[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vanmakt ger ingen tillväxt
Av  Se nedan -  Svd Brännpunkt - 31 maj 2003  

MEDLEMSKAP I EMU OCH UPPMUNTRAN av ett fåtal innovatörer räcker inte för att säkerställa tillväxt och välfärd. Trots att regeringen lovat att en ny innovationstrategi ska utarbetas har ingenting konkret hänt. Vilja måste nu omsättas i handling, skriver Magnus Henrekson, Ola Asplund och Thomas Andersson, som ingick i den av regeringen tillsatta innovationspolitiska expertgruppen i projektet Samverkan för tillväxt.

Det kärvar i ekonomin och politiken. EMU står högst på dagordningen, men regeringen är splittrad. Statsminister Göran Persson säger "ja" medan näringsminister Leif Pagrotsky säger "nej".
   Samtidigt visar Kommunals strejk på fördelningskonflikter där motparten utgörs av offentliga arbetsgivare med kroniska underskott i skattefinansierad verksamhet som dras med betydande kvalitetsproblem.
   Situationens allvar understryks av att Sverige redan har bland världens högsta skatter, samt av den pågående utvecklingen med allt fler långtidssjukskrivna och förtidspensionerade i en åldrande befolkning.

Grundproblemet för Sverige är att antalet arbetade timmar per invånare är för lågt och att vi inte i tillräcklig utsträckning lyckats omvandla goda idéer till hög produktiva jobb.

Det finns vägar framåt som kan stärka förutsättningarna för tillväxt och välfärd i Sverige.
   Stor samsyn om vad som behöver göras framkom i projektet "Samverkan för tillväxt", som initierades av förre näringsministern Björn Rosengren och utbildningsminister Thomas Östros. Undertecknade utgjorde den "innovationspolitiska expertgrupp", som tog fram bakgrundsanalysen och rekommendationer för lösningar (se fotnot).

Näringslivet visar hög produktivitetstillväxt och Sverige investerar mest av alla länder i forskning och utveckling (FoU). Ändå har Sveriges tillväxt och välfärd genomgående försvagats relativt jämförbara länder sedan tre decennier.
   I Sverige, liksom i många andra länder, pågår i dag omfattande samhällsförändringar som hänger samman med den tekniska utvecklingen, den allt snabbare spridningen av information och framväxten av nya organisationsformer.
   Ska de nya möjligheterna kunna tas tillvara och omvandlas till ökat välstånd får den ekonomiska politiken inte nöja sig med att understödja existerande verksamhet.
   Politikens uppgifter sträcker sig bortom uppmuntran av ett fåtal innovatörer, konstnärer och storföretagare. De glamorösa projekten behöver få lysa, men klarar sig i regel på egen hand.

Problemet är i stället att det i den svenska miljön växer fram så få lysande projekt i förhållande till underliggande potential och insatta resurser.

Som vår rapport till regeringen visade ligger nyckeln till en framgångsrik näringspolitik i att förhållandena för de många företagen och de många människorna förbättras.
   Vi har pekat på risken att regler, skatter och institutioner i Sverige i allt för hög grad konserverar redan etablerade organisationer.

Sverige har en unik kombination av fåmansbolagsregier, dubbelbeskattning på aktieutdelningar, förmögenhetsskatt och arvsskatt, som har ringa betydelse för statsfinanserna, men vars inverkan på den individuella ägandet och människors möjligheter till risktagande i form av att starta företag måste studeras och uppmärksammas.

En annan svaghet är att Sverige fortfarande har förhållandevis stora "skyddade sektorer" (också där aktörerna i huvudsak är privata, såsom bo- och byggsektorn, detalj" och grossisthandeln, transportsektorn) med svaga drivkrafter att organisera om sig och använda resurserna bättre.

Ett utbyggt välfärdssystem gör det i princip lättare att ta risker, men i praktiken finns ofta stora skillnader i möjligheterna att utnyttja trygghetssystemen mellan å ena sidan anställda och, å andra sidan, företagare samt den som byter anställning.
   En situation där många förmåner knyts till en specifik anställning skapar en inlåsning som kan motverka flexibilitet och nyföretagande. Om välfärdsstaten ska underlätta risktagande är det viktigt att upparbetade rättigheter så långt möjligt är portabla.

I dag står EMU i centrum för framtidsdebatten. EMU-frågan är viktig för Sverige på flera plan. Det finns betydande politiska fördelar av att medverka i EMU-samarbetet, vilket under alla förhållanden får stor framtida inverkan på vår välfärd. Men det finns också direkta ekonomiska fördelar.

EMU ger lägre risker och kostnader för miljontals aktörer. EMU ger högre jämförbarhet i priserna vilket ökar trycket på förändringar i de skyddade sektorerna.

EMU är därför - eller borde vara - de många medborgarnas projekt. Samtidigt talar många emot, och visst finns det förlorare.
   Bankerna och den finansiella sektorn kommer att gå miste om en ström av små intäkter. Behovet av valutahandlare på bankkontoren minskar med EMU. Ekonomer kommer att få mindre att göra med att förutspå räntor och valutakurser. Branscher som under gångna decennier gynnats av kronans fortgående försvagning måste finna andra vägar framåt.
   Ett argument mot EMU är att vi kan behöva justera vår valuta därför att resurser är orörliga samtidigt som priser och löner är trögrörliga nedåt. Genom att hålla öppet för växelkursjusteringar minskar dock trycket på förändring.

Risken är därför överhängande att vi utanför EMU kommer att fortsätta administrera en ekonomi på tillbakagång, mot allt lägre löner och välfärd relativt andra länder. Omvänt utgör EMU en möjlighet till större stabilitet och ökat fokus på de reformer som är nödvändiga för att välståndet ska återvinnas.

Ett krux är att EMU inte utgör någon isolerad fråga. Statsministern gör rätt när han tar tydligt ansvar för färdvägen till EMU, men medlemskap i EMU är inte tillräckligt för att säkerställa ökad tillväxt och välfärd.

Utan möjlighet att påverka räntor och växelkurs får mikropolitiken än mer omedelbar betydelse i EMU. Näringspolitikens inriktning på reformer för ökad omvandlingskraft, innovationsförmåga och tillväxt måste stärkas.

Men trots att statsministern i regeringsdeklarationen proklamerat att "en ny innovationsstrategi [skall] utarbetas" har sedan valet ingenting konkret hänt i den riktningen.

Den ansats som regeringen under förra året valde måste omsättas i handling och det är hög tid att så sker.

EMU-debatten och innovationspolitiken handlar inte i grunden om olika frågor. Vad det gäller är att bygga långsiktigt verkande faktorer som bär upp Sveriges höga ambitioner.
   Vi ser ingen anledning att skjuta någon av dessa frågor på framtiden.

THOMAS ANDERSSON
tidigare ansvarig för närings- och innovationspolitiken i OECD- sekretariatet, nu chef för IKED (International Organisation for Knowledge Economy and Enterprise Development)

OLA ASPLUND
utredningschef Metall och sekreterare i Bennet-Johnssongruppen

MAGNUS HENREKSSON
professor vid Handelshögskolan i Stockholm

Fotnot: Betydelsen av Innovationssystem: Utmaningar för samhället och för politiken, publicerad av Vinnova, november 2002.


Svenska Dagbladet
Copyright


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida