Moderaternas huvudproblem ligger i att alltför många väljare inte längre har förtroende för dem som representerar partiet. Lokala borgerliga framgångar visar att väljare röstar på personer som man litar på. Nu behövs en radikal organisatorisk förnyelse av partiet, åderförkalkningen måste brytas, skriver Carl Bildts förre rådgivare Göran Thorstenson.

Att byta partiledare löser inte moderaternas problem. Partiet saknar breda kontaktytor bland moderna och förändringsinriktade väljare.

Bo Lundgren har deklarerat att han inte ställer upp till omval vid höstens partistämma. Det är klokt, om han inte längre brinner för uppgiften. Men det är dumt om det beror på att ledande moderater tror att partiets grundläggande problem stavas Bo Lundgren. Det gör det inte.
Partiet är i kris, och ingen försöker ens beskriva varför. Men utan en grundlig analys riskerar en felaktig bild att sätta sig, som döljer de verkliga orsakerna.

Framgång i politiken förutsätter en samhällskritik som människor känner igen sig i, en vision som berör, och genomtänkta lösningar. Men framförallt måste man ha människors förtroende. Och moderaternas huvudproblem är att alltför många inte längre har förtroende för dem som representerar partiet.
Förtroende snyter man inte ur näsan. Det uppstår inte automatiskt bara för att man levererar de mest begåvade förslagen. Förtroende kommer ur engagemang, empati, förmåga att lyssna, erfarenhet, tydlighet och klokskap. Sådant som skapar tillit och gör att man som väljare vågar lägga sin framtid i händerna på någon annan.
En tredjedel av väljarna personröstade i kommunvalet 2002, men bara 219 kandidater kom in tack vare personrösterna. Några har därmed dragit slutsatsen att personvalet blivit ett misslyckande.

Samtidigt visar det sig att cirka 2 500 av drygt 13 000 fullmäktigeledamöter fick så många personliga röster att de kom över femprocentspärren. Många väljare valde alltså att personrösta, trots att de säkert var medvetna om att det inte skulle spela någon roll för kandidatens möjlighet att bli vald.

Personrösterna kan därför också tolkas som ett uttryck för det förtroende väljarna har för en kandidat.
Valresultatet förra året visar att det personliga förtroende väljarna uttryckte för enskilda politiker verkligen kunde göra skillnad för partierna lokalt.
I Fagersta t ex fick vänsterpartiet - lett av Stig Henriksson - 53,4 procent i kommunvalet, men bara 13,1 procent i valet till riksdagen.

I Mönsterås fick centern ledd av Roland Åkesson 49,2 procent i kommunvalet, jämfört med 11,4 procent i riksdagsvalet. Och i Bjurholm fick moderaterna under Ingemar Nyman 39,4 procent av kommunrösterna, mot 14,1 procent av rösterna i riksdagsvalet.
Det intressanta är att dessa politiker också hade en mycket hög andel personröster. Väljarna gillade dem som personer och visade det genom att kryssa dem.
Exemplen pekar på att det finns ett samband mellan ett partis lokala valframgångar och det personliga förtroendet hos väljarna för ledande företrädare. Sambandet bekräftas av moderaternas valresultat i landets samtliga kommuner.

Det starka personliga förtroende som väljarna visade Göran Holm i Vellinge, Arne Hellsten i Malå, Rune Tovetjärn i Sorsele och Magnus Malm i Färjelanda, tycks alltså ha bidragit till att ge moderaterna en mycket större andel av rösterna i valet till kommunfullmäktige än i riksdagsvalet i sina kommuner.
Det är inte självklart att det ska vara så. Man kan tänka sig många andra skäl till varför det går bra för partier i val. Men personligt förtroende verkar vara en stark förklaringsfaktor när det gäller valframgångar.
Häri ligger moderaternas problem. På 1970- och 80-talen var moderaterna ett parti på uppgång. Människor kände igen sig i kritiken mot högskattesamhället och flumskolan, och sympatiserade med uppfattningarna.

Samtidigt växte ungdomsförbundet. Allt fler unga sökte sig till Muf. Där hittade man kompisar och likasinnade man kunde identifiera sig med. Moderaterna blev ett parti med medlemmar i många fler sociala sammanhang än tidigare. Och genom deras nätverk kunde man också nå och påverka väljare som man inte haft kontakt med förut.
I slutet av 1980-talet vände dock utvecklingen. Tydligast i ungdomsgrupperna. Från ett läge med som mest bortåt 50 000 medlemmar har Muf i dag på sin höjd runt 10 000 medlemmar.
Professor Hans Zetterberg konstaterade för drygt tio år sedan att medelåldern bland moderaternas partimedlemmar var drygt 60(!) år. I dag är medelåldern i partiet närmare 65.
Situationen är inte annorlunda i andra partier. Men för moderaterna är det mer problematiskt. Partiet har investerat i att profilera sig som ett modernt parti som vill åstadkomma förändringar. Stora delar av den miljon väljare man lyckades attrahera under storhetstiden fanns också i större städer och bland yngre och välutbildade.
Men i takt med att rekryteringen avstannat, ungdomsförbundet krympt dramatiskt och genomsnittsåldern ökat, har problemen växt.

Klyftan till de viktiga väljargrupper man vill behålla och vinna har vidgats. I deras nätverk saknas i dag i stor utsträckning personer som företräder moderaterna och som talar väl om partiet och politiken.
Med Carl Bildt som partiledare kunde denna utveckling balanseras. På egen hand förkroppsligade han förnyelsen och det moderna. Utan honom blottades partiets problem.
Man kan tycka vad man vill om Janne Josefsson. Men de åsikter hans reportage visade upp är nog inte särskilt ovanliga bland moderata partimedlemmar, eller för den delen andra partiers medlemmar.
Äldre, och inte minst män, tenderar att vara mer kritiska mot invandrare och invandring. Och de utgör en stor andel av dagens partimedlemmar.
Den situationen gjorde moderaterna särskilt sårbara i en starkt mediestyrd valrörelse. Hade det inte varit Janne Josefssons reportage hade det lika gärna kunnat vara något annat. Problemet var att det inte fanns tillräckligt många aktivister och vänner i rätt grupper som kunde möta reaktionerna hos yngre, välutbildade väljare.

Orsakerna ska sökas i 20 år av organisatorisk försummelse, som lett till att det i dag saknas breda kontaktytor mot de moderna, förändringsinriktade väljare partiet säger sig vilja vinna.
En väg ur eländet är förstås att lägga ned partiorganisationerna, och välja andra kanaler för att föra samtal. Jag tror inte det är något bra alternativ.
Utan idébaserade partier riskerar politiken att reduceras till medial underhållning, eller till ett verktyg för väljare att maximera sin egen nytta med.

Om moderaterna ska överleva som parti behövs en radikal organisatorisk förnyelse. Det blir inte lätt. Åderförkalkningen har pågått i mer än tio år, och det lär ta lika lång tid att få fart på blodomloppet igen. Att byta partiledare löser inga problem i det avseendet.
Men om man däremot tillåter sig att på allvar inspireras av de lokala öar av personligt politiskt förtroende som finns kvar ute i landet, finns det kanske hopp trots allt.

Göran Thorstenson
vd i kommunikationsbyrån Springtime
och f d medarbetare till Carl Bildt

Svenska Dagbladet
Copyright