Moderatledaren utnyttjade inte sitt manöverutrymme, menar statsvetaren Tommy Möller.

Moderaterna har en helt annan syn på sina partiledare än andra partier. De behandlas som chefer i det privata näringslivet. Osentimentalt sparkas de som inte levererar resultat. Men denna tradition ger också ledaren ett betydande initialt manöverutrymme. Bo Lundgrens stora misstag var att han aldrig utnyttjade den möjligheten. Han övertog gamla maktstrukturer och behöll dem tills det var för sent. Svårigheterna förstärktes av att den interna partiopinionen åsidosatts under Carl Bildts tid. Dessutom spelade mediernas återkommande partiledarmätningar en större roll än man kan tro för Lundgrens fall. Det skriver statsvetarprofessorn Tommy Möller i en analys.

Att Bo Lundgren avgår som moderatledare kommer inte direkt som någon total överraskning. Med facit i hand inser man att Lundgrens öde som partiledare beseglades redan för ett halvår sedan, närmare bestämt söndagen den 15 september.

Förvisso hanterade han den svåra situationen efter valet skickligt i och med utlysandet av en extra partistämma. I den process som därmed möjliggjordes fanns det å ena sidan tillräckligt med tid mellan valet och stämman för att möjliggöra en rejäl ommöblering i partiets ledning samtidigt som det å andra sidan fanns tillräckligt ont om tid för någon potentiell utmanare att mobilisera stöd.

Samtidigt tog Lundgren loven av den kritik som fanns mot hans insatser i valrörelsen när han, på det sätt som skedde, ställde sin plats till förfogande. Men trots allt var det nog ytterst få som tillmätte Lundgren någon större chans att överleva det nådaår som han därmed tillskansade sig.

Frågan om varför Lundgren nu tvingas avgå kan analyseras på flera nivåer. Mest centralt är att han, något drastiskt uttryckt, kom till korta i den skönhetstävling som vart fjärde år äger rum inom svensk borgerlighet. Den omfattande rörlighet som numera finns inom den svenska valmanskåren är nämligen till övervägande del en inomborgerlig företeelse. Det handlar om ett ganska betydande antal allmänborgerliga väljare, med svag partiidentifikation, som har en benägenhet att rösta på det parti som för tillfället framstår som mest attraktivt.

Partiledarens betydelse är i det sammanhanget omdiskuterad bland forskare eftersom den är empiriskt svårdokumenterad, men de ganska våldsamma "effekter" som vi kunnat se under flera valkampanjer har utan tvekan en nära koppling till olika partiledares opinionsmässiga genomslagsförmåga.

Vid tre tillfällen har borgerliga partier kunnat tredubbla sitt väljarstöd i valrörelsens slutskede. Så var fallet i 1985 års val (Westerbergeffekten), i 1998 års val då Alf Svensson lyfte sitt parti och i förra årets val då folkpartiet ännu en gång lyckades vända ett hot om att åka ur riksdagen till en sensationell valframgång. En motsvarande "effekt" lyfte också folkpartiet i 1999 års val till Europaparlamentet, även om det denna gång inte var en partiledare som låg bakom lyftet.

Under det senaste decenniet har vi haft sammanlagt nio partiledarskiften (miljöpartiets språkrör ej inräknade). Det motsvarar hälften av de partiledarskiften som ägt rum sedan enkammarriksdagen infördes 1970. Sett över tid är det alltså en klar ökning som sammanhänger med att tempot i politiken successivt har trissats upp. Det är visserligen bara val vart fjärde år numera, men i den opinionsmätningsfixerade journalistik som vi fått är det i praktiken små miniatyrval flera gånger per månad.

Nervositeten blir tydlig bland de partiaktiva om trenderna är nedåtgående. Två av de partiledare som avgått under senare år - Maria Leissner (fp) och Lennart Daléus (c) - hänvisade uttryckligen till att deras partier noterade dåliga opinionssiffror som skäl till att de avgick. Inte heller i Bo Lundgrens fall råder det någon tvekan om att låga opinionssiffror spelat in. Partiets kraftiga valnederlag har visserligen bromsats upp enligt de mätningar som gjorts efter valet, men det finns en kvardröjande mental självbild inom partiet om moderaterna som ett 30-procentsparti och då är det följaktligen problematiskt med opinionssiffror som bara marginellt skiljer sig från det katastrofala valresultatet.

Men vad som i Lundgrens fall kan ha varit betydelsefullt är också de särskilda partiledarmätningar, som visat att moderatledarens förtroende bland väljarna sjunkit och nu till och med är lägre än ett av miljöpartiets språkrör. Den typen av mätningar må tas med en nypa salt men de har definitivt betydelse för hur de partiaktiva reagerar. När tunga företrädare för olika moderata länsförbund uppmanat sin partiledare att avgå är det sannolikt att just denna typ av mätningar spelat in. Lundgrens kurva har i dessa varit klart negativ och han hade - egentligen redan innan rösterna i höstens val var räknade - fått en förlorarstämpel. Detta har varit ett återkommande tema när moderater runt om i landet diskuterat partiets situation.

Den mediala exponeringen är inte bara av en helt annan omfattning än för några decennier sedan, vilket gör att partiledarna slits ned snabbare. Den mediala logiken gör det också utomordentligt svårt för partiledare att vända nedåtgående trender. Har man en gång fått förlorarstämpeln på sig är den svår att tvätta bort.

Göran Persson och Lars Leijonborg är emellertid två undantag som bekräftar denna regel. Det faktum att särskilt den senare har varit internt ifrågasatt i samma omfattning som Lundgren borde ha gynnat denne när hans partivänner diskuterat partiledarfrågan efter den extra partistämman i november. Leijonborg - och även Persson - har visat att det går att arbeta sig upp ur opinionsmätningarnas kolkällare. Uppenbarligen ansågs dock inte Lundgren vara i besittning av samma förutsättningar.

Bo Lundgren är nu inte den förste moderatledare som tvingats avgå efter att ha utsatts för intern kritik, vilket gör att man också bör rikta uppmärksamheten mot den särskilda partitradition som vuxit fram inom moderaterna för att på ett djupare plan förstå omständigheterna bakom hans avgång.

Av de sammanlagt åtta ledare partiet haft sedan andra världskriget är det egentligen endast Gösta Bohman, och i någon mån Carl Bildt, som avgått utan att vara ifrågasatt. En har avsatts av en partistämma (Yngve Holmberg), en av partistyrelsen (Gunnar Heckscher) och flera av de övriga sex har ifrågasatts så att de antingen tröttnat eller i praktiken känt sig tvingade att avgå.

Moderaterna har kort sagt en ganska osentimental inställning till sina ledare. I vart fall när de inte förmår att leda partiet till framgångar i val. Detta bottnar i att partiet utvecklat en syn på det politiska ledarskapet som i stor utsträckning påminner om den som finns inom det privata näringslivet. Den moderata partiorganisationen är beredd att ge partiledaren ett stort manöverutrymme, men den är samtidigt otålig när det gäller resultat.

När partiet misslyckas att få tillräckligt med röster riktas därför inte sällan hård intern kritik mot partiledaren som ju är den ytterst ansvarige. Just betoningen på detta ansvarsutkrävande i efterhand motiverar att partiledarens ges ett betydande handlingsutrymme, politiskt och organisatoriskt. I dessa avseenden är det uppenbart så att moderaterna skiljer sig från övriga partier, som har en mer kollektiv ledarskapstradition.

När Bo Lundgren tillträdde som partiledare utnyttjade han dock inte detta manöverutrymme. Han övertog den gamla strukturen och detta försvårade hans ledarskap. Först efter valet, när det redan var för sent, kunde han frigöra sig från de gamla maktstrukturerna.

För att man skall förstå moderaternas problematiska situation i dag är det viktigt att anlägga ett historiskt perspektiv där just de gamla maktstrukturernas roll är av fundamental betydelse. Efter den upprivande interna striden mellan "mörkblå" och "ljusblå" på 1960-talet, en strid som nära nog förlamade partiet, har det funnits en konflikträdsla i partiorganisationen som förvisso var förståelig efter 1960-talets trauma men som likafullt varit destruktiv.

Partidisciplinen, som varit utomordentligt stark, har enligt vissa legat som en våt filt över partiet. Avvikelser från den av ledningen anbefallda linjen har, i högre grad än i andra partier, inneburit risk för politiska repressalier.

Bo Lundgren ställdes därför inför en övermäktig uppgift när han efterträdde Carl Bildt. Kanske inte i första hand på grund av att den senares kvaliteter som partiledare skulle varit överlägsna Lundgrens, utan snarare för att moderaterna som parti, under den långa tid som kretsen runt Bildt varit den tongivande i partiet, åsidosatt den interna opinionsbildningen. En förutsättning för detta har varit de upprepade valframgångar som partiet, med några smärre enstaka valbakslag som undantag, haft sedan 1973. Utrymmet för intern kritik, eller ens för en internt livaktig politisk dialog, blir naturligtvis begränsat när det går bra.

Tommy Möller

Dagens Nyheter
Copyright