Det så kallade grävmaskinistmålet visar på ett behov av självsanering. Finansbolagen borde se över sina allmänna villkor. Ränteändringsklausulerna är ofta så oklara och svåra att kontrollera att kunden är helt utlämnad till finansbolagets uppgifter. Det var därför det gick att ”skruva” räntan.

Ränteändringsklausulerna är ofta påfallande vaga och svårtolkade. Dessutom sker ofta koppling till parametrar som för kredittagaren är omöjliga att kontrollera. Ofta görs en koppling till refinansieringskostnaden, vilken torde vara svår redan för finansbolaget att bestämma och helt omöjligt för kredittagaren.
- Enligt min mening har de oklara ränteändringsklausulerna möjliggjort för vissa finansbolag att ägna sig åt ”ränteskruvning”.
- Kredittagarna vet inte om de blivit riktigt debiterade, de är utlämnade till finansbolagets uppgifter om den ändrade räntan. Allmänheten tappar i förtroende gentemot kreditgivare i allmänhet och finansbolag i synnerhet.
- Det är oerhört viktigt, inte bara för den enskilde utan även för finansieringssystemet som sådant, att den enskilde kan lita på att finansbolagen följer ingångna avtal och tillämpar dessa lojalt och konsekvent.
- Det förefaller också onödigt att alla finansbolagskunder vid all debitering ska tvingas kontrollera debiteringen.
- För att besvara frågan om överdebitering skett, måste man naturligtvis först analysera det specifika villkoret i just det aktuella kontraktet. Avtalstillämpningen skiljer sig dessutom från kreditgivare till kreditgivare.
- Det framstår därför som helt omöjligt att, som professor Johan Lybeck gör, generellt påstå att någon överdebitering över huvud taget inte ägt rum.

Lybecks analys sker närmast i ett makroekonomiskt perspektiv, men det är ju inte det statsfinansiella läget som avgör om överdebitering skett, om det ens har någon betydelse. Frågan avgörs utifrån en bedömning av innehållet i det avtal som parterna träffat. Detta synes Lybeck helt ha missat.

- Den ränteändringsklausul som Lybeck använder som utgångspunkt för sin analys, är väl i och för sig en typklausul som ofta används. Men klausulens funktion är bara att ange riskfördelning - vilka risker kredittagaren ska bära och vilka finansbolaget ska bära.
- Klausulens funktion är alltså inte - som Lybeck synes mena - att i alla lägen garantera finansbolaget en oförändrad vinst. Enligt den klausul Lybeck anför ska kredittagaren bära risken för att det ”allmänna ränteläget förändras” och för att ”ränteläget” på finansbolagets refinansieringsmarknad ändras.
- Andra risker, som förändrade kapitaltäckningskrav, kreditförluster eller ökade administrationskostnader som kan verka resultatpåverkande, ska alltså bäras av finansbolaget eftersom de inte upptas i klausulen.
- Denna riskfördelning, som finansbolaget självt stipulerat i kontraktet, har man naturligtvis beaktat när man fastställt den initiala räntan.
- Bolaget kan således vid prissättningen beakta de risker man påtagit sig och fritt värdera dessa. Om det sedan visar sig att dessa riskfall inträffar, ska kostnaden också bäras av finansbolaget - som ju tagit betalt för att göra detta!
- Det synsätt som framförs av Lybeck, att finansbolagen skulle vara berättigade till en marginalvidgning för att kompensera sig för ökade kostnader man i kontraktet påtagit sig att bära, står - enligt min uppfattning - helt i strid med kontraktsrättslig utveckling sedan mycket lång tid tillbaka. Synsättet torde för övrigt också strida mot Finansinspektionens råd och anvisningar.
- Lybeck som, på uppdrag av Nordbanken Finans, framförde sin analys och sina slutsatser i det aktuella målet vid Stockholms tingsrätt, vann emellertid inte gehör hos domstolen, och hans slutsatser har inte avsatt något spår i tingsrättens domskäl. Den legala relevansen kan alltså starkt ifrågasättas.
- Men domen indikerar att det kan föreligga ett ”systemfel” med stor spridning inom finansieringssektorn.

Domen öppnar möjlighet för ett stort antal kredittagare att undersöka och möjligen återkräva erlagd ränta. Om detta kommer att återspeglas i finansbolagens och bankernas resultat återstår naturligtvis att se.

- Förvånande är dock att problemet inte uppmärksammats mer av de kontrollinstanser som ju ska övervaka den finansiella sektorn - Finansinspektionen, men även de revisorer, externa och interna, som satts att kontrollera finansbolagens förvaltning.
- Det finns alltså skäl till självsanering inom finanssektorn, till att se igenom kreditavtalsvillkoren så att dessa, även för en bred allmänhet, blir möjliga att både förstå och kontrollera.

Vidare bör det vara en prioriterad uppgift för såväl övervakande instanser som branschorgan att ange hur situationen ska kunna undvikas fortsättningsvis, samt anvisa lösningar för kontrakt som redan tecknats och kanske slutbetalats.

-Endast så kan finansbranschen återvinna det förtroende man nu delvis tappat. Såvitt hitintills framkommit har flera enskilda kreditgivare inte varit mäktiga att lösa denna uppgift på egen hand.

ANDERS E BENGTSSON,
Karlerö & Co Advokatbyrå, ombud för den grävmaskinist som vann målet mot Nordbanken Finans AB vid Stockholms tingsrätt nyligen.

Copyright