[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Rättshaveristerna Del 1 av 3 - Bakgrund
Av  Walter Kölzer -  Bankrättsföreningen - 11 maj 2003  

”Samhället behöver rättshaveristerna”, skrev Johan Segerholm i - METRO- den 8 november 2001. Och jag läste det på Brf:s hemsida .

Påståendet må så vara, men Johan Segerholm refererar till prof Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, och någon av dem till Håkan Nyman. De tillsammans, triumviratet eller någon av dem, konkretiserar en rättshaverist så här:

” En rättshaverist är en person som hakat upp sig på en orättvisa och är beredd att gå hur långt som helst för att få rätt. Ofta rör det sig om en liten oförrätt, som att bli slentrianmässigt bemött på försäkringskassan, som växer i rättshaveristens huvud.

Utan sans driver rättshaveristerna sin sak genom rättsapparaten. De skriver ofta invecklade brev och inlagor där de hänvisar till mängder med paragrafer. Saken anmäls till justitieombudsmannen, justitiekanslern, högsta domstolen, konstitutionsutskottet. Riksåklagaren.

Och - framför allt de ger sig inte. De kan av olika skäl inte släppa saken och gå vidare. En del ruinerar sig själva på rättegångskostnader och skadestånd av olika slag. berättar Håkan Nyman. psykolog på psykiatricentrum på Karolinska,

Fejderna kan bli årslånga. Ibland tycks ilskan växa och omfatta samhället i stort och rättshaveristen börjar anmäla allt möjligt till olika tillsyns instanser. Ibland åtar de sig även att hjälpa andra att driva processer.

- Det handlar ju om att inte kunna stoppa ett beteende som inte kommer att leda till framgång, att inte kunna tänka att "det är nog bättre att jag lägger det här åt sidan", säger Håkan Nyman. (slut citat)

Well, Well, Well: Det är ord och inga visor av landets sakkunskap. Att en av Er representerar själsläran förklädd i vetenskapens narrkappa ger visserligen nimbus åt debattartikeln, men gör den inte mera trovärdig för insiktsfulla. Dessa vet nämligen att det finns människor som jag, och att många av oss rättshaverister=rättsaktivister tillhör sältan i samhället.

Professor Jarnecky tycks inse det, men eftersom han inte gör något försök att ens balansera rättshaveristens porträtt så som det visas i nidcitatet, vill jag göra ett försök därtill:

En dag skall vi rättshaverister prägla surdegen till ett bättre samhälle, precis så som Nils Ferlin profetiar: ”Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men människor skola lyftas i anden…”.

Och det är en tro som är långt mera tilltalande än psykologins vidskepelse. Den tron blir verklighet den dagen då tillräckligt många av dessa ännu udda människor har funnit varandra för att tillsammans transformera ett alltmera ruttnande samhälle till något bättre.

Föreningar som Brf (t.ex.) kan vara embryo till sådan samling av goda krafter som kan välta etablissemanget över ända. Sverige kan vara det land där denna nya framtid skymtar först, därför att inget land har så goda förutsättningar därtill som Sverige.

Här finns den synliga och den lika väsentliga osynliga infrastrukturen som behövs för att samla och sprida det goda och det friska. De så illavarslande globala strukturer som nu bildas kan den dagen bli till något gott, ett slags motorväg eller snabbtåg runt klotet för det goda som föds.

Om det inte är en sekulariserad rörelse grundat på enbart förnuft och mänsklighet som kan göra det goda gällande, så kommer alldeles säkert en ny Jesus att prägla den nya framtiden.

Ett är ännu säkrare: Om inget av detta sker, då går mänskligheten under som en följd av den rättsröta och orätt som just nu dominerar och ökar i hotfull takt, lokalt och globalt!

Triumviratets artikel framställer rättshaverister som mänskliga vrak som man bara kan tycka synd om. Det är en nidbild av verkligheten. Verkligheten utgörs av rättshaverister som jag.

Jag tar mig själv som exempel därför att jag känner mig själv bättre än vad jag känner någon annan rättshaverist. En del av dem mals sönder och samman till människovrak precis så som triumviratet beskriver dem, kanske efter det att rättshaveristen redan har åstadkommit mycket gott.

Men även som vrak gör de nytta, och det vet de om. Vetskapen får dem att fortsätta, att offra sig, trots allt det Håkan Nyman räknar upp. Det är inte bristen på viss defekt tankeförmåga (t.ex. ”.…det är nog bättre att jag lägger det här åt sidan…”) som håller dessa rättshaverister igång, utan det är den friska tankeförmågan som säger att tilltagande rättsröta leder till mänsklighetens undergång.

Det är i ordets egentliga mening godtrogna idealister som mals sönder, inte kortsiktiga materialister som Håkan Nyman hävdar vara de friska tankarnas medborgare.

Kan Håkan Nyman ge något exempel på hur ”invecklade” saker kan presenteras på ett enkelt sätt, tusen meningar i ett enda ord? Är hänvisning till §§ relevant eller inte, paragrafen tillämpbar eller inte? Det ger Håkan Nyman inte svar på, men just DET är pudelns kärna!

Jag slår vad om att när Håkan Nyman får en sådan rättshaverist som patient, så kommer denne att knarkas sönder och samman, när rättshaveristen i själva verket skulle behöva hjälp av en god advokat i stället för av psykiatriker.

Har någon någonsin hörd talas om, att läkaren skriver ut recept på effektiv advokathjälp eller remiss till advokat till en rättshaverist i livsruinerande trångmål, i stället för hälsoruinerande psykofarmaka?

Jag är gärna beredd att bemöta triumviratet och dess olika aspekter mera ingående i en speciell artikel, men här har jag viktigare att framföra.

Walter Kölzer


 Rättshaveristerna Del 2 av 3 - Liv och död

I Del 1 finns bakgrunden till denna artikelserie och den allmänna nidbilden av rättshaverister tecknade.

Andra och starkare människor/rättshaverister tar livet av sig efter en kanske ännu större insats, då t.ex. vanmakt krossade allt hopp och då insikten om meningslöshet fördunklade allt ljus, då förnuft inte längre tillät tro på det godas och det rättas seger.

För sådana människor kan en artikel som den Johan Segerholm presenterar vara droppen som får bägaren att rinna över, leda till att frivilligt och väl överlagt ta steget från livet till döden. Ett par av mina vänner har gjort det, en av dem efter det att han hade byggt upp ett svenskt, världsomspännande företag.

Den andre var mycket framgångsrik här i Sverige i det då ännu icke ”uppfunna” men ack så viktiga miljöarbete. Han var i mycket min läromästare och förebild.

Redan i slutet på 50-talet presenterade han sina första rön, i dag självklarheter. Nästan 30 år senare gav han upp: ”No one wants to know…”, sjöng Kris Kristofferson och Jonny Cash: Deras ord skulle ha kunnat stått på min väns gravsten! Dessa två stora män ansågs inte vara rättshaverister i livet, men de blev det genom sin offerdöd.

Nästa år är det 20 år sedan jag i BYGGNADSTIDNINGEN (nr 35/1984) publicerade artikelserien:
OLOF PALME: ”…dessa diktaturens kreatur..” Vem syftade statsministern på?

Ingen mindre än vårt cyklande nationalhelgon Regeringsrådet Gustav Petrén bemötte mig i BT nr 36/84. I BT nr 38 replikerade jag, och avrundade i BT nr 1/1985 med artikeln ”Myndighetsmissbruk orsakar hundratals självmord”.

Den sista artikeln i serien publicerades i BT nr 2/1985: Myndighetsmissbruk och lagstridiga domar. Jag uppmanar triumviratet att ta del av vad jag där skrivit och kontrollera dess riktighet.

Redan då påtalade jag att självmorden till följd av orättvisor är fler än trafikoffren. Johan Segerholm et co. ökar denna inhumana diskrepans med sin för rättshaverister så förkrossande negativa artikel, som helt enkelt inte får stå oemotsagt. Jag har varit i kontakt med många rättshaverister under mitt långa och så rika liv, men inte träffat på en enda som inte hade ideella tankar och motiv för sitt handlande. Det enda som skiljer aktivt levande rättshaverister från söndertrasade eller redan självmördade är deras individuella livskraft och uthållighet.

Livet begåvade mig med än så länge tillräcklig kraft. Jag påstår att jag har slösat med den som en fullblods rättsaktivist, men vara ännu kapabel till att försvara mig och mina sinnesbröder och –systrar mot den skändliga nidvisan som triumviratet står för. Är detta inte nog övertygande?

Se då ”långköraren” om lagstridigt myndighetsmissbruk, bl.a. diskussionen med Gösta Bohman angående den grundlagsstridiga ”Fritt-Fiske-lagen”, i samtliga nummer 14 till nr 21 1985 av BYGGNADSTIDNINGEN, och vad insändarna tycker om mig som rättshaverist;
Se då vad Bertil Torekull skriver om mig i DAGENS INDUSTRI tisdagen den 11 mars 1980;

Se då den världen runt ännu pågående spridningen och utvecklingen av den rengöringsteknologi som jag under min mest aktiva tid lade grunden till, publicerad i dussintal handböcker och forskningsrapporter, i hundratalet fackartiklar; de arbetsprocesser och den utrustning som jag initierade eller skapade och som (därtill begränsad) revolutionerade samhällen, så att Europa Nostra vid flera tillfällen hedrade mig;

Se då på mina insatser som vanlig industri- eller jordbruksarbetare som jag är lika stolt på, på mitt yrkesarbete som herr- och damfrisör med Drottningens f.d. mångårige hovfrisör (Björn Axén, som har kallats ”förnyaren av frisöryrket”) som min främste elev.

Vad har Er bild av andliga och kroppsliga krymplingar gemensam med bilden av mig och många med mig sett som rättshaverister? Jag påstår att nästan alla av dem som Ni porträtterar var av samma skrot och korn som jag innan de lät sig söndermalas.

Det kan mycket väl hända att etablissemanget lyckas med det med mig också, det bjuder jag i så fall på precis som dessa gjorde, men jag har en känsla av att jag trots min ålder och svåra sjukdom är uthållig nog att genomkämpa den mångåriga striden om upphovsrätt och yttranderätt (censur på svenska), som jag håller på med i domstolar.

Den har hittills kostat mig över 200 000:- kr i pengar och ett par års heltidsarbete, men jag har uthållighet för några års arbete och några hundratusen till. I dessa mål (och t.ex. i de 7 mål mot skattemyndigheter som pågick i 13 år i olika domstolar och som jag vann samtliga) där finns alla de inslag och ingredienser som triumviratet personifierar en rättshaverist med, och jag är stolt på det.

Låt bli att orättfärdig tafsa på min stolthet och på många rättshaveristers liv och död!!!

Walter Kölzer


Rättshaveristerna Del 3 av 3

Räddningsplanka.
Rättshaverist? Javisst! skriver Alf Susaeg, och ger en lektion om begreppets semantiska (orduppkomst) hemvist. Han påstår, att ordet kommer från adjektivet ”rättshaverisk” och avser "Den som vill ha sin rätt".

Må dä? Begreppet skulle lika gärna kunna härledas från substantivet ”rättshaveri”, ”den som alltid havererar, alltid förlorar sin rätt”. Jag vill påstå att den senare tolkningen är mera adekvat i nutid, även om den må vara mindre rätt i semantiskt avseende (det vet jag inte).

I vart fall är haveristen om inte i sjönöd, så dock i livsnöd med döden som en god vän, i många fall den siste vännen haveristen tyckte sig kunna lita på. Jag vet hur det känns, men jag kan hålla min vän döden på avstånd tills han själv känner sig välkommen.

Mitt recept är nästan 2000 år gammal, och artikulerades av den romerska kejsaren Marcus Aurelius. Det bästa koncentratet av denna hans tanke finns på svenska i den lilla boken SJÄLVBETRAKTELSER.

Nu räcker det tyvärr inte med att läsa den boken. Den är uppenbarligen ganska ordagran översatt utan minsta ansats till att förklara Marcus Aurelius tänkande med dåtidens tids- och kulturram: Man måste transformera bokens innehåll till nutida tänkande, det räcker inte med den troligen korrekta tolkningen från latin till svenska.

Man behöver inte kunna latin, men väl vara någorlunda förtrogen med romersk kultur och historia. För den som är det, innehåller SJÄLVBETRAKTELSER en hel del guldkorn.

Den räddningsplanka som jag syftar till går mycket kort sagt ut på att tillämpa begreppet ”ansvar” i dess riktiga samband i varje krissituation. Vi ett tillfälle uttryckte jag den centrala aspekten i Marcus Aurelius ansvarslära så här:

HOS LÄKAREN ÅR TJUGOHUNDRA

Bakgrund:

År 1987 besökte jag samma prominente privatläkare för andra gången, efter tjogtals läkare före honom. Jag hade pläderat en god stund (”och.. och.. och...”) för att jag skulle få komma igen, i syfte att han skulle fortsätta sin undersökning. Han kanske kunde hitta vad som var fel hos mig?

Han hade förklarat för mig att det minsann inte var lika lätt för privatläkare som för allmänläkare att sjukskriva folk. Jag gjorde ännu ett försök att få honom att begripa att jag var sjuk.

Det var då jag såg honom titta på klockan, och i hans ögon beslutsamheten att bli av med mig. Marcus Aurelius filosofi har hjälpt mig att överleva läkarnas förödmjukelser, t.ex. simulantstämpeln.

Psykiskt har jag bara blivit starkare.
"& & & & & & & & & & & & ,
när har Du tid för mig
LÖFTET tittade på klockan
och HOPPET dog
Gråtande.

Denna bild tog jag med
mig till Marc Aurelius
Den gamle gillar mig
för att jag diat
honom.
"I nära tjugohundra år
har jag sett löften brista,
lika skimrande som någonsin
en såpbubbla
förintats."

Så talade den kloke Marcus
när han studerat bilden
mycket eftertänksam
och lade till
med tyngd:

"Löften har sin egen rymd tillägnas på upphovsdagen
att bära tills de brister, dr. Kit Colfach
och Hoppet har sin rätt 1987-09-28
att dö i gråt (just det, Ni som minns, han med den märkliga
för det - ”Mods”-storsuccé-filmen. På 50-talet, tror jag det var)

MEN ICKE MERA !!!" Walter Mathias

Marcus Aurelius filosofi är så förbaskat enkel och självklar, men ändå är det så himla svårt att lära sig hans knep. I vart fall var det svårt och tog lång tid för mig innan jag klarade det.

Som läsaren förstår, går Marcus Aurelius filosofi ut på, att ansvaret för det som sägs eller görs ligger hos den som säger eller gör det. Exempel: Om Du säger att jag är dum, varför skall jag då bli ledsen eller arg eller slå Dig på käften???. Då skulle jag bara göra mig själv illa, kanske t.o.m. hamna i fängelse för misshandel.

Varför skall jag fara illa för något Du säger? Det Du säger är helt och hållet Ditt. Egentligen har jag inte alls att göra med det. Det är Du som säger det, och det är helt och hållet Ditt ansvar. Om jag verkligen är dum eller inte spelar ingen roll heller: Det är Du som har sagt det, det är det som gäller. Jag blir inte annorlunda än vad jag är, vare sig Du säger så eller inte.

Marcus Aurelius förklarar det bättre än jag, men disponerar även större utrymme för det.

Faktum är, att jag tar inte illa upp för att någon kallar mig rättshaverist, tvärtom så är jag stolt på vad jag är och gör. Det ger mig styrka att lägga saker och ting tillrätta, och sen må skämmas den som bör.

Det längsta jag kan sträcka mig som rättshaverist: Det är att rättvisa som havererar när jag förlorar en process, inte jag! Om det nu verkligen är så! Och det brukar det vara!!!

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida