Miljöpartiet tror det blir svårare för småföretag att låna i bank om ny förmånsrätt genomförs - ett av bankernas ständiga argument. Men de småföretag mp värnar om får ändå inte banklån, förklarar advokat Guy Lofalk.
   Med dagens felaktiga incitament för banker och stat dör många livskraftiga företag i tillfälliga svårigheter; när leverantörer drabbas skördar dominoeffekten nya offer. Och precis som på 1700-talet försvårar lagen för den som går i konkurs att betala tillbaka och komma igen.

Det nya lagförslaget med ny förmånsrättslag syftar till att underlätta för företag att genomföra företagsrekonstruktion och undvika konkurs.
   27 000 arbetstillfällen och nästan 8 000 företag förlorades år 2002 i konkurser.
   På tre år har antalet förlorade arbetstillfällen fördubblats, och utvecklingen håller i sig.

Det är också viktigt för moralen i näringslivet att företagare med ekonomiska problem ges rimliga möjligheter att göra upp med små fordringsägare.
   Miljöpartiets språkrör, Peter Eriksson, har utsatt lagförslaget för stark kritik. De nya reglerna skulle, enligt honom, försvåra för företag att få lån framöver och fördröja återhämtningen efter lågkonjunkturen.
   Jag vill dock hävda att det nya lagförslaget tvärtom kan hjälpa företag ur krisen. Företag som kan rekonstrueras och överlever kan ta Sverige ur krisen - det kan inte konkursade företag. Arbetstillfällen som försvinner genom konkurser förvärrar den ekonomiska situationen. Konkurser i företag med spritt ägande sänker förtroendet för kapitalmarknaden och försämrar den långsiktiga kapitalförsörjningen.
   Företagsrekonstruktion är till för långsiktigt lönsamma företag med tillfälliga ekonomiska problem, medan konkurs är till för företag vars affärsidé inte bär. Rekonstruktion syftar till att företaget ska göra upp med sina fordringsägare och leva vidare sedan en rekonstruktionsplan genomförts.
   Konkurs innebär normalt att verksamheten läggs ned, de anställda sägs upp och att tillgångarna säljs och pengarna delas ut till fordringsägarna.

Jag tror att det skulle ha betydande fördelar för betalningsmoralen i näringslivet, om företag med ekonomiska svårigheter fick bättre möjlighet att träffa uppgörelser med sina fordringsägare, just som lagen om företagsrekonstruktion möjliggör.
   Jag har under de 16 år jag arbetat som advokat med rekonstruktioner och konkurser sett alltför många livskraftiga företag dö hos banker och kronofogdar. Jag har även sett leverantörer gå under när deras fordringar och inneliggande order blivit värdelösa, sedan bankerna och staten omöjliggjort fortsatt verksamhet.
   Jag har tyvärr träffat alltför många småsparare som förlorat sina surt förvärvade slantar i konkurser som med en mer pragmatisk lagstiftning kunnat undvikas.
   Peter Erikssons påstående att det skulle blir svårare för företagen att låna pengar i bankerna om lagstiftningen genomförs vilar på lös grund och är ett argument som bankernas mer traditionella språkrör sedan länge fört fram.
   Banker ger dock sällan start- eller tillväxtkapital till mindre företag med oklara prognoser.

Kan man däremot genomföra en rekonstruktion och företaget därefter börjar gå bra, kommer bankerna att låna ut pengar till det företaget.
   Det finns många exempel där kronofogden vägrat göra upp om en skattefordran, därför att staten skulle tjäna på en konkurs - helt enligt sina och skattemyndighetens instruktioner. Statens möjlighet att tjäna på en konkurs skulle försämras radikalt, om skattefordringarna fråntas sin förmånsrätt och hamnar i samma båt som leverantörerna.
   Jag var för en tid sedan rekonstruktör i en större annonsbyråkoncern med cirka 100 anställda. Under rekonstruktionen fick bolaget en likviditetssvacka som råkade infalla då skatten förföll till betalning. Flera miljoner kronor saknades men dessa beräknades flyta in till företaget några dagar senare.
   Styrelsen hade då att välja på att bli personligt ansvarig för flera miljoner och riskera familjens ekonomi eller sätta bolaget i konkurs.
   Konsekvensen blev att företaget ansökte om konkurs. Alla anställda förlorade sina arbeten och leverantörerna fick vidkännas svidande förluster. Allt detta skedde alltså i vetskapen om hur staten i praktiken skulle hantera sin fordran - jaga styrelsemedlemmarna intill sista kronan.

Både Riksskatteverket och kronofogdemyndigheten har påstått att skattemoralen skulle kunna urholkas om skatter och avgifter inte hade företräde. Men så länge företagarna är personligt ansvariga för förfallna skatter med sina hus och familjens ekonomi, är dessa farhågor betydligt överdrivna.
   Dagens insolvenslagstiftning är faktiskt bara obetydligt modernare än den som fanns på 1700-talet. Fortfarande försätts, långsiktigt lönsamma företag med tillfälliga problem i konkurs. Fortfarande fråntas företaget sin egendom och alla fortsatta affärer blir ogiltiga. Egendomen säljs, och köpeskillingen räcker sällan till mer än att betala banken, och i några undantagsfall även staten och undantagsvis leverantörerna.
   Företagaren lider inte enbart ekonomisk skada. Näringsförbud väntar, och det är svårt att komma tillbaka. Den som på 1700-talet inte kunde betala sina skulder fråntogs all sin egendom och låstes in i vad som kallades gäldstugan.
   Hur ska den skuldtyngde kunna tjäna pengar och betala av på sina skulder om han fråntas sin förmåga att tjäna pengar.
   Metodiken är närmast en bestraffning för långsiktigt lönsamma företag med tillfälliga betalningssvärigheter. Det är hög tid att göra något åt detta.

Copyright