Om riksdagen åter skall få en starkare ställning i svensk politik måste den sluta med att fördjupa sig i detaljer. I dag överlåter den helhetsperspektiven åt regeringen, som med sina stora resurser får ett oerhört övertag över de valda ombuden. Riksdagen måste låta regeringen sköta fler ärenden och själv ägna sig åt de stora samhällsbesluten. Det kräver ett helt annat arbetssätt där parlamentarismen inte längre utgör grunden, skriver förre vice talmannen Anders Björck (m).

Kväll efter kväll satt jag ensam i talmansstolen. Ja, inte riktigt. Förutom mina trogna medarbetare i kammarkansli och kammarservice var dock normalt också - utöver ledamoten i talarstolen - också nästkommande talare till städes. (Den därefter i tur brukade oftast titta in genom kammarens dörrdraperier för att kontrollera läget.)

Pressläktarna gapade tomma, åhörarläktarna likaså. Riksdagens stenografer arbetade dock idogt för att förvandla de klokheter som strömmade från talarstolen till vanlig svenska.

Att tjänstgöra i talmansstolen under åtta år gav många tillfällen till reflexioner. Över de kloka, kunniga och engagerade inlägg som understundom utgick från talarstolen. Liksom över rutinartade, luftiga och okunniga dito.

Knappast någon hävdar att riksdagen i dag spelar en dominerande roll i svensk politik. Varken som landets obestridda debattforum eller som den politiska maktens centrum. Mycket av riksdagens roll och bedömningen därav bygger på fiktioner.

Att arbetet i kammaren tilldrar sig mindre och mindre intresse beror just på en fiktion. Nämligen att kammarens ledamöter sitter och lyssnar på de argument som förs fram från talarstolen och därefter bestämmer sig för hur de skall rösta. Att frågorna sedan länge har beretts i riksdagsutskott och i partigrupper låtsas man inte om.

Mindre än en procent av voteringarna är "skarpa", det vill säga det finns en chans till en annan utgång än vad utskottsmajoriteten vill. Men den svenska riksdagen - som torde vara en av världens mest voterande - låtsas inte om detta. Företrädarna för ett parti med säg 35 röster av kammarens 349 begär glatt och oförtrutet votering så fort tillfälle gives. Lite morrande är ändå en markering av att man finns till.

I minskande utsträckning rekryteras statsråd och statssekreterare från riksdagen. Propositioner - och för den delen partimotioner - är kända innan de når riksdagen. Det torde vara svårt att leta upp någon statsvetare som på fullt allvar hävdar att riksdagen stärkt sin makt under senare år.

Den hädiska frågan är emellertid: Borde den ha gjort det? Innebär inte parlamentarism att regeringen regerar, att riksdagen ger sitt passiva stöd och att talmannen är ordningsman i klassen? Är det förenligt med modern parlamentarism att riksdagen styr riket i stället för regeringen?

Det är inte alldeles självklart i 2000-talets samhälle att riksdagen skall ha samma roll som vid parlamentarismens genombrott för snart hundra år sedan. Men det är den fiktion som man försöker upprätthålla. Arbetet med motioner, propositioner, kammardebatter och mycket annat är sig likt sedan 1900-talets början.

Alla vet att regeringen rejält stärkt sin makt på riksdagens bekostnad. Det är ingen hemlighet att debattspalter, nyhetsmedier och dylikt i en helt annan utsträckning i dag sätter agendan för samhällsdebatten. Vem vill förneka att regeringskansli och förvaltning svarar för en helt annan kompetens och utredningskapacitet än riksdagen, som har en bråkdel av antalet anställda jämfört med dem som skall granskas och styras?

Är parlamentarismens guldålder förbi? Är det moderna samhället utrustat med de styrmedel som behövs för att medborgarnas väl och ve skall tillgodoses och deras intressen kanaliseras och ytterst bestämmas av valda ombud?

Det kan man verkligen fråga sig. Riksdagen och den "svenska modellen" omgärdas av honnörsord, det bugas för demokrati och parlamentarism. Allt annat vore ju att svära i kyrkan, och det får väl numera bara ärkebiskopen göra.

Reformer av riksdagen har en benägenhet att handla om former. Efter 34 år i riksdagen kan man utan och innan alla diskussioner om debattregler, tidsfördelning mellan regering och opposition, om oppositionsledaren eller statsministern skall tala först, vem som skall ha sista ordet i interpellationsdebatter, statsrådet eller interpellanten.

Visst har ambitionen funnits att ge riksdagen en roll i EU-arbetet. Förvisso har framsteg gjorts vad gäller riksdagens kontrollmakt. Den som var med om till exempel de öppna utskottsförhörens genombrott vet emellertid att det knappast var en ordnad process som ledde till vad som i dag inte längre är ifrågasatt, nämligen öppenhet i utskottens granskning av regeringen.

Det har ofta slagit mig hur reformer blockerats av att socialdemokratin ofta sett regeringsarbetet ur just ett regeringsperspektiv, medan de borgerliga partierna bedömt regelverket som om de skulle befinna sig i en evig opposition. Det har helt enkelt saknats ett långsiktigt, neutralt sätt att hantera frågorna om riksdagens arbetsformer. Båda sidor får ta åt sig för att nödvändiga förändringar har uteblivit på grund av ryggmärgsreflexer vad gäller den egna rollen.

Den självklara utgångspunkten för en reformering av riksdagen är inte formalia utan en analys av riksdagens roll i det moderna samhället. Vad ska den göra och inte göra?

Min bestämda uppfattning är att riksdagen skall avstå från att lägga sig i detaljer. Professor Parkinson skulle känt sig styrkt i sin uppfattning om sin lags giltighet om han tittade på vilka frågor som förs upp till riksdagsbehandling. Här finns alltifrån vilka djur som skall få uppträda på cirkus till innehållet i väderleksrapporterna och turisttrafik med trampdressin på nedlagda järnvägar. Varje försvarsminister vet att frågan om fredsförbands lokalisering får vida mer utrymme i riksdagen än strategiska säkerhetspolitiska frågor och stora och långsiktiga materielprojekt.

Också detta bygger på tradition. En gång i tiden skickades riksdagsledamöterna till Stockholm för att slåss för den egna bygdens intressen. Kostnaderna för ledamöterna bars direkt av dem som valt dem. De ville ha valuta för pengarna och avkrävde detaljredovisning efter riksdagarnas avslutning av sina riksdagsledamöter.

Så har riksdagen blivit särintressenas forum. Helhetsperspektiven överlåts oftast åt regeringen som med sin överblick och resurser och ibland också handlingskraft får ett oerhört övertag över riksdagen och inte minst över den enskilde riksdagsledamoten.

Visst har partierna och därmed också oppositionen fått utredningsresurser. Problemet är bara att pengarna normalt kanaliseras förbi ledamöterna till partikanslierna. Svenska riksdagsledamöter anses inte betrodda att personligen kunna hantera ett kanslibidrag och disponera pengarna till den typ av stöd som vederbörande vill ha. Den enskilde ledamotens ställning blir då svag i förhållande till regering och partiledningar.

Skall riksdagen - vilket väl alla åtminstone har en läpparnas bekännelse till - få en starkare ställning får den ta sig en ordentlig funderare över vad den skall syssla med. Riksdagen måste lära sig att målstyra och sedan utkräva ansvar. Frågor om det verkligen är optimalt med fri motionsrätt och andra heliga kor måste faktiskt diskuteras.

Rambeslut är för många i riksdagen ett fult ord, även hos dem som annars talar om näringslivets effektivitet. Ingen bolagsstyrelse eller bolagsstämma i Sverige, i stort eller litet företag, skulle ens drömma om att fatta beslut med den detaljeringsgrad som riksdagen gör.

Riksdagen måste delegera och sedan effektivt utkräva ansvar när delegationen missbrukas. Man kan faktiskt överlämna frågor om försvarets fredsorganisation och antalet ambassader till regeringen.

Sådant kräver ett annat arbetssätt än i dag. Mycket har blivit bättre vad gäller regerings- och förvaltningsgranskningen, men ett parlamentariskt styrelseskick är inte den bästa grunden för ansvarsutkrävande.

Ärendedebatterna i kammaren, där ståndpunkterna och argumenten i princip är redovisade när utskottsbetänkandet bordläggs, har spelat ut sin roll. De försvaras ofta med att de är en redovisning för allmänheten av intagna ståndpunkter, men detta spelar mindre roll när få medier bryr sig om att referera.

Låt oss få en riksdag som inser att i begränsningen visar sig mästaren. Som inte lägger sig i detaljer. Som inte voterar på varenda punkt.

Låt oss få en riksdag som tar de stora besluten, som styr samhällsutvecklingen. Som vågar delegera och målstyra.

Låt oss få en riksdag som består av ledamöter som har egna resurser och därigenom kan göra inbrytningar och vinklingar utöver de av partierna prioriterade. Som kan ge regering och förvaltning en så väl grundad kritik eller alternativa förslag att de inte kan viftas bort som orealistiska eller dåligt underbyggda.

Låt oss ge regeringar förtroendet att hantera icke principiella ärenden och administrativa frågor under ansvar, men också se till att missbruk möts av en effektiv granskning. Det kräver mer utredningsresurser till riksdagen.

Mina 34 år som riksdagsledamot gav mig den bestämda uppfattningen att många riksdagsledamöter svarade för en unik kompetens på skilda områden. Men deras möjligheter att verka var begränsade. Många tröttnade och lämnade. Andra bröt sina egna vägar och lyckades få saker på rull.

Ingen institution står över riksdagen. Den har den makt den vill ha. Ibland har jag undrat om den verkligen vill ha makt när jag märkt rädslan för att gripa in även mot uppenbara konstigheter. Men riksdagen kan inte skylla ifrån sig. Om riksdagen är nöjd med sin roll så behöver den inte göra något utan låta utvecklingen ha sin gång.

Men vill den utöva ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen på sin uppdragsgivares - svenska folkets - vägnar är det dags att vara självkritisk. Då det gäller det att vinna segern över sig själv i den meningen att man satsar på de stora frågorna och skär bort det som förvisso kan vara intressant men där riksdagen inte är den självklara arenan.

Riksdagens arbetsformer är faktiskt inte bara en fråga för riksdagen själv, även om den är suverän att besluta om dem. Ytterst handlar det om huruvida vi skall ha en folkrepresentation med klös i eller om den skall traska patrull efter de nya maktstrukturer som växt sig starka under de senaste decennierna.

Nu stundar en intensiv debatt om hur plenisalen skall möbleras och riksdagsledamöterna placeras. Debatterna om taletider och talarnas ordningsföljd kommer att fortsätta.

Men får vi någon diskussion om substansen? Får vi en författningsutredning som på allvar tar upp riksdagens roll, arbetsfördelningen mellan regering och riksdag? Som vågar ta i grundfrågan, vad riksdagen får och inte får göra?

Finns det någon chans att vi får en reformprocess som ger oss ett samhällsmaskineri som ligger före utvecklingen och som kan hävda landets och medborgarnas intressen i det globaliserade samhälle som vi redan är inne i men där vi bara befinner oss i början av processen?

Jag hoppas det. Vi behöver en helt ny typ av författningsdiskussion än de genomtragglande frågorna om gemensam valdag eller inte, om debattregler och andra - trots allt - formaliafrågor. Dagens och morgondagens samhälle är så annorlunda än det som födde vår blågula parlamentarism och politiska arbetsmetoder.

Som ledamot av ett antal utredningar på området vet jag emellertid att det gäller att gå till verket utan förutfattade meningar. Men jag vet en sak till: Problemet är inte bara att hitta ideala lösningar, utan även politisk handlingskraft att genomföra den nyordning som behövs.

Anders Björck

Dagens Nyheter
Copyright