Begreppen är för allvarliga för att raljera om. Men de är även för allvarliga för att tiga om. Vilket SvD gör! Vad hjälper det att DN och andra storheter bär sig än värre åt.

Ibland kan det uppfattas som ren nonchalans när journalister inte svarar ens på det man sänder in. Men så oskyldigt tycks det inte vara. När tidningar är beredda att förlora läsare, t.o.m. abonnenter och i undantagsfall annonsörer på det som inte kan vara enbart nonchalans, då måste det rimligen vara helt andra krafter som direkterar och dirigerar redaktionerna. Inte ens statsbidragen till pressen kan förklara skeendet i sin helhet.

Opinionsbildning framställs allmänt som något positivt, kallas av somliga ”demokratins livsluft”. Med det är det omvänt proportionellt som med yttrandemöjlighet i massmedia:

Den senare görs mera beroende av vem som yttrar sig än vad om yttras, mer av syftet än av omständigheter. Opinionsbildning kan dock enbart verka demokratisk beroende på vad som yttras och av syftet, helt oberoende av vem som yttrar det.

Vi saknar mekanismer som kan sortera ut osunt opinionsbildning. Läget följer ett grundläggande axiom i svenskt kynne, driven till sin spets av medicinsk vetenskap. Den mekanism man saknar, som man inte vet om, den existerar inte. Men det nöjer man sig inte med när det gäller osunt opinionsbildning: Den motiverar man med yttrandefrihetsdoktrinen.
 
Följden blir, att våld, sexokrati, och girighet med allt annat möjligt omänskligt avskum, att människans sämsta instinkter tillåts dominera massmedia och bilda opinion, tillåts prägla individen redan i moderlivet.

När jag någon gång bläddrar igenom de c:a 500 TV-kanaler som digitalmottagaren tillhandahåller, då längtar jag efter censur, inser att det behövs censur åtminstone tills det goda tillåts dominera igen.

Den med yttrandefrihet lössläppta och med yttrandemöjlighet i SvD begränsade opinionsbildningen verkar antidemokratisk och därmed människofientlig, för att inte säga livsfientlig.

Även på bokmarknaden är starka censurkrafter verksamma. Det har jag själv fått erfara, och det även i ordets egentliga innebörd livsfientligt. Jag publicerade en bok om ett sjukdomskomplex och dess hantering genom egenvård, själv drabbad av den sjukdomen, och med redovisning av min egenvård. Konsekvent tillämpat hade den erfarenhetsläxan kostat minst tusentals läkare jobbet, besparad årligen tiotals sjukdvårdsmiljarder.

Som de högsta beslutande organ om vilka böcker som skulle platsa på bibliotekens bokhyllor i Sverige satt där en M.D., en medicine doktor, professor Böttiger som ordförande i granskningsnämnden, och en f.d. socialminister, Bengt Westerberg, som styrelseordförande i Bibliotekstjänst AB.

Man beslutade en förljugen och nedrig recension och att därmed stryka boken från marknaden. Det gick inte att därefter få den recenserad på annat håll, och därmed var vägen via bokhandeln stängd.

Boken var biblioteksutrustad, men det gick inte ens att skänka bort boken till biblioteken, som dock ständigt gnäller om för lite anslag för bokinköp.

Biblioteksföreningens ledning menade, att om man satt upp allt på hyllorna som erbjuds gratis så skulle man kunna råka ut för att få nazistisk eller kommunistisk propaganda på hyllorna. Bibliotekarierna hade varken tid eller kompetens att själva läsa alla böcker, utan litade helt på Bibliotekstjänst. Sades det!

Denna bok var lika omsorgsfullt skriven, ett resultat av lika engagerad forskningsarbete under c:a 15 år, som mina övriga forskningsarbeten och handböcker. Ett dussintal av dessa är publicerade, samtliga med toppenkritik. Mina banbrytande arbeten har satt spår runt hela världen och utvecklas fortfarande.
 
Efter bokens publicering har en del av mina rön bekräftats, inte bara internationellt utan även i Sverige. Mycket annat återstår ännu, ty boken är en riktig förnyare av medicinskt tänkande rörande detta sjukdomskomplex. Den boken kan Ni inte köpa i bokhandeln. Tack vare  CENSUR på SVENSKA.!

Walter Kölzer

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen
Copyright