Bokens title: The rise & fall of dot.com Britain
Författare: Rory Cellan Jones
Förlag: Aurum Press Ltd

Bokens titel: boo.com och IT-bubblan som sprack
Författare: Gunnar Lindstedt
Förlag: Bokförlaget DN

Drömmarna svävade ut i det blå. Bolag som Boo.com, Freeserve och Lastminute.com hade tillförts kapital och värderades som om de snabbt skulle kunna växa upp till industriella giganter, trots att många av bolagen inte lyckades tjäna en enda krona. De amerikanska förebilderna var Internetföretag som Netscape och Amazon.com som tidigare hade börsintroducerats med stor framgång, och sedan värderades skyhögt efter börsintroduktionen.

Det var den höga amerikanska värderingen av Internetföretag som även vände upp och ner på aktiemarknaden i Europa. Fortfarande fyra år efter sin börsintroduktion i New York värderade Netscape till flera miljarder, utan att fortfarande gått med någon vinst.

Hysterin under lupp
Journalisterna Rory Cellan Jones och Gunnar Lindstedt gör kritiska granskningar av de senaste årens Internethysteri. Jones i boken: "dot.bomb. The rise and fall of dot.com Britain" och Lindstedt i boken: "boo.com och IT-bubblan som sprack"

Rory Cellan Jones berättar i sin bok om de många engelska Internetföretagens uppgång och fall. Bland annat om Lastminute.com hade en omsättning som en ordinarie framgångsrik London Pub. Trots att bolaget förväntades förlora cirka 20 miljoner pund redan från början värderades bolaget som ett väletablerat storföretag. Hon visar också hur snabbt bolagen kunde expandera utan att vare sig affärsidén var klar eller företagen hunnit uppnå någon lönsamhet. Freeservice passerade kvickt AOL ( America On Line ) som Englands ledande Internetservicebolag. På mycket kort tid lyckades detta bolag generera en fenomenal trafik på nätet utan att tjäna några större pengar.

Gunnar Lindstedt redogör för hur Boo.com och de tre grundarna Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin lyckades med konststycket att få ihop till både startkapital och utvecklingskostnader för att börja sälja exklusiva sportkläder på nätet, redan innan bolaget hade lyckats sälja ett enda plagg. Grundarna satte Europarekord i riskkapitalanskaffning och fick in mer än 1,2 miljarder kronor, som man lika snabbt gjorde av med.

Boo.com skulle lanseras globalt med kontor i bl a London, New York, München och Stockholm. Trots att affärsmodellen var ganska suddig så lyckades man attrahera stora investerare. Den globala livsstilen var något av en religion för Malmsten och Leander som nu gjorde det till själva målsättningen för Boo.com. Målet verkade vara att göra Boo.com hippare och mer spännande som handelsplats än de sportiga kläder man säljer i vanliga butiker.

Musen kunde skapa miljonärer
I Europa varade Internethysterin i bara cirka ett år - mellan september 1999 till och med maj år 2000. Traditionella återförsäljare förvandlades till heta högteknologiska underverk som skulle förändra vårt sätt att göra inköp. Det var dessa affärsidéer som utgjorde startsignalen för dot.com boomen i Europa. Utvecklingen av Internetföretagen började i Amerika och spred sig sedan snabbt vidare till övriga världen.

Många Internetföretag förvandlades snabbt från något som tekniska begåvningar arbetade med i sina sovrum till nationellt lotteri där helt okända människor på kort tid kunde tjäna ihop miljoner. Det verkade som alla kunde bli miljonärer genom att bara trycka på musen.

Många av de framgångsrika entreprenörer som gav sig in i Internetbranschen var mycket unga. Brent Hoberman och Martha Lane Fox som startade Lastminute.com var bägge under 30 år. Det var även Ernst Malmsten och Kajsa Leander som var frontalfigurerna i boo.com.

Investmentbankerna som genomsnitt brukar tjäna 7% på all kapitalanskaffning var snabbt på plats för att hjälpa dessa unga entreprenörer att snabbt tjäna pengar, och samtidigt själva göra sig själva en ordentlig hacka. Tilltron till dessa entreprenörer var så stor att den stora investmentbanken JP Morgan, som i vanliga fall agerar mycket försiktigt, satsade hela sin vinst som aktier i Boo.com-äventyret, eftersom de trodde sig senare kunna tillgodogöra sig den enorma börsuppgången efter börsintroduktionen.

JP Morgan som fick uppdraget att lansera Boo.com visste hur man gjorde för att få bolaget Boo.com mer attraktivt för investerarna. Banken skruvade helt sonika upp försäljningskalkylerna. Den kalkyl investmentbanken presenterade visade sig snart vara överoptimistisk. Genom att plussa på siffrorna med ungefär 30% kom man fram till den som det senare visade sig utopiska försäljningsprognosen, på 98 miljoner dollar redan för år 1999 och 365 miljoner dollar för år 2000 för Boo.com.

Många varningar i prospektet
För att få ta hand om lanseringen av Lastminute.com utbröt en hård strid mellan investmentbankerna Goldman Sachs och Morgan Stanley. Till slut vann Morgan Stanley. Morgan Stanley var den mest prominenta investmentbanken när det gällde lanseringen av amerikanska Internetföretag. Förutsättningen för uppdraget var att de skulle anlita Mary Meeker som var en av Amerikas mest respekterade Internetanalytiker.

När det gällde lanseringen var Morgan Stanley mer försiktig än JP Morgan, som aldrig brydde sig om att kontrollera hur pengarna användes, och därför heller aldrig nådde fram till börsintroduktionen för Boo.com. För den som tar del av prospektet för Lastminute.com kan se att det innehåller tio sidor med varningar för vad som kan hända om äventyret slutade illa, vilket det senare också gjorde för detta bolag.

Men börsintroduktionen var lyckad. När aktierna stod som högst i lastminute.com var Brent Hobermans andel värd 60 miljoner pund och Martha Lane Fox andel var värd 39 miljoner, vilket inte är illa för en webbsida som endast kostade 100.000 pund att skapa.

I ett svenskt perspektiv vill jag gärna jämföra våren 1990 i fastighetsbranschen med våren år 2000 i dot.combranschen. Samma spekulationshysteri rådde 1990 som tio år senare.

Slutet på Internetboomen inträffade i mars 2000. Enligt Lindstedt blev den utlösande faktorn en osäker vinstprognos för Intel. Plötsligt började teknikaktierna på Nasdaq att falla. Under april rasade Nasdaq med 25 procent. Den 18 maj 2000 var dagen då Boo.com dog efter att ha spenderat 1 miljard i utvecklingskostnader utan ens lyckas sälja märkeskläder i någon större skala eller att nå fram till börsintroduktion. Boo.coms fall bidrog också till att alla andra Internetföretagen raskt nedvärderades.

Kompletterande historier
För dem som är intresserade av Internetindustrins uppgång och fall är Rory Cellan Jones och Gunnar Lindstedts böcker hisnande och spännande läsning. Författarna kompletterar varandra.

Lindstedt tar fasta på utvecklingen inom Boo.com genom att intervjua en av grundarna Patrik Hedelin och några f d anställda och rådgivarna till bolaget. Jag saknar därför Ernst Malmstens och Kajsa Leanders version av vad som hände i bolaget.

Rory Cellan Jones berättar historien vad som hände i England under denna korta fantastiska epok, som slutade - i likhet med tidigare finansbubblor - med kraschlandning.

Den svidande läxa man kan dra av dot.com döden är att många analytiker och skribenter fortfarande inte lärt sig genomskåda det ideologiska snömoset runt den nya ekonomin. Många av de hyllade frontfigurerna i olika börsers Internetkonsultföretag lyckades också ta hem mångmiljonvinster före de värsta rasen i aktiekurserna. Först in och först ut, tycks vara det som gäller för att kunna tjäna pengar inom den nya ekonomin.