlar ofta om mycket stora summor. För Nordbanken, som tidigare varit en liten bank för småsparare, har däremot blankningsaffärer tidigare varit ett okänt begrepp. Däremot har man, efter samgående med finska Merita varit intresserade av att lära sig spelets regler, även inom detta svåra område.

Men som tidigare skedde med Nordbankens fastighetsaffärer under den svenska finanskrisen ( 1987 - 1993 ) har man gjort samma misstag fast inom ett nytt område och i mindre skala. Vad Nordbanken gjorde för fel när det gällde fastighetsaffärerna, var att man beslutade att värdera ner sina kunders fastighetspanter genom att ändra marknadsvärdena.

Denna nedvärdering skedde med över 50%  i både centrala lägen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i de flesta övriga delar av Sverige. Varför man gjorde detta, var för att kompensera ledningens tidigare felbedömning mot sina största kunder. Värderingarna på dessa fastigheter hade tidigare skett efter en framtida beräknad värdestegring, i stället för efter den direktavkastning som dessa fastigheter genererade.

När Nordbanken den gången upptäckte vilka misstag ledningen och styrelsen begått mot sina största kunder, skyllde Nordbanken sina misstag på sina skötsamma kunder som fick krediterna uppsagda. Banken tog in alla panterna från dessa kunder, medan Nordbanken  även i fortsättningen tvingades att behålla sin tidigare värderingar av de största engagemangen, för att inte omedelbart bli tvingade att försätta sig själv i konkurs.

I blankningsaffärer kan man inte skylla sina misstag på andra kunder. Därför försöker nu Nordbankens ledning skylla ifrån sig igen, genom att peka ut en enskild medarbetare i banken, som ansvarig för bankens blankningsaffärer, som banken tidigare måste känt till. Ingen mäklare på någon bank, borde få göra affärer för flera hundra miljoner kronor, inom ett nytt område utan bankledningens godkännande.

Företrädare för Merita Nordbanken har nu erkänt att Nordbanken kring årsskiftet 1998 - 99 försökte bygga upp egen verksamhet med aktieblankning, trots att man inte hade kompetent personal att sköta detta, och trots att man vare sig hade byggt upp en kontrollfunktion avseende dessa affärer eller hur denna verksamhet skulle bedrivas.

Tidigare har dessutom bankens ledning ljugit för åklagaren genom att blankning inte var tillåten inom banken ! Man uttrycker sig som om den enskilda mäklaren kan agera, utan att kontrollsystemet varnar,  och som om det inte finns något kontrollsystem överhuvudtaget för denna verksamhet i banken.

När dessa uppgifter blev kända för åklagaren, långt innan omhäktningen av den 31-åriga kvinnan, borde hon genast släppts på fri fot och undersökningen borde i stället koncentreras till hur styrelsen och företagsledningen i Nordbanken hade beslutat om verksamheten.

Men på samma sätt som åklagare och polis inte undersökt den svenska finanskrisen, blundar man även efter finanskrisen för bankledningars och styrelsers misstag. Polis och åklagare låter i stället kunderna eller enskilda medarbetare inom bankerna ta ansvaret  för ledningarnas bristande kontroll av verksamheten.

Det är nämligen omöjligt för någon mäklare att göra så omfattande affärer som det här är frågan om utan att först få välsignelse från någon överordnad inom koncernledningen. I varje fall skall det vara så. Men vad som tidigare är känt beträffande Nordbanken bekräftar att den kontroll som tidigare borde funnits hos banken i samband med bankens fatala fastighetsaffärer inte heller finns, skall man även denna gång klara sig från att ta ansvar, när Nordbankens nya blankningsaffärer synas närmare i sömmarna !

Banken tar ju på sig ett juridiskt ansvar att ersätta skadorna vid förluster som sker genom missgrepp i banken. Men när ord står mot ord mellan mäklare och kund, finns det ingen som helst anledning att häkta mäklaren om man samtidigt inte låter häkta kunden, om det nu förhåller sig så som det påstås i pressen, tills frågan om vem som bär ansvaret kring förlusterna blivit ordentligt utredda.

Om Nordbanken säger sig agera affärsmässigt genom att polisanmäla sin egen personal utan att samtidigt polisanmäla kunderna det här är frågan om, visar det att Nordbanken redan tagit ställning mot en av sin egna anställda, för sina kunder utan att veta vem som är skyldig.

De direkt skyldiga till bankens tidigare fastighetsaffärer och bankens blankningsaffärer är ju bankens koncernledning och styrelse, som inte tagit på sig ansvaret genom att inrätta och organisera en kontrollfunktion, som motsvarar kraven på en bank

Att en mäklare sitter och "hittar på egna blankningsaffärer" för hundratals miljoner som åklagaren Kjell Lilieholm försöker göra gällande i detta mål verkar inte trovärdigt. Vad som förvånar mig, är därför att inga andra mäklare inte går in och försvarar en kollega, som blivit utsatt till syndabock, redan innan någon ordentlig utredning blivit slutförd.

Hur lite Nordbankens ledning "visste om" dessa affärer visar uppgifterna att banken inte ens visste om vilka slutkunderna var. Nordbanken trodde i dessa fall, att slutkunderna var var Crédit Lyonnais och Morgan Stanley, när dessa bara hade en administrativ roll, för de verkliga slutkunderna ! Vilka som var mäklarens slutkunder fick banken klart för sig först i slutet av januari i år.

Det åligger självfallet ledningen för en bank att ta reda på vilka kunderna är, innan man gör affärer med dessa och gör ordentliga kreditprövningar. Detta gäller särskilt nya kunder som omfattas av en ny verksamhet.

Dessa kreditprövningar, som med största sannolikhet aldrig gjordes, vill nu banken också försöka lasta över på mäklarens axlar !

Trots att det nu visar att mäklaren måste haft " fria händer" att genomföra sina blankningsaffärer utan att bankens ledning, bekymrade hon sig inte särskilt mycket om vilka hon gjorde affärer med. Detta var ju precis vad som hände under bankkrisen ! Precis som nu, lyckades  ledningen och styrelsen frikoppla sig själva, från allt ansvar.

När det gäller Nordbankens tidigare fastighetsaffärer svarade ett fåtal kunder för bankens största förluster. Kreditlöftena till dessa kunder  gavs centralt från ledningen och huvudkontoret. Men skulden för bankens tidigare obeståndssituation, övervältrades på bankens skötsamma småkunder som hade tillgångar och fick alla sina krediter uppsagda.

Åklagare Lilieholm borde därför omgående häkta Nordbankens ledning på samma grunder som han häktat mäklaren, när det nu är uppenbart att ledningen inte tagit sitt ansvar genom att sköta verksamheten på ett korrekt sätt.

Men i likhet med vad som hände under den svenska finanskrisen ( 1987 - 1993 ) kommer varken styrelsen eller ledningen att krävas på något ansvar utan styrelsens och ledningens ansvar läggs på andra axlar. När det gäller banker där svenska staten har en ägarandel försvaras alltid ledningen, vilka brott som än begås.