Hundratusentals svenskar har utsatts för övervakning och registrering.
Grunden för övervakningen har varit åsikter, misstänkta åsikter och i värsta fall någon annan påstådda åsikter.

Registreringarna har varit olagliga och inte i något fall grundat sig på misstanke om brott och därmed inte lett till lagföring. Högsta politiska ort har sanktionerat registreringarna och övervakningen.

Ingen hänsyn har tagits till att människor har drabbats i privat - och
yrkeslivet.

Att ett statsbärande parti bedriver/låter bedriva övervakning av misstänkta politiska motståndare är metoder för odemokratiska regimer. Demokrati kräver fria tankar, yttrande- och tryckfrihet, respekt för gemensamt beslutade lagar.

Hur har övervakningen skadat demokratin ?

Den övervakning och registrering som skett kräver en ny debatt. Vilka metoder används i dag ? Hur effektiv är övervakningen, den öppna/hemliga, när det gäller brottsförebyggande och brottsbeivrande arbete ?

Vad vet vi om de register som byggs upp inom det europeiska samarbetet ?
Hur kommer USA att använda de personuppgifter som överförs dit ?

Under det svenska ordförandeskapet fotograferades och identifierades många personer som demonstrerade på EU-mötena i Malmö och Göteborg. Få delgavs misstanke om brott. Trots detta finns dessa personers namn nu i register som
hindrar dem att resa fritt inom Schengenområdet.

Människor som uttryckt sin kritik mot världsordningen har för sina åsikters skull fråntagits rättigheter.

Påstående "den som inte har något att dölja behöver inget frukta" saknar giltighet. Rättsskandalen som Säkerhetskommissionen konstaterat och internationell utveckling visar detta.

Utan protester har statens rätt att tillgripa tvång hittills fått suddiga gränser. Hemliga tvångsmedel betraktas som tekniska problem, inte som principiella frågor.

Vi kan inte lappa och laga i tvångsmedelslagstiftningen. Inte acceptera att förbudet mot åsiktsregistrering fortfarande kringgås. Riksdagens fastlagda krav att utreda integritetsfrågorna måste genomföras.

En skyldighet att i efterhand informera den som varit utsatt för tvångsmedel och möjlighet till skadestånd stärker rättssäkerheten. Att bara åtalade och eventuellt skyldiga informeras om övervakning är inte rimligt.

Hemliga tvångsmedel är nödvändiga ibland. Men vi står vid ett vägskäl. Ska vi acceptera att rättssäkerhet och integritet kringskärs eller ska dessa faktorer återupprättas som kriterium för vad som ska vara tillåtet ?

Alice Åström
Riksdagsledamot (v)
Lars Ohly
Riksdagsledamot (v)

Svenska Dagbladet
Copyright