Författaren som är PhD i nationalekonomi och fil. Lic. i statskunskap gör ett grundläggande fel i sin bok, när han bara skriver om hur mycket pengar som gått till bankerna. Han glömmer att berätta om hur mycket pengar som bankkrisen kostade Sverige som land. Detta beror nog på att boken i likhet med andra böcker som producerats av SNS är beställningsverk från bankerna, med f d helstatliga Nordea och Securum i spetsen. Bankkrisens verkliga facit vill man fortfarande inte berätta om.

Johan Lybeck är i alla fall tillräckligt hederlig för att erkänna att en vidgad räntemarginal på 3 procentenheter betyder att hela svenska folket i runda slängar dessutom tvingats betala 20 miljarder kronor per år sedan 1991 i merkostnad fram till i slutet av 90-talet. Också i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag.

Till dessa räntoekostnader skall också läggas de ”uppskruvade” räntor som bankerna påtvingade vissa av de fastighetsägare och företagskunder man snabbt ville bli av med.

Men att svenska staten påtvingats en skuld på tusen miljarder kronor i ökad statsskuld på grund av bankkrisen och det idiotiska kronförsvaret som för närvarande kostar svenska folket 60 miljarder per år bara i räntekostnader, framgår inte av boken. Och att AP-fonderna hittills länsats på 250 miljarder för att man skulle kunna betala ränta på den självförvållade statsskulden, berättar författaren inte heller om i sin bok.

I själva verket tillåter sig Lybeck i likhet med många andra att bagatellisera händelserna under bankkrisen när han skriver ”hur kom det sig att den svenska krisen löste sig så snabbt och enkelt ? Är den svenska krisen unik eller har den paralleller i andra länder ? ” Sedan övergår han att i makroekonomiska termer beskriva bankkrisen som en internationell företeelse, när krisens verkningar i själva verket i högsta grad var ”hemmagjord” på grund av politikernas inblandning i bankkrisen som jag själv redan skrivit om i boken ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003)

Lybecks förklaring till varför storbanken Nordea (gamla Nordbanken) inte gick i konkurs var att banken var ”to big to fail”, trots att Nordea i internationella jämförelser måste betraktas som en liten bank. Innan Hans Dalborg med statens pengar i fickan kunde börja köpa på sig ytterligare banker för att skapa en nordisk storbank, som Nordea måste betraktas som i dag.

Lybecks hemmasnickrade makroekonomiska förklaring till bankkrisen är bland annat att krisen i finansbolagen hösten 1990 och banksekktorn strax därefter utlöstes av en snabb nedgång i svensk ekonomi efter mitten av 1990 och att index för industriproduktionen nådde en topp i juni 1990 och därefter föll med 10 procent till boettennivån i början av 1993. Bruttonationalprodukten föll under åren 1991-93 med sammanlagt 5 procent. Denna förklaring är visserligen sann, men det var inte dessa orsaker som skapade bankkrisen.

De andra makroekonomiska förklaringar som han ger till bankkrisen är att det var inflationen, avregleringar, och det svenska ”bubbel”-klimatet under 80-talet som utlöste bankkrisen.

Hittills har således ingen nationalekonom vågat tala om vad som verkligen hände under bankkrisen, och bara en bankdirektör (Lars Traneflykt i Helsingborg) som haft modet att erkänna att den verkliga förhållandet, som var att de svenska bankerna hade lånat ut för mycket pengar, och inte längre var likvida. Såväl Gota Bank som Nordea var således skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, då de hade gjort slut på hela sitt eget kapital.

Men i stället fick bankerna tillstånd att försätta sina kunder i konkurs vilket gjorde att 60.000 friska företag försvann, 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet och den svenska statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor, plus ränta. Detta skall jämföras med kostnaden för den samlade bankkrisen för Norge som enligt Lybeck slutade på en total kostnad på knappa 30 miljarder NOK !

Författaren avslutar boken med en fundering som jag gärna skulle vilja att han hade utvecklat vidare. Han skriver att i december 1990 fick Nordea ett av de allra högsta betygen i världen av ledningen och banks subjektiva kompetens ! Det var samma månad som Nordeas tidigare ledning (Barnéus, Hållén, Ragnar) fick gå och bekymren i banken blev allmänt kända.

Johan Lybecks slutsats är att kompetensen hos bankledningar är svåra att förutsäga än vad man i efterskott kan tycka. Där ger jag Lybeck medhåll. Genom att mörka bankernas verkliga resultat under bankkrisen och det faktum att såväl Gota Bank som Nordea var på obestånd redan den 1 februari 1990, höll bankerna på att försätta hela Sverige i statskonkurs.

Något ansvar för detta har fortfarande inte utkrävts av vare sig bankerna eller våra politiker, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt .