Bokens titel: Public Intellectuals
Författare: Richard A Posner
Förlag: Harvard Förlag 2001

Intellektuella får allt mindre att säga till om både i Sverige och utomlands. I stället domineras de publika samtalen av inflytelserika bokförlag, tidningar, och lobbygrupper med stora ekonomiska resurser, som Timbro och Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle ( SNS ).

SNS är en av de svenska lobbygrupper som hittills lagt ner åtskilliga miljoner i att skriva böcker och bedriva "forskning" för att försvara vad som hände under bankkrisen, när de svenska krisbankerna med Gota Bank och Nordea i spetsen införde planekonomi i Sverige genom att säga upp krediterna för "friska" företag och nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70 % !

Bokförlaget DN är ett av de bokförlag som gärna går maktens ärenden. Både fd riksbankschefen Bengt Dennis subjektiva bok om bankkrisen ( 500% ) och den fd "bankministern" Bo Lundgrens bok ( När bubblan brast ) är finansierad av bokförlaget DN. Ett annat förlag är Bonnierägda Ekerlids förlag som lät storbanken Nordea finansiera utgivningen av ekonomijournalisten Ulla Reinius partsinlaga om bankkrisen i boken "Stålbadet"

Makthavare och politiker har fått sitt eget språkorgan i Dagens Nyheter ( DN Debatt ) Debattredaktören Mats Bergstrand låter makten tala fritt på debattsidan, men släpper inte in några obekväma svar från intellektuella med avvikande ekonomiska synpunkter på debattsidan. Även webbsidan för debatt censureras i DN. På sommaren stänger "Sveriges malligaste tidning" ( enligt författaren Jan Guillou ) sin debattsida på webben för "semester"

Den tolkning som domaren och författaren Richard A. Posner gör i sin bok "Public Intellectuals" ( Harvard förlag ) om akademiker är att nivån på dagens offentliga samtal där numera akademiker dominerar debatten, har försämrats markant. Författaren menar också att akademiker och politiker numera betraktar domstolen som ett politiskt forum; där den svurna eden inte längre spelar någon roll.

Boken är den första systematiska analysen som skrivits om samtida amerikanska intellektuella som deltar i det offentliga samtalet. Richard A Posners definition på "publika" intellektuella är någon som talar, skriver och deltar i det offentliga samtalet och framför sina egna ideologiska synpunkter för den välutbildade allmänheten.

I modern mening var Sokrates den första publika intellektuella som uttryckte sin åsikt. Hans sentida efterträdare är bland annat Voltaire, John Stuart Mill, Aldous Huxley och George Orwell. Den bestämda åsikt som Richard Posner framför i sin bok är att dagens intellektuella som uttrycker sig i den offentliga debatten, inte förmår att leva upp till sina berömda företrädare.

Vad som bekymrade gårdagens intellektuella som Huxley och Orwell var att teknologi och teknokratiska metoder och attityder både skulle förstöra den ekonomiska konkurrensen ( marknaden ) och den politiska konkurrensen ( demokratin )

Både Huxley och Orwell trodde att de framtida ingenjörsmetoderna skulle tillämpas både mot produktionen och människorna ( genom social ingenjörskonst ). Rationell produktion skulle göra det lättare att utöva central kontroll, så att många aktiviteter skulle utövas på monopolbasis.

Som det nu visar sig, i motsats till vad Aldous Huxley beskriver i sin framtidsvision i boken Brave New World ( 1932 ) och George Orwell i sin berömda bok Nineteen Eighty-Four (  utg.1949 ), är att desto mer effektiv och konkurrensutsatt produktionen blivit, ju mer teknoligiskt avancerad ekonomin blivit, desto större fördelar har vi av en ökad internationell konkurrens

Vad Posner reagerar mot är hur dagens vänsterintellektuella inte ser framåt utan betraktar gårdagens samhälle som det ideala och i mångt och mycket betraktar dagens USA som ett land i moraliskt och socialt förfall. Många av dagens vänsterintellektuella längtar tillbaka till tiden, när den gamla klasskampen var det centrala temat i debatten. De verkar besvikna över att Huxleys och Orwells mardrömsscenarion för det moderna västerlandet fortfarande inte slagit in.

De längtar också tillbaka till tiden då den centrala planeringen hur samhället skulle formas var det väsentliga, och när distributionen av välfärd från de rika länderna till de fattiga var det centrala politiska budskapet.

Att "svära eden" och tala under sanningsplikt tillhör inte heller reglerna i det akademiska spelet, där man alltför ofta tillåter den offentliga lögnen, i stället för att berätta sanningen. Det gäller både akademiker och politiker.

När f d amerikanske presidenten Bill Clinton blev ertappad med "byxorna nere" försökte han ändå svära sig fri ifrån vad han hade gjort, och först sista dagen av sitt presidentämbete bestämde han sig för att erkänna att han tidigare ljugit om sitt förhållande med Monica Lewisky, för att få straffeftergift när presidentperioden var avslutad.

När dagens intellektuella skall beskriva verkligheten använder dom sig av allmänna föreställningar, utan att skaffa erforderligt bakgrundsinformation för sina resonemang. De teoretiserar allmänt över övergrepp, korruption och orättvisor som de själva upptäcker, utan att ha tillräckligt på fötterna.

De överdriver gärna sin egen betydelse i olika sammanhang, trots att deras åsikter inte spelar någon större roll i det politiska spelet. Många skribenter bärs upp av inflytelserika tidningar och lobbygrupper som backar upp deras åsikter, hur stolliga de än kan tyckas vid en närmare analys.

Posners uppfattning är att många akademiker skulle tjäna på att koncentrera sig på sitt akademiska arbete i stället för att engagera sig i den offentliga debatten i juridiska och politiska frågor som de varken behärskar eller vet så mycket om.

Konsekvenserna av akademikernas ökade inblandning i det publika samtalet har blivit att kvalitén på det intellektuella arbetet försämrats betydligt genom att författarnas arbete inte längre betraktas som lika distinkta och intressanta, lika precisa och därför mindre betydelsefulla. Dessutom tillåter sig många att ljuga i debatten vilket inte heller ökar trovärdigheten.

Att ljuga offentligt är heller ingenting nytt för våra svenska akademiker och politiker.

Det gäller också vår svenske statsminister Göran Persson som tillåter sig att påstå att "han sanerat Sveriges finanser" när han i själva verket lade beslag på en stor del av valutareserven från riksbanken och konfiskerade 250 miljarder av pensionärernas pengar för att försöka få Sverige på fötter igen efter den svenska bankkrisen. Det gäller också oppositionsledaren och den fd "bankministern" Bo Lundgren, som numera påstår att han aldrig godkände åtgärden från Finansinspektionen, när hela Sveriges fastighetsbestånd nedvärderades under den svenska bankkrisen.