Erik Åsbrink pekar ut de centrala frågorna för Förtroendekommissionens arbete.

Lagar och regler har starkt inflytande över människors beteende. Starka institutioner och goda lagar är skillnaden mellan ett civiliserat samhälle och djungeln, skriver Förtroendekommissionens ordförande Erik Åsbrink. Han avvisar kritiker som hävdat att nya regler är meningslösa och att en allmän moralisk upprustning i näringslivet skulle räcka. Dessa kritiker säger inget konkret tänker de sig moralpredikningar och etikkurser? undrar Åsbrink. Att finna personer som ska jobba med självregleringen av näringslivet är en delikat balansgång. Man måste ta till vara kunskap och erfarenhet från näringslivet men så långt möjligt undvika jävssituationer.

Debatten kring förtroendefrågor i näringslivet är intensivare än någonsin. Förtroendet för viktiga delar av näringslivet är allvarligt skadat.

För drygt ett år sedan tillsatte regeringen Förtroendekommissionen med mig som ordförande och fyra andra ledamöter. Vi ska analysera förekomsten av olika förtroendeskadliga företeelser i näringslivet och föreslå åtgärder som kan stärka/återupprätta förtroendet.

På senare tid har en del uppmärksamhet även riktats mot Förtroendekommissionen. Vårt sätt att arbeta har ifrågasatts. Jag vill kommentera några av dessa påståenden.

En debatt gäller i vilken mån förtroendet för näringslivet och dess aktörer kan stärkas genom nya eller ändrade regler. Jag har mött uppfattningen att detta skulle vara meningslöst. Talesmännen för denna uppfattning hävdar att regler inte påverkar människors beteende eller värderingar. Snarare skulle de anstränga sig för att kringgå reglerna.

I stället förordas en allmän moralisk upprustning i näringslivet. Om vi finge flera företagsledare och styrelseledamöter med hög moral, gott omdöme och starkt civilkurage, så skulle förtroendeproblemet vara löst.

Detta låter sig sägas men de konkreta förslagen hur man åstadkommer denna moraliska upprustning lyser med sin frånvaro. Moralpredikningar, etikkurser?

För egen del har jag uppfattningen att lagar och regler har stort inflytande över människors värderingar och beteende. Skillnaden mellan ett civiliserat samhälle och djungeln är att det civila samhället besitter starka institutioner och goda lagar.

Men det räcker inte med detta. Reglerna måste förenas med god tillsyn/upptäcktsrisk och väl avvägda sanktioner mot dem som bryter mot reglerna. Det är vad vi i kommissionen kallar för förtroendetriangeln: Regler, tillsyn och sanktioner måste balanseras mot varandra.

Detta är inte detsamma som att säga att vi nödvändigtvis behöver fler regler eller större detaljreglering än vad vi har i dag. Regler behöver inte heller alltid vara lagregler. Självreglering är en mycket viktig del av ramverket för vårt näringsliv.

I debatten ställs ofta lagreglering mot självreglering, som om det vore fråga om antingen eller. Många företrädare för näringslivet uttalar trosvisst att självreglering är bättre. Men det är ett förenklat synsätt. Inget samhälle kan bygga på enbart lagreglering eller enbart självreglering. Det måste vara både och. Den intressanta frågan och där kan det råda skilda meningar är hur avvägningen mellan lag- och självreglering ska se ut.

En annan omdebatterad fråga gäller vilka som ska betros att arbeta med att utforma självregleringen för näringslivet.

Enligt en uppfattning måste det vara personer som inte har något uppdrag över huvud taget i näringslivet, eftersom de annars kan misstänkas för att vara jäviga och tala i egen sak. Att sätta ledande företrädare i näringslivet att utforma den reglering som de själva förväntas följa är för att citera Marcus Storch som att göra pyromanen ansvarig för brandväsendet.

Enligt en annan motsatt uppfattning måste det vara personer som har lång näringslivserfarenhet och sitter på centrala befattningar som utformar regleringen. Det är ju endast de som sägs begripa vad det handlar om. Att tillsätta mera perifera personer är för att citera Gustaf Douglas som att sätta eunucken att skriva en handledning i sexualkunskap.

Det anmärkningsvärda är att det ligger en del i båda uppfattningarna. Ändå är det omöjligt att följa någon av rekommendationerna, i vart fall i deras mera renodlade form. Förtroendekommissionen måste navigera någonstans mellan pyromanen och eunucken.

Det är å ena sidan nödvändigt att ta till vara den kunskap och erfarenhet som finns hos personer med långvarig näringslivserfarenhet. Det är vidare betydelsefullt att uppnå en hygglig förankring av våra förslag i näringslivet.

Det är å andra sidan viktigt att så långt som möjligt undvika jävssituationer och intressekonflikter. Det gäller att bryta ny mark och ifrågasätta traditioner och konventionell visdom. Förtroende för näringslivet är av uppenbara skäl inte bara en fråga för näringslivet själv utan minst lika mycket för det omgivande samhället.

De frågor jag hittills har behandlat anser jag vara centrala i diskussionen om förtroende. Dessvärre nödgas jag även kommentera några andra, mindre väsentliga frågor, eftersom de figurerar i debatten.

Anders Isaksson skriver på DN Debatt att det finns en smal elit i toppen på den offentliga och privata sektorn som tillskansar sig orimliga förmåner och agerar oetiskt. Jag är uppenbarligen en av dessa personer enligt Anders Isaksson. När jag nyligen beskrev Skandia som en provkarta på alla missgrepp man kan göra, så uttryckte jag enligt Anders Isaksson uppfattningen att Skandias beteende är atypiskt. Här pådyvlar Anders Isaksson mig en uppfattning som i stort sett är motsatsen till den jag faktiskt har.

Att jag har haft många olika uppdrag i politik, offentlig förvaltning och näringsliv beskriver Anders Isaksson som att jag lyckats med bedriften att sticka fingrarna i ovanligt många syltburkar. Anders Isaksson påstår vidare att jag varit ordförande i Systembolaget. Fel.

Anders Isaksson påstår också att jag varit styrelseordförande i Första Sparbanken (som var nära att fälla hela sparbanksväsendet). Det stämmer men Anders Isaksson glömmer att berätta att jag, liksom ett antal andra personer, kom in i bankstyrelsen efter att katastrofen var ett faktum och med uppgift att rädda banken.

Vidare påstår Anders Isaksson att Erik Åsbrink inte behövde köa för sin lägenhet på Kungsholmen, han ringde en kompis. Sanningen är att jag med min familj bebor en bostadsrättslägenhet på Kungsholmen som är inköpt på den öppna marknaden till marknadspris. Nog om detta.

En viktigare fråga gäller hur Förtroendekommissionen arbetar. Några personer driver tesen att Förtroendekommissionen skulle vara sluten och motsätta sig en öppen debatt. Detta framstår naturligtvis som särskilt graverande med tanke på att själva begreppet förtroende i hög grad förknippas med öppenhet och fri debatt.

Det har funnits en motsättning som ledde till ett skifte på befattningen som huvudsekreterare för några veckor sedan som gällde inte graden av öppenhet men väl vad som skulle prioriteras i arbetet. Den uppfattning som omfattas av kommissionens samtliga ledamöter, inklusive mig själv, är att vår viktigaste uppgift är att ta fram väl genomarbetade analyser och förslag i vår kommande slutrapport (betänkande).

Det kommer inte att vara en vetenskaplig avhandling men det måste definitivt finnas en lödighet och kvalitet som vida överstiger den som presteras av tyckare i tv-soffor eller i dagspressen.

Det finns de som tycker att detta är ett gammaldags och byråkratiskt förhållningssätt. Den kritiken tar jag med ro. Vi knyter an till en gammal fin svensk tradition vårt offentliga utredningsväsende, en viktig del av folkstyret som förenar öppenhet och mångfald med hög kvalitet.

Det alternativa och mera glamorösa förhållningssättet är att vi skulle lägga
mindre vikt vid analys och förslag för att i stället prioritera deltagande i debatter, konferenser och seminarier och ägna oss åt massmediala utspel och tv-intervjuer.

Resultatet skulle bli ett sämre slutbetänkande som med säkerhet skulle skjutas sönder och samman av kritikerna. Ingen skulle i efterhand tacka oss för att vi gjort om utredningsuppdraget till en folkparksturné.

För egen del har jag likväl accepterat att ställa upp på vissa publika evenemang men i begränsad omfattning. Jag har i stort sett genomgående avböjt att kommentera den senaste skandalen i näringslivet. Jag har inte sett det som min uppgift att på daglig basis fungera som etikguru eller överdomare i näringslivet eller för att citera Gunnar Sträng som pausfågel i etermedia.

En annan sak är att när våra analyser och förslag är klara till våren, så kommer det att vara en mycket viktig uppgift att gå ut offentligt och diskutera och förklara vår uppfattning i massmedier och andra sammanhang.

Från Förtroendekommissionens sida välkomnar vi den öppna debatten och kritiska granskningen. Men vi efterlyser också flera röster som bidrar med konstruktiva förslag i den angelägna diskussionen om hur vi ska kunna stärka förtroendet för det näringsliv som vi alla är beroende av.

För dem som sjunger självregleringens lov börjar tiden rinna ut. Det räcker inte med ord. Det krävs handling.

Erik Åsbrink

Dagens Nyheter
Copyright