I boken redogör han på ett intressant och medryckande sätt för hur modelltänkande, flockbeteende, girighet och dumhet under både den svenska bankkrisen (1987-1993) och den senare börskrisen förstörde många företag och svenskars sparkapital. Alldeles i onödan.

Bokens titel: Historiens största börsbubbla
Författare: Ronald Fagerfjäll
Förlag: Aktiespararna, 2003

Vad som hände under 1600-talet var att en oerhört vacker tulpan upptäcktes i Holland. Efterfrågan på denna sällsynta lök ökade därför lavinartat , vilket gjorde att priserna på alla andra lökar också ökade. Priserna steg oavbrutit tills bubblan till sist brast.

De senaste årens krascher inom de svenska bankerna, fastigheter, IT- och telekom påminner mycket om denna första historiska bubbla. Först ökade priserna på de allra vackraste tulpanlökarna, sedan steg priserna på alla andra lökar, oavsett kvalité och utseende. När väl kraschen var ett faktum rasade till sist priserna på alla lökarna.

Den svenska tabellen över börsnoterade IT-konsulter i slutet av förra seklet visar att många av konsultföretagen på Stockholmsbörsen köptes för värden motsvarande 20 gånger omsättningen eller mer. Ett annat sätt att illustrera hysterin av det dåvarande börsvärdet per anställd, som för flera av konsultföretagen nådde 15 miljoner kronor.

Några kalkyler som kunde motivera sådana värden fanns knappast. Det gjorde det inte heller när de svenska storbankerna under slutet av 80-talet lånade ut för mycket pengar till ett fåtal fastighetsbolag, med stora fastighetsbestånd som genererande negativ direktavkastning, och därigenom själva hamnade i en obeståndssituation. För Gota Bank och Nordea var situation så allvarlig att bägge dessa banker var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990.

När det gäller bankkrisen citerar författaren uttalande från finansmannen Jan Stenbeck i Affärsvärldens årsbok 1994. Stenbeck förvånade sig redan då, över man hittills diskuterat bankkrisen i en så liten omfattning, utan någon större debatt och utan något ansvarskrävande. Därför borde nu regeringen genast släppa all sekretess om bankkrisen. Till att börja med borde man jämföra krisbankerna Gota Bank och Nordeas fiktiva resultat, med det faktiska utfallet, i stället för att försöka hemlighålla de flesta detaljer om bankkrisen.

Trots allt var det ju bankkrisen som fick större ekonomiska efterverkningar för Sveriges vidkommande, än någonting annan krasch i den svenska ekonomin, vilket inte heller Fagerfjäll riktigt verkar ha förstått. I boken medger han ändå, att bara inom finanssektorn försvann en tredjedel av alla finansiellt orienterande företag under 24 månader under krisen, som skakade om hela den svenska ekonomin i dess grundvalar.

Med facit i hand vet vi ju att 60.000 friska företag dog sotdöden alldeles i onödan under krisen. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Den svenska statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor plus ränta. Bara räntan på statsskulden uppgår för närvarande till cirka 60 miljarder per år.

För att kunna betala ränta på denna enorma skuld tvingades regeringen både att tulla ordentligt på Riksbankens valutareserv, och beslagta 250 miljarder av pensionärerna pengar.

I boken är Ronald Fagerfjäll mycket bättre på att beskriva börsbubblor än bankkriser.

Han varnar för analytiker i bubbeltider. När en marknad hela tiden tenderar att vara övervärderad, borde antalet säljråd överstiga antalet köpråd. Men så har det aldrig varit, inte ens i början av 2000. Han påminner också om att vid varje historisk börsbubbla har stora företag kraschat. Firade företagsledare förvandlats till skurkar och dumbommar. Så var det även denna gången.

Men den stora bubblan är också en internationell företeelse. Stockholm är visserligen värst om man undantar Tokyo, som aldrig återhämtade sig efter 1989, och som nu tog andra smällen liggande. I Tyskland är också raset mycket allvarligt. Och teknikbörsen Nasdaq i New York, där allt hände, står inte att känna igen.

I världens investmentbanker och mäklarfirmor är det större panik än på 71 år. Ungefär en tiondel av personalen har hittills fått lämna. Vilket betyder 1000 i Stockholm, 7000 i New York och 3000 i London. Men det är rimligen bara början skriver författaren, eftersom affärerna fortfarande inte vill ta fart och marginalerna krymper när de mindre företagen kämpar för sin existens.

Hans egen slutsats är att det allvarliga för nationen Sverige, och den socialdemokratiska regeringens framtida eftermäle, kommer att blir de väldiga finansbubblor som byggts upp i Sverige och pyst ut sin luft under de sista 15 åren.

Där kan jag bara delvis hålla med honom. Den borgerliga regeringen också har ett stort ansvar för vad som hände under bankkrisen och i samband kronförsvaret 1992, när moderaterna med Carl Bildt i spetsen ledde det utsiktslösa kronförsvaret, och den dåvarande ”bankministern” Bo Lundgren godkände att Finansinspektionen nedvärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50-70%. Samtidigt tillät Bo Lundgren krisbankerna att säga upp krediter för friska företag, som inte passade in i krisbankernas ”portfölj”.

Jag delar helt Ronald Fagerfjälls slutsats om börsbubblor. De är inte bara farliga för aktieägare. Utan de är ett oerhört slösaktigt sätt att driva ekonomisk utveckling. Det är därför hög tid att försöka dämpa bubbelbenägenheten i vårt svenska moderna sparsystem, byggt på riskmodeller och fondsparande.

Bokens titel: Historiens största börbubbla

Författare: Ronald Fagerfjäll

Förlag: Aktiespararna, 2003