Rättshaveristerna Del 2 av 3 - Liv och död

I Del 1 finns bakgrunden till denna artikelserie och den allmänna nidbilden av rättshaverister tecknade.

Andra och starkare människor/rättshaverister tar livet av sig efter en kanske ännu större insats, då t.ex. vanmakt krossade allt hopp och då insikten om meningslöshet fördunklade allt ljus, då förnuft inte längre tillät tro på det godas och det rättas seger.

För sådana människor kan en artikel som den Johan Segerholm presenterar vara droppen som får bägaren att rinna över, leda till att frivilligt och väl överlagt ta steget från livet till döden. Ett par av mina vänner har gjort det, en av dem efter det att han hade byggt upp ett svenskt, världsomspännande företag.

Den andre var mycket framgångsrik här i Sverige i det då ännu icke ”uppfunna” men ack så viktiga miljöarbete. Han var i mycket min läromästare och förebild.

Redan i slutet på 50-talet presenterade han sina första rön, i dag självklarheter. Nästan 30 år senare gav han upp: ”No one wants to know…”, sjöng Kris Kristofferson och Jonny Cash: Deras ord skulle ha kunnat stått på min väns gravsten! Dessa två stora män ansågs inte vara rättshaverister i livet, men de blev det genom sin offerdöd.

Nästa år är det 20 år sedan jag i BYGGNADSTIDNINGEN (nr 35/1984) publicerade artikelserien:
OLOF PALME: ”…dessa diktaturens kreatur..” Vem syftade statsministern på?

Ingen mindre än vårt cyklande nationalhelgon Regeringsrådet Gustav Petrén bemötte mig i BT nr 36/84. I BT nr 38 replikerade jag, och avrundade i BT nr 1/1985 med artikeln ”Myndighetsmissbruk orsakar hundratals självmord”.

Den sista artikeln i serien publicerades i BT nr 2/1985: Myndighetsmissbruk och lagstridiga domar. Jag uppmanar triumviratet att ta del av vad jag där skrivit och kontrollera dess riktighet.

Redan då påtalade jag att självmorden till följd av orättvisor är fler än trafikoffren. Johan Segerholm et co. ökar denna inhumana diskrepans med sin för rättshaverister så förkrossande negativa artikel, som helt enkelt inte får stå oemotsagt. Jag har varit i kontakt med många rättshaverister under mitt långa och så rika liv, men inte träffat på en enda som inte hade ideella tankar och motiv för sitt handlande. Det enda som skiljer aktivt levande rättshaverister från söndertrasade eller redan självmördade är deras individuella livskraft och uthållighet.

Livet begåvade mig med än så länge tillräcklig kraft. Jag påstår att jag har slösat med den som en fullblods rättsaktivist, men vara ännu kapabel till att försvara mig och mina sinnesbröder och –systrar mot den skändliga nidvisan som triumviratet står för. Är detta inte nog övertygande?

Se då ”långköraren” om lagstridigt myndighetsmissbruk, bl.a. diskussionen med Gösta Bohman angående den grundlagsstridiga ”Fritt-Fiske-lagen”, i samtliga nummer 14 till nr 21 1985 av BYGGNADSTIDNINGEN, och vad insändarna tycker om mig som rättshaverist;
Se då vad Bertil Torekull skriver om mig i DAGENS INDUSTRI tisdagen den 11 mars 1980;

Se då den världen runt ännu pågående spridningen och utvecklingen av den rengöringsteknologi som jag under min mest aktiva tid lade grunden till, publicerad i dussintal handböcker och forskningsrapporter, i hundratalet fackartiklar; de arbetsprocesser och den utrustning som jag initierade eller skapade och som (därtill begränsad) revolutionerade samhällen, så att Europa Nostra vid flera tillfällen hedrade mig;

Se då på mina insatser som vanlig industri- eller jordbruksarbetare som jag är lika stolt på, på mitt yrkesarbete som herr- och damfrisör med Drottningens f.d. mångårige hovfrisör (Björn Axén, som har kallats ”förnyaren av frisöryrket”) som min främste elev.

Vad har Er bild av andliga och kroppsliga krymplingar gemensam med bilden av mig och många med mig sett som rättshaverister? Jag påstår att nästan alla av dem som Ni porträtterar var av samma skrot och korn som jag innan de lät sig söndermalas.

Det kan mycket väl hända att etablissemanget lyckas med det med mig också, det bjuder jag i så fall på precis som dessa gjorde, men jag har en känsla av att jag trots min ålder och svåra sjukdom är uthållig nog att genomkämpa den mångåriga striden om upphovsrätt och yttranderätt (censur på svenska), som jag håller på med i domstolar.

Den har hittills kostat mig över 200 000:- kr i pengar och ett par års heltidsarbete, men jag har uthållighet för några års arbete och några hundratusen till. I dessa mål (och t.ex. i de 7 mål mot skattemyndigheter som pågick i 13 år i olika domstolar och som jag vann samtliga) där finns alla de inslag och ingredienser som triumviratet personifierar en rättshaverist med, och jag är stolt på det.

Låt bli att orättfärdig tafsa på min stolthet och på många rättshaveristers liv och död!!!

Walter Kölzer

Rättshaveristerna Del 3 av 3

Räddningsplanka.
Rättshaverist? Javisst! skriver Alf Susaeg, och ger en lektion om begreppets semantiska (orduppkomst) hemvist. Han påstår, att ordet kommer från adjektivet ”rättshaverisk” och avser "Den som vill ha sin rätt".

Må dä? Begreppet skulle lika gärna kunna härledas från substantivet ”rättshaveri”, ”den som alltid havererar, alltid förlorar sin rätt”. Jag vill påstå att den senare tolkningen är mera adekvat i nutid, även om den må vara mindre rätt i semantiskt avseende (det vet jag inte).

I vart fall är haveristen om inte i sjönöd, så dock i livsnöd med döden som en god vän, i många fall den siste vännen haveristen tyckte sig kunna lita på. Jag vet hur det känns, men jag kan hålla min vän döden på avstånd tills han själv känner sig välkommen.

Mitt recept är nästan 2000 år gammal, och artikulerades av den romerska kejsaren Marcus Aurelius. Det bästa koncentratet av denna hans tanke finns på svenska i den lilla boken SJÄLVBETRAKTELSER.

Nu räcker det tyvärr inte med att läsa den boken. Den är uppenbarligen ganska ordagran översatt utan minsta ansats till att förklara Marcus Aurelius tänkande med dåtidens tids- och kulturram: Man måste transformera bokens innehåll till nutida tänkande, det räcker inte med den troligen korrekta tolkningen från latin till svenska.

Man behöver inte kunna latin, men väl vara någorlunda förtrogen med romersk kultur och historia. För den som är det, innehåller SJÄLVBETRAKTELSER en hel del guldkorn.

Den räddningsplanka som jag syftar till går mycket kort sagt ut på att tillämpa begreppet ”ansvar” i dess riktiga samband i varje krissituation. Vi ett tillfälle uttryckte jag den centrala aspekten i Marcus Aurelius ansvarslära så här:

HOS LÄKAREN ÅR TJUGOHUNDRA

Bakgrund:

År 1987 besökte jag samma prominente privatläkare för andra gången, efter tjogtals läkare före honom. Jag hade pläderat en god stund (”och.. och.. och...”) för att jag skulle få komma igen, i syfte att han skulle fortsätta sin undersökning. Han kanske kunde hitta vad som var fel hos mig?

Han hade förklarat för mig att det minsann inte var lika lätt för privatläkare som för allmänläkare att sjukskriva folk. Jag gjorde ännu ett försök att få honom att begripa att jag var sjuk.

Det var då jag såg honom titta på klockan, och i hans ögon beslutsamheten att bli av med mig. Marcus Aurelius filosofi har hjälpt mig att överleva läkarnas förödmjukelser, t.ex. simulantstämpeln.

Psykiskt har jag bara blivit starkare.
"& & & & & & & & & & & & ,
när har Du tid för mig
LÖFTET tittade på klockan
och HOPPET dog
Gråtande.

Denna bild tog jag med
mig till Marc Aurelius
Den gamle gillar mig
för att jag diat
honom.
"I nära tjugohundra år
har jag sett löften brista,
lika skimrande som någonsin
en såpbubbla
förintats."

Så talade den kloke Marcus
när han studerat bilden
mycket eftertänksam
och lade till
med tyngd:

"Löften har sin egen rymd tillägnas på upphovsdagen
att bära tills de brister, dr. Kit Colfach
och Hoppet har sin rätt 1987-09-28
att dö i gråt (just det, Ni som minns, han med den märkliga
för det - ”Mods”-storsuccé-filmen. På 50-talet, tror jag det var)

MEN ICKE MERA !!!" Walter Mathias

Marcus Aurelius filosofi är så förbaskat enkel och självklar, men ändå är det så himla svårt att lära sig hans knep. I vart fall var det svårt och tog lång tid för mig innan jag klarade det.

Som läsaren förstår, går Marcus Aurelius filosofi ut på, att ansvaret för det som sägs eller görs ligger hos den som säger eller gör det. Exempel: Om Du säger att jag är dum, varför skall jag då bli ledsen eller arg eller slå Dig på käften???. Då skulle jag bara göra mig själv illa, kanske t.o.m. hamna i fängelse för misshandel.

Varför skall jag fara illa för något Du säger? Det Du säger är helt och hållet Ditt. Egentligen har jag inte alls att göra med det. Det är Du som säger det, och det är helt och hållet Ditt ansvar. Om jag verkligen är dum eller inte spelar ingen roll heller: Det är Du som har sagt det, det är det som gäller. Jag blir inte annorlunda än vad jag är, vare sig Du säger så eller inte.

Marcus Aurelius förklarar det bättre än jag, men disponerar även större utrymme för det.

Faktum är, att jag tar inte illa upp för att någon kallar mig rättshaverist, tvärtom så är jag stolt på vad jag är och gör. Det ger mig styrka att lägga saker och ting tillrätta, och sen må skämmas den som bör.

Det längsta jag kan sträcka mig som rättshaverist: Det är att rättvisa som havererar när jag förlorar en process, inte jag! Om det nu verkligen är så! Och det brukar det vara!!!

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen