MEDLEMSKAP I EMU OCH UPPMUNTRAN av ett fåtal innovatörer räcker inte för att säkerställa tillväxt och välfärd. Trots att regeringen lovat att en ny innovationstrategi ska utarbetas har ingenting konkret hänt. Vilja måste nu omsättas i handling, skriver Magnus Henrekson, Ola Asplund och Thomas Andersson, som ingick i den av regeringen tillsatta innovationspolitiska expertgruppen i projektet Samverkan för tillväxt.

Det kärvar i ekonomin och politiken. EMU står högst på dagordningen, men regeringen är splittrad. Statsminister Göran Persson säger "ja" medan näringsminister Leif Pagrotsky säger "nej".
   Samtidigt visar Kommunals strejk på fördelningskonflikter där motparten utgörs av offentliga arbetsgivare med kroniska underskott i skattefinansierad verksamhet som dras med betydande kvalitetsproblem.
   Situationens allvar understryks av att Sverige redan har bland världens högsta skatter, samt av den pågående utvecklingen med allt fler långtidssjukskrivna och förtidspensionerade i en åldrande befolkning.

Det finns vägar framåt som kan stärka förutsättningarna för tillväxt och välfärd i Sverige.
   Stor samsyn om vad som behöver göras framkom i projektet "Samverkan för tillväxt", som initierades av förre näringsministern Björn Rosengren och utbildningsminister Thomas Östros. Undertecknade utgjorde den "innovationspolitiska expertgrupp", som tog fram bakgrundsanalysen och rekommendationer för lösningar (se fotnot).

Näringslivet visar hög produktivitetstillväxt och Sverige investerar mest av alla länder i forskning och utveckling (FoU). Ändå har Sveriges tillväxt och välfärd genomgående försvagats relativt jämförbara länder sedan tre decennier.
   I Sverige, liksom i många andra länder, pågår i dag omfattande samhällsförändringar som hänger samman med den tekniska utvecklingen, den allt snabbare spridningen av information och framväxten av nya organisationsformer.
   Ska de nya möjligheterna kunna tas tillvara och omvandlas till ökat välstånd får den ekonomiska politiken inte nöja sig med att understödja existerande verksamhet.
   Politikens uppgifter sträcker sig bortom uppmuntran av ett fåtal innovatörer, konstnärer och storföretagare. De glamorösa projekten behöver få lysa, men klarar sig i regel på egen hand.

Som vår rapport till regeringen visade ligger nyckeln till en framgångsrik näringspolitik i att förhållandena för de många företagen och de många människorna förbättras.
   Vi har pekat på risken att regler, skatter och institutioner i Sverige i allt för hög grad konserverar redan etablerade organisationer.

Ett utbyggt välfärdssystem gör det i princip lättare att ta risker, men i praktiken finns ofta stora skillnader i möjligheterna att utnyttja trygghetssystemen mellan å ena sidan anställda och, å andra sidan, företagare samt den som byter anställning.
   En situation där många förmåner knyts till en specifik anställning skapar en inlåsning som kan motverka flexibilitet och nyföretagande. Om välfärdsstaten ska underlätta risktagande är det viktigt att upparbetade rättigheter så långt möjligt är portabla.

EMU är därför - eller borde vara - de många medborgarnas projekt. Samtidigt talar många emot, och visst finns det förlorare.
   Bankerna och den finansiella sektorn kommer att gå miste om en ström av små intäkter. Behovet av valutahandlare på bankkontoren minskar med EMU. Ekonomer kommer att få mindre att göra med att förutspå räntor och valutakurser. Branscher som under gångna decennier gynnats av kronans fortgående försvagning måste finna andra vägar framåt.
   Ett argument mot EMU är att vi kan behöva justera vår valuta därför att resurser är orörliga samtidigt som priser och löner är trögrörliga nedåt. Genom att hålla öppet för växelkursjusteringar minskar dock trycket på förändring.

EMU-debatten och innovationspolitiken handlar inte i grunden om olika frågor. Vad det gäller är att bygga långsiktigt verkande faktorer som bär upp Sveriges höga ambitioner.
   Vi ser ingen anledning att skjuta någon av dessa frågor på framtiden.

Svenska Dagbladet
Copyright