[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Forskning om bankkrisen Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 15 september 2002 Forskningsarbetet som utgår från felaktiga förutsättningar blir alltid fel. Det gäller även det stora forskningsarbetet kring "Securum och vägen ut ur bankkrisen" SNS förlag) som presenterades på det stora seminariet om bankkrisen den 25 april i Studieförbundet Näringsliv & Samhälles (SNS) regi. Bokens titel: Securum och vägen ut ur bankkrisen Författare: Clas Bergström, Peter Englund och Per Thorell Förlag: Studieförbundet Näringsliv och Samhälle ( SNS ) Uppdraget att forska kring Securum och bankkrisen har bekostats av storbanken Nordea och "skräpkreditföretaget" Securum. Det har utförts av forskarna Clas Bergström, Peter Englund och Per Thorell. Forskningsuppdraget har begränsats till att handla om konsekvenserna för de många företag och i vilket skick dessa befann sig i när företagen till slut hamnade i Securums klor. Långt efter att det att företagen ratats av Nordea, genom att få alla sina krediter uppsagda. Nordea påbörjade arbetet med att sortera bort en del av sina tidigare kunder redan 1990. Genom detta förfarande såg banken möjligheten att återfå sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Genom att beordra forskarna att bara utföra en begränsad forskning har såväl Nordea som Securum lyckats undgå att belysa själva skuldbördan för vad som inträffade. Men även att undvika att ta upp den delikata frågan hur företagen behandlades av f d krisbanken Nordea i början av 90-talet. Mitt bestämda intryck av forskningen kring "Securum och vägen ut ur bankkrisen" är att den varit alltför begränsad genom att den bara utreder verkningarna av bankkrisen och inte själva orsakerna. Detta intryck står sig efter det att jag både har tagit del av hela forskningsresultatet och närvarat vid själva konferensen, när forskarna presenterade sina resultat. I sin bok frågar sig forskarna hur den svenska staten, som hösten 1992 var ensam ägare till två banker, Nordea och Gota Bank, vilka tillsammans svarade för en fjärdedel av all bankutlåning, skulle ha agerat. För att kunna svara ordentligt på den frågan, borde forskarna därför ha gått tillbaka ordentligt i tiden, vilket de aldrig gjorde. Eftersom de enligt egna uppgifter hade tillgång till alla handlingar skulle de i så fall kunnat konstatera att såväl Gota Bank som Nordea var på obestånd redan den 1 februari 1990. Bägge dessa banker var i enlighet med både banklagen och aktiebolagslagen skyldiga att begära sig själva i konkurs. Att med regeringens tillstånd driva dessa banker vidare efter den 1 februari 1990, måste därför betraktas som ministerstyre med vilka mått man än mäter. När jag i samband med konferensen den 25 april ställde frågan till de dåvarande medarbetarna på Finansdepartementet Arne Berggren (numera verksam i Swedcarrier) och Hans Schedin (nuvarande chefsjurist på Finansinspektionen), varför inte Gota Bank och Nordea tvingades begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, kunde ingen av dess ge någon godtagbar förklaring varför så icke skedde. Schedin svarade överhuvudtaget inte på mina frågor. Berggren påstod att propositionen inlämnats till riksdagen 1990, som gjorde att bägge dessa banker slapp gå i konkurs, som de var skyldiga att göra. När jag sedan ställde följdfrågan varför Nordea inte begärde sig själv i konkurs och genast upprättade kontrollbalansräkning, efter den misslyckade nyemissionen 1991, fick jag på nytt samma svar av Berggren, att Nordea inte behövde följa banklagen. Arne Berggren vet mycket väl att den allmänna amnestin för att rädda krisbankerna godkändes av riksdagen först hösten 1992! Vad som numera öppet erkänns av Hans Dalborg och Jacob Palmstierna, är vad bägge två tidigare förnekat. Nordea var på obestånd redan när Dalborg och Palmstierna tillträdde sina poster i ledningen för Nordea. Palmstierna berättar öppet att han aldrig glömmer sin tacksamhet mot Björn Wahlström, som julen 1990 bad honom hjälpa till med det då konkursfärdiga Nordea. "Den gången fick vi totalt stöd av finansminister Allan Larsson att göra vad vi ville" säger Jacob Palmstierna. Allan Larssons stöd den gången, betydde att finanskrisen fick betydligt större proportioner än vad Sverige orkade med. Krisen kostade Sverige mer än 1.000 miljarder kronor, plus räntor på mellan 70-80 miljarder per år. 60.000 företag sattes i konkurs och mellan 400.000 människor blev permanent arbetslösa. Hela Sverige höll på att gå i konkurs genom att Dalborg, Palmstierna och ledningen för Nordea och övriga krisbanker fick fria händer. Skyldigheten för Nordea at begära sig själv i konkurs inträffade ju redan den 1 februari 1990 när Nordea inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och för första gången var skyldig att upprätta kontrollbalansräkning. Intervjuerna med Palmstierna med anledning av hans avgång reser två viktiga frågor som nu måste besvaras. Med vilken rätt hade den likvidationspliktiga Nordea att begära nyemission från sina aktieägare 1991 med 5,2 miljarder och med staten som garant, när banken i själva verket var likvidationspliktig redan 1990? Vad var det som gjorde att den dåvarande styrelseordföranden i Nordbanken Björn Wahlström inte upprättade en kontrollbalansräkning i Nordbanken redan 1990, när banken var skyldig att begära sig själv i konkurs? "Att ta hand om banker eller andra företag som hamnat på obestånd kan liknas vid att handla med skrotbilar" säger forskarna redan i inledningen av sin rapport. Till en bilskrot kommer bilar som slutat att fungera. Vissa bilar är i så gott skick att de kan renoveras och åter göras funktionsdugliga. I fallet med bankkrisen har forskarna sluppit ta reda på varför bilarna inte fungerade, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt. Om man slutar sälja bensin till vissa bilmodeller är det självfallet så att dessa bilar inte längre fungerar. När det gäller fastighetsbolagen berodde ju detta på att hela Sveriges fastighetsbestånd redan 1991 nedvärderades av Finansinspektionen (FFFS 1991:10) med mellan 50-70% med godkännande av den tidigare "bankministern" Bo Lundgren! Något som forskarna inte heller utrett, trots att en av forskarna var med redan vid den förra konferensen om bankkrisen den 9 maj 2000, när denna fråga diskuterades. När det gäller övriga bolag berodde det på att många företag redan i början av 90-talet fick alla sina krediter uppsagda, vilket forskarna inte heller utrett. Ansvariga politiker måste nu ställas till svars för det ministerstyre som de utövade under bankkrisen. Ledningen och styrelsen för Nordea måste också ställas till svars för att man lät staten som huvudägare till Nordea garantera en nyemission på 5,2 miljarder när banken var på obestånd redan 1990 och det visar sig att staten i stället fick gå in som bidragsgivare med 41 miljarder. Forskningsarbetet om Nordea/Securum borde således från början varit inriktat på både orsak och verkan. Först sedan en sådan ordentlig genomlysning sker kan resultatet kring forskningen om "Securum och vägen ut ur bankkrisen" upplevas som meningsfull.

Mats Lönnerblad Ordf. Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida