Yttrandefrihet. I EU:s rambeslut om kampen mot terrorismen finns en definition, som riskerar att urholka kärnan i demokratin: möjligheten att driva opposition och opinion. Auktoritära regimer kan glädjas åt EU:s beslut.

Det är något lurt med vårt sätt att hantera de värden, bland dem yttrandefriheten, som är viktigast för oss. Vi gör förluster utan att fatta hur det har gått till.
Brådska hos beslutsfattare och förströddhet hos andra hjälper till. Rambeslutet om kampen mot terrorismen, som på nolltid har förhandlats fram inom EU:s ministerråd, kan bli ett exempel på den sortens förluster.

Vi har alla på våra näthinnor kvar bilderna av trafikplanen som flög in i tvillingtornen på Södra Manhattan. Vi ska ha dem kvar där. Terrorismen är ett extremt hot mot oskyldiga. Terrorismen är också ett hot mot rättsstaten och det öppna samhället.

Därför mobiliserades vi alla till försvar av bådadera. Om vi ska lyckas eller misslyckas i det försvaret beror inte minst på vad vi själva gör med rättsstaten och det öppna samhället som svar på hotet. Och på vad andra gör för vår räkning.
   I centrum för EU:s rambeslut om kampen mot terrorismen finns en definition. Enligt den ska varje medlemsstat se till att ett antal listade brott betraktas som terroristbrott - för hårdare bestraffning - om de kan allvarligt skada ett land eller en internationell organisation när syftet är att: allvarligt skrämma en befolkning otillbörligen tvinga ett offentligt organ (Government) eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling allvarligt destabilisera eller förstöra de fundamentala politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation.

Utanför själva definitionen finns i ett rådsuttalande tolkningsföreskrifter. Definitionen får enligt föreskrifterna inte uppfattas så att de som under andra världskriget försökte bevara eller återställa de demokratiska värdena i efterhand skulle kunna betraktas som "terrorister". Läs: motståndsrörelserna under nazismen.
   Inte heller får definitionen tolkas så att den på terroristgrunder diskriminerar dem som nu utnyttjar sin fundamentala rätt att manifestera sina åsikter, även om de beter sig olagligt när de gör det. Läs: protester som spårar ur.

Man kan tycka att det är bra att de här tolkningsföreskrifterna finns. Men intressantare är att direktiven för den rätta tolkningen av definitionen alls behövs! Det måste vara fel på en terroristdefinition, som ens teoretiskt kan tänkas inkludera motståndarna mot Hitlerväldet.

För all lagstiftning som rör vid våra fri- och rättigheter gäller att dessa måste garanteras också i orostider och skymningslägen. Där finns den viktigaste poängen med garantierna. Det visar behandlingen av de tre svenskar av somaliskt ursprung som utan rättslig prövning berövades grundläggande livsbetingelser. Rättsstaten tog stryk.

Vi kan inte förlita oss på vad som finns i definitionens omgivning, på bekännelser till samma fri- och rättigheter och på ett tolkningsuttalande till deras förmån. Vi måste värdera definitionen avskalad.
   Hur mycket betyder verbens följeslagare "allvarligt" och "otillbörligen" i orostider och skymningslägen, då allt ter sig allvarligt och det mesta otillbörligt? Låt oss göra experimentet att stryka de orden, ta en lov runt skrämselsyftet och därefter klyva definitionen. Vad får vi då?

Jo, på den ena sidan lagbrott och på den andra sidan aktiviteter som hör till kärnan i en öppen demokrati: opposition och opinion för förändring. Det som förvandlar brott till terroristbrott, att bestraffas hårdare, visar sig vara att de riktar sig mot status quo, mot dagens samhälle eller mot förhärskande uppfattningar om hur jordklotet ska rulla vidare.
Undra sedan på att organisationer för mänskliga rättigheter har varnat och att förhandlarna har upptäckt ett behov av tolkningsföreskrifter!
Om möjligt mer besvärande är att definitionen kan vara särskilt användbar för auktoritära eller diktatoriska regimer. Här finns inget tjafs om statsterrorism.

Risken är uppenbar att förtryckarregimer tillägnar sig EU-definitionen och utnyttjar den i sina egna krig mot "terrorister".