Den enda möjligheten till regeringsskifte i valet 2006 är att alla borgerliga partier inser att det behövs ett helt nytt alternativ till den socialdemokratiska modellen. Endast moderaterna har hittills visat sig kapabla att driva en egen samhällsvision. I förra valrörelsen lyckades vi inte förmedla vår förändringsstrategi tillräckligt väl. Vår politik måste bli enklare och rakare. Den nya partiledningen måste se som sin viktigaste uppgift att vara den starkaste ideologiska kraften för ett friare Sverige, skriver avgående moderatledaren Bo Lundgren.

För moderaterna var valet 2002 en förlust i dubbel bemärkelse. Vi förlorade en stor del av vårt väljarstöd. De fyra borgerliga partierna är kvar i opposition. Styrkeförhållandena inom borgerligheten ändrades, men alla borgerliga partier förlorade ändå kampen om regeringsmakten lika mycket.

Nederlaget har flera orsaker. Som jag ser det är emellertid en av de viktigaste förklaringarna att borgerligheten inte hade tillräckligt stort självförtroende.

Den socialdemokratiska dominansen när det gäller att formulera utgångspunkten för den politiska debatten består. Det finns de som tolkar detta som att borgerligheten måste lägga sig närmare socialdemokraternas politik. I själva verket är det tvärtom. Vad som behövs är mer mod att utmana för att kunna bryta med den bestående ordningen.

Jag är övertygad om att borgerlighetens enda möjlighet att vinna valet 2006 är att alla borgerliga partier inser det ohållbara i att bygga sin självbild på en reflexion av socialdemokratin.

Det kommer inte att vara lättare att vinna val genom att försöka framstå som skickligare administratörer av den socialdemokratiska samhällsmodellen än vad socialdemokraterna själva är. Och skulle ett val vinnas med en sådan strategi är frågan vad borgerligheten eller Sverige skulle vinna på det.

Ändå talas det nu på nytt om en borgerlig vänster. Så osäkra är en del på sin egen identitet att de inte bara utgår från vänsterns problemformuleringar, utan också från dess politik.

En av moderaternas allra viktigaste uppgifter är att förhindra en vänstervridning av borgerligheten, genom att fortsätta att vara djärva nog att stå för en egen samhällsvision, fri från vänsterns problemformuleringar.

Moderaterna har länge kritiserat att Sveriges befolkning under årtionden blivit allt mer beroende av en växande politisk maktutövning. Staten har kommit att ses som en sorts jultomte, som har till synes oändliga resurser att fördela efter eget gottfinnande. Denna "snällism" genomsyrar hela den politiska debatten.

Genom åren har övriga borgerliga partier föreslagit justeringar och anpassningar av den socialdemokratiska modellen. Moderaterna vill inte bara finjustera, utan bygga ett nytt Sverige. Utgångspunkten är att politiker bara skall ägna sig åt sådant som enskilda människor inte kan göra lika bra eller bättre var för sig eller tillsammans med andra.

För att kunna förändra ett samhälle som under så många decennier präglats av demokratisk socialism krävs både en stark övertygelse och stort tålamod för att genomföra stegvisa reformer.

I förra årets valrörelse lyckades vi inte förmedla vår förändringsstrategi tillräckligt väl. Den ideologiska visionen och de konkreta förslagen smälte samman på ett sätt som tillsammans med socialdemokraternas skrämseltaktik gjorde att många felaktigt uppfattade det som att moderaterna ville avskaffa stora delar av staten över en natt. Den seriösa reformpolitik som steg för steg gör Sverige till ett friare land nådde inte fram till väljarna.

Vår politik måste bli enklare och rakare. Människor måste i mycket större utsträckning få veta vad moderaterna verkligen står för, inte vad nidbilder eller fördomar förmedlar. Men vi skall inte försöka stärka vårt varumärke genom att ge upp våra grundläggande idéer och värderingar.

Moderaterna har en idé om ett annorlunda Sverige. Det får vi aldrig skämmas för. Den stora utmaningen ligger inte i att göra partiet mer socialdemokratiskt, utan i att bättre förena vår radikala samhällsvision med mer trovärdiga reformförslag.

Vi får aldrig tunna ut vårt övergripande frihetsbudskap. Det vore att svika våra väljare. Vi kan bara driva samhällsutvecklingen i den riktning vi önskar om vi själva står bergfasta vid vår övertygelse om att moderaterna har rätt politik för Sverige.

Skall vänsterdominansen kunna brytas krävs det en politik som för fram alternativ som inte alltid omedelbart framstår som populära, men som förändrar opinionen över tid. Finns det ingen sådan kraft finns det heller inget reellt förändringsmandat för borgerligheten.

Endast moderaterna har visat sig kapabla att fylla denna opinionsbildande roll. De andra borgerliga partierna har i större utsträckning anpassat sig efter den socialdemokratiska modellen. Så har det varit under lång tid.

Sven-Erik Larsson skriver i sin bok om den gamle folkpartiledaren Bertil Ohlin att Ohlin i teorin ansåg att de offentliga utgifterna borde anpassats efter tillväxten i samhället. I praktiken skulle den linjen ha krävt en helt annan strategi än den Ohlin valde. Vid andra världskrigets slut ansåg han att det svenska skattetrycket var alldeles för högt. Ändå hade Bertil Ohlin varit med och fördubblat skattetrycket när han avgick som ledare för folkpartiet.

Folkpartiets skattepolitik kunde under årtionden sammanfattas med "får inte höjas, kan inte sänkas". Skattetrycket har alltid varit lagom, oavsett om det varit 30, 40 eller 50 procent av BNP. Om socialdemokraterna får fortsätta att driva upp skatterna är det dessvärre risk för samma hållning när skattetrycket når 60 procent av BNP. Och det är vad som väntar om utvecklingen inte bryts.

Ett av borgerlighetens genomgående problem är att vi talar för lite om vår egen samhällsvision. Många inom borgerligheten såg slaget som vunnet då informationsteknologin dominerade samhällsdebatten i slutet av 1990-talet. Historien var på väg att ge oss rätt. Alla makthavare, oavsett politisk färg, skulle tvingas in på den rätta vägen av globaliseringen.

En sprucken börsbubbla senare vet vi att så inte blev fallet. Den nya ekonomin har inte fått stopp på socialiseringen av Sverige. För ett par år sedan slogs nytt världsrekord i höga skatter. Statliga företag som SJ försöker kväva privata alternativ. LO håller liv i sin fondromantik.

Just debatten om de buffertfonder som LO eftersträvar visar tydligt vad som händer när politiska partier ger upp sina principer av taktiska skäl. Hade inte moderaterna agerat kraftfullt mot den föreslagna fondsocialismen, hade socialdemokraterna utan motstånd kunnat köpa LO:s lösning.

Anpassligheten är borgerlighetens värsta synd. När taktiken är att vara en avbild av de socialistiska partierna blir vi bara olika färgstarka kopior som försöker tävla mot originalet.

Det är inte tillräckligt när skillnaden mellan socialism och en borgerlig förändringspolitik kan sammanfattas med några procentenheter upp eller ner i föräldraförsäkringssystemet eller en marginellt lägre arbetsgivaravgift. Skall Sverige förändras till det bättre måste reformkraften sträcka sig betydligt längre än så.

Förändringsbehovet borde sticka varje vän av mänsklig värdighet i ögonen. Att det är en omöjlighet för hundratusentals människor att leva på sin lön är inget annat än skandalöst. Att så få har utrymme att spara för en tryggare framtid och ålderdom är ett fattigdomsbevis och ett tydligt exempel på hur de allra flesta tvingas förlita sig på att det offentliga klarar sina uppgifter. Men sjukvårdsköerna fortsätter att växa och poliserna är få.

Krångliga regler och överbeskattning av företagande ger för få nya jobb. Det lönar sig för dåligt att arbeta. Sjukförsäkringarna överutnyttjas. Allt färre som arbetar måste försörja allt fler som inte går till jobbet. Så ser Sverige ut i dag.

En av de viktigaste uppgifterna för moderaterna under de närmaste åren är att ge röst åt alla de tusentals och åter tusentals människor som går till jobbet dag efter dag, som vill ta ansvar för sina egna liv men som inte känner att de får den trygghet de skattat för eller får behålla den lön de kämpat ihop.

Det måste göras klart för människor att det är deras egna pengar som sprids av politikerna, inte gåvor från staten. Vi måste våga avslöja snällismen. Det är inte snällt att låta människor som jobbar och sliter betala höga skatter för att människor som skulle kunna jobba inte skall behöva göra det. Det är inte snällt att föra en fördelningspolitik som tvingar fram en tävlan om nya bidrag så fort det anses finnas utrymme i de offentliga finanserna. Det ställer grupp mot grupp och människor mot människor.

Det som lägger grunden för ett generöst och öppet samhälle är i stället förutsättningar för alla människor att skapa sig en bättre framtid av egen kraft.

Människor som behöver vårt gemensamma stöd skall få det. De som behöver det mest, som människor med handikapp, skall sättas främst och bör få ökat stöd. Men vuxna människor med hälsan i behåll skall inte behöva bidrag för att klara sin försörjning.

Moderaterna måste sträva efter att bygga en allians med alla som vill se ett nytt Sverige som åter präglas av den frihet som en gång gjorde det möjligt att bygga vårt välstånd. Skall vi nå dit räcker det inte med kosmetiska förändringar eller finjusteringar av dagens system.

Då krävs en verklig frihetspolitik och politiker som vågar stå upp för denna, oavsett hur opinionsvindarna blåser.

I spetsen för denna politiska förnyelse skall moderaterna stå. Den nya partiledning som tar vid efter höstens partistämma måste se det som sin viktigaste uppgift att vara den starkaste ideologiska kraften för ett friare Sverige.

BO LUNDGREN

Dagens Nyheter
Copyright