Till vardags bevakar författaren och skribenten Lars Ohlsson såväl marknaden som dess ruinmakare i det dagliga börsbrevet Stock Letter, som han sedan åtta år själv ger ut. Hans bok är en svidande uppgörelse med banker och de mäklare som försöker lura sina kunder för egen vinning, utan någon som helst hänsyn till de som drabbas.

Bokens titel: Ruinmakarna
Författare: Lars Ohlsson
Förlag: Stockletter AB.

Det är inte bara Lars Ohlsson som reagerar på denna hänsynslösa hantering.

Även Konsumentombudsmannen (KO) har tröttnat på bankernas framfart och drar äntligen storbanken Nordea inför skranket för att banken givit en 80-årig kvinna vårdslösa finansråd. Den 80-åriga kvinnan blev kontaktad av Nordea för att hon skulle få ”personlig ekonomisk rådgivning”. Besöket utmynnade i att tillgångar på 250.000 kronor flyttades över till en ”blandfond” som till största delen innehöll aktier. Bara på några månader hann kvinnan förlora 30.000 kronor, innan kvinnans dotter resolut ingrepp och stoppade affären.

- Banken övertalade kvinnan att komma till Nordea och flytta över sina pengar. Hade hon förstått att det fanns stora risker, hade hon aldrig låtit sig övertalas, säger kvinnans dotter i dag. Kvinnan hade bara en liten pension på cirka fyratusen kronor i månaden. Hennes sparmedel behövde hon därför själv mer än väl för att kunna dryga ut den magra pensionen med.

I sin bok definierar Lars Ohlsson själv begreppet ”Ruinmakarna” med att ”det är sådana som berikar sig själva genom att ruinera andra.” När man läser avsnittet om det tidigare Nordea - ägda Carnegie och dess affärsmetoder, förstår man vad Ohlsson menar. Carnegie som i sina egna prospekt vågar påstå ”att de förstår framtiden lite bättre än andra” och hellre köprekommenderar än säljrekommenderar för de kunder man tidigare hjälpt in på börsen, även när dessa aktier sjunker som en sten mot omvärlden.

Ohlsson beskriver hur det gick till sommaren 2002 under en period då världens börser skakades av bokföringsfusk och bolagsplundringar, som avslöjades i flera stora amerikanska bolag, och som hade sitt centrum i den viktiga telekomsektorn vars aktier stadigt sjönk i värde. Under denna period köprekommenderade Carnegie nya aktier till sina kunder nästan varenda dag, trots att nästan inte en enda aktier inom denna sektor gick åt rätt håll. Som läsare måste man fråga sig varför ?

Ett genomgående drag hos supertraders, eller market wizards - marknadens trollkonstnärer - som de ibland kallas, är ju att de tillämpar ”stop-loss.” Det vill säga att de stoppar förlusterna medan de är små och hanterbara. Det tycks inte vara något som de svenska bankerna har lärt sig tillämpa för sina kunder. Jag blir förskräckt när jag läser hur mäklare kan fortsätta att rekommendera aktier på fallrepet som köpvärda. När en enkel analys skulle visa att aktierna i princip är värdelösa.

Hade inte Lars Ohlsson själv reagerat över denne mäklares självvådlighet, skulle flera av mäklarens kunder gått i konkurs på grund av den hänsynslösa vårdslöshet som mäklaren uppvisade.

Kommissionärsfirman tvingades till slut att ersätta kundernas förluster, som skulle blivit ännu större, om författaren inte hunnit ingripa i tid. Vad som skedde var att mäklaren på eget bevåg föreslog sina kunder att ge sig in på optionsaffärer. När det gäller att utfärda optioner kan detta innebära en ohygglig risk. Om man själv ställer ut optioner är risken i princip obegränsad. Leo Bäckfeldt hade på eget bevåg ställt ut optioner för sina kunder. Och det var inga små mängder.

I ett av fallen utfärdades en köpoption, 10 kontrakt, i Skandia med lösen senare på 170 kronor.Bara denna option resulterade snart i en förlust och utebliven värdestegring på över 40.000 kronor.

Författaren reagerar också med rätta mot företag som tillämpar bedrägliga metoder för att höja aktiekursen i de egna bolagen. Det var sådana metoder som både Gota Bank och Nordea gjorde sig skyldiga till under bankkrisen (1987 - 1993) . Genom att lura både aktieägarna och blåsa upp sina egna resultat, kunde bankerna fortsätta att verka trots att de var skyldiga att begära sig själva i konkurs. Det är sådana affärsmetoder som nu verkar ha satts i system både i Sverige och Amerika.

Precis som Enrons styrelseordförande Kenneth Lay fortsatte att prata upp aktiekursen i det egna bolaget när det egna bolaget var på obestånd gjorde även Adcores VD Göran Wågström. Bägge påstod inför analytiker att deras verksamhet var extremt stark och att utsikterna att fortsätta att växa aldrig hade varit större.

Sedan tog det bara fyra månader innan Enron gjorde sin jättekonkurs. Under samma period sjönk Adcores värde sjönk till nästan ingenting på börsen. Bolaget Adcore tvingades efter bara ett år att avyttra hela sin utlandsverksamhet, och säga upp stora delar av sin personal som man nyss anställt.