Frågan i den här lektionen gäller den semantiska hemvisten hos epitet rättshaverist.

Är den rätta hemorten synonymordböckernas uttryck för smädelse? Eller är det ett uttryck för samhällsnyttig insats?

Begreppet rättshaverist kommer av adjektivet rättshaverisk och avser "Den som vill ha sin rätt".

Och en välkänd och i sammanhanget träffande aforism säger att "Den enda säkra vägen till framgång är beslutsamhet och uthållighet".

Enligt synonymordlistor är epitetet rättshaverisk liktydigt med enveten, hårdnackad, tjurskallig, egensinnig, istadig och motspänstig.

Begreppet uthållig är detsamma som envis, tålmodig, oförtruten, energisk, flitig och ihärdig.

Egenskapen rättshaverisk är negativ och förkastlig medan egenskapen uthållig är positiv och aktningsvärd. Samtidigt föreligger släktskap mellan huvudbegreppens synonymer som kräver rejäla semologiska lappkast för att respektive uttryck ska hamna i rätt fack.

Tanken är att epitetet rättshaverist är sprunget ur förgångna tiders makthavares behov av ett redskap för 'språklig eliminering' av uthålligt rättssökande medborgare. De i sammanhanget störande släktskapen mellan de positiva synonymerna ovan och deras negativa kusiner har med den här tesen undanröjts med ett odelat negativt samlingsbegrepp; rättshaverisk.

Ett språkligt väl kamouflerat, med tiden dito inarbetat och därmed effektivt redskap för uppsåtligt förtal.

En måhända hos begreppsanvändande makthavare särdeles besk slutsats som inte desto mindre grundas på lydelsen hos den svenska brottsbalkens femte kapitel, första paragraf:.

"Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning dömes för förtal".

Den som i dagens Sverige utpekas som rättshaverist utsätts tveklöst för andras missaktning. En peststämpel som får förödande effekter i det enskilda fallet, eftersom föraktet i synnerhet omfattar myndigheters och makthavares fortsatta inställning till den utpekade.

Epitetet rättshaverist brukas därför allt mer frekvent av skrupelfria makthavare som enkelt, snabbt och effektivt vill undanröja sk obekväma rättssökanden 'utan rättegång och dom'.

Eftersom begreppet är så väl inarbetat inom rättssystem, myndigheter och andra maktens boningar räcker det med att ordet rättshaverist och ett personnamn kombineras för att det aktuella fallet ska processas av sig självt. Med given utgång.

Makthavares djupgående aversioner mot uthålligt rättssökande medborgare är väl kända. Ett anmärkningsvärt faktum med tanke på att sk rättshaverister i motsats till terrorister och många framgångsrika makthavare aldrig brukar odemokratiska eller illegala medel i sina strävanden.

Att hata eller frukta en våldsam terrorist är begripligt. Men att samma inställning omfattar medborgare som i sitt fredliga rättssökande håller sig till de demokratiska spelreglerna står inte lika klart.

Vissa makthavares motvilja mot sk rättshaverister saknar således tydliga motiv och får därför skälet till aversionen sökas på det personliga och psykologiska planet.

Ligger motivet i att rättshaveristen besitter egenskaper som gör denne för beslutsam, för uthållig eller för rättsinnad - i makthavarens tycke? Eller i makthavarens insikt om att den rättssökande har rätt men att dennes rätt på grund av makthavarens orätt inte 'får' eller 'kan' bejakas?

Ett indirekt belägg för svaret ja på endera eller båda dessa frågor är att ingen demokratiskt orienterad makthavare har förespråkat någon "Lex Rättshaverism" - trots animositeten ifråga.

Naturligtvis beroende på att det gäller naturliga, självklara och i grunden aktningsvärda individuella ansträngningar som kommer även icke drabbade medborgare till gagn. Detta då sk rättshaveristers ofta obeskrivliga vedermödor påvisar och inte minst avslöjar maktövergrepp och allvarliga missförhållanden och därmed bidrar till ett vidmakthållande av etik, moral, lag och rätt – själva fundamentet för den demokratiska samhällsordningen.

Ett direkt belägg för svaret ja är uppfattningen: "Det ligger så gott som alltid någon allvarlig orätt i botten av alla så kallade rättshaverier"

Begreppet rättshaverist framstår således som tillskapat och brukat i syfte att grundlöst och riskfritt utsätta någon för andras missaktning. Ett redskap för uppsåtligt förtal med andra ord. Av vilket följer om inte slutsatsen så misstanken om att epitetet i själva verket avspeglar begreppsanvändande makthavares ifråga personliga tillkortakommanden.

Frågan är således om inte det enligt gängse språkbruk nedsättande begreppet rättshaverist vid närmare eftertanke är positivt och är, eller borde vara, ett uttryck för aktning och respekt.

Under alla omständigheter har den (efter)tanken ett symboliskt stöd hos det tusenåriga tänkespråk som säger:

Droppen urholkar stenen. Icke utav sin kraft, utan av dess evigt fallande

Alf Susaeg