Skandiautredare underkänner polisens och åklagarnas kompetens att utreda oegentligheter i företag:

Sanktionerna för ekonomiska brott är i dag otillräckliga och måste skärpas. Bara en liten andel misstänkta ekobrott leder fram till åtal. Utredningarna drar ut på tiden och bristen på kompetens och resurser hos polis och åklagare gör att alltför många fall avskrivs. Det skriver advokaterna Otto Rydbeck, Håkan Fohlin och Richard Åkerman, som utrett härvorna kring Skandia, Trustor, Nordbanken och Gota Bank. Det viktiga styrelsearbetet i börsnoterade och statliga bolag har blivit en reträttpost för grånade politiker, en förläning liknande landshövdingeposten, menar de.

Författaren PC Jersild har skrivit: "Etik är det systematiska reflekterandet över ont och gott, rätt eller fel. Det är kärnan i det som kallas praktisk filosofi." Det är en ganska tänkvärd definition av ett ord som nötts på våra nyhetssidor och i tv-debatter under året. Det förefaller som att detta systematiska, gärna självkritiska, reflekterande har saknats hos chefspersoner i organisationer som Skandia, SL, Vin & Sprit, Försvarsmakten - för att bara ta några uppmärksammade exempel.

Kanske är detta den springande punkten i alla kriser - viljan och förmågan hos ordföranden, vd eller personer på chefsnivå generellt - att av och till stanna upp och reflektera över vilka beteenden som uppmuntras, vilka normer som råder i organisationen och hur egennyttan vägs mot högre mål som medborgarnas, ägarnas eller kundernas bästa. Och hur skall chefen själv inte tappa distansen?

Vi är onekligen i dag i ett läge där den ekonomiska eliten har ett större ansvar än på länge att visa förmåga till egenanalys, självreglering och sanering. Få saker eroderar förtroendet för näringslivet så snabbt som den omoral och girighet som vi sett exempel på.

Som affärsjurister har vi genom åren kallats in för att reda ut härvor av olika slag - Nordbanken/Gota i kölvattnet av bankkrisen, Trustor och nu senast Skandia. Alla har haft sina särdrag och inslag av allt från milt oetiskt till uppenbart lagvidrigt. Kan vi se några samband mellan härvorna? Finns det något vaccin för att undvika nya utbrott?

Erik Åsbrink sitter med den inte alldeles avundsvärda uppgiften att inom några månader lägga fram förslag till åtgärder inom ramen för sin förtroendekommission. Att döma av det samråd som pågår på kommissionens hemsida förväntar sig allmänheten åtgärder mot allt från "höga löner" till "insiderbrott". Åsbrink själv avfärdar den form av reflektion som beskrivs ovan som "moralpredikning och etikkurser" (DN Debatt 9/11). Vi vill hävda att näringslivets egna interna arbete med genomlysning, diskussion och självsanering är ett de viktigaste inslagen i en uthållig förbättring av ägarstyrning (corporate governance) i svenskt näringsliv.

Med ledning av tidigare kriser och härvor kan vi bena upp svagheterna i svensk ägarstyrning i fyra delar. Först har vi de tre som Åsbrink kallar "förtroendetriangeln": regler, tillsyn, sanktioner. Sedan har vi den större frågan om ägandet av svenskt näringsliv.

Sverige har i dag ett flertal lagar och regelverk som styr företagens liv. Vid en internationell jämförelse är de svenska regelverken för ägarstyrning tämligen långtgående och moderna. Det svenska näringslivet utmärks inte heller av sämre efterlevnad än andra länders näringsliv. Det finns dock skäl att ändå fundera över hur de tillkommande delarna - tillsynen och sanktionerna - kan stärkas.

Tillsynen är en blandning av internt och externt arbete. Det alla söker efter är den moderna slaven på triumfvagnen, han som viskar till kejsaren att även han är dödlig. I ett näringsliv där det råder allt för mycket personalunioner - vd i det ena bolaget är ordförande i det andra och vice versa - måste det finnas återkommande inslag av genomlysning av ledningars och styrelsers arbete av oberoende aktörer.

På Setterwalls arbetar vi i dag med en sammanhållen syn på corporate governance, från regelverk till efterlevnad, som innebär att ägare tydligare ställer krav på ledningens och styrelsens arbete. Vi rekommenderar ett kontrollprogram där man regelbundet utvärderar bolaget utifrån en ägarpolicy som bland annat omfattar: styrelse- och nomineringsarbete, revisionsarbete, arvoden och ersättningar, incitamentsprogram, kapitalstruktur, miljö- och etikfrågor samt informationsgivning och öppenhet.

Det kan finnas anledning att inrätta en tjänst för regelbevakning och tillsyn i större bolag, en "compliance officer", eller på svenska en "regelansvarig". Detta är en internpolis som måste ha stor portion personlig integritet. I bästa fall sköter chefsjuristen detta arbete, men ofta är detta ändå lättare om det är en extern person, till exempel en affärsjurist eller en revisor.

Andra inslag som sannolikt kommer att bli vanligare i börsbolag, inte minst efter den amerikanska skärpning som kom i förra årets Sarbanes-Oxley Act, är av styrelsen utsedda revisionskommittéer och ersättningskommittéer. Svenska företag som vill kunna attrahera amerikanska investerare lär behöva helt eller delvis se till att man lever upp till de amerikanska kraven.

Hur man bestämmer ersättningen till vd och andra ledande befattningshavare framstår som allt viktigare. Det finns knappt något som retar upp allmänheten eller aktieägarna som hutlösa pensionsvillkor och avgångsvederlag. Och vi har ju sett hur det kan gå när styrelseordförande ensam med vd gör upp om vd:s ersättning och pension.

Men kanske är det så att slaven i det moderna samhället till syvende och sist är själva öppenheten och mediernas granskning. Det lika enkla som hårda provet för varje beslut i en företagsledning eller styrelse kan formuleras: Hur skulle vi känna oss om detta kom till allmän kännedom i medierna? Stolta? Oberörda? Besvärade eller panikslagna? Varje beslut som förknippas med de två sistnämnda bör nog övervägas och omprövas.

För det tredje har vi sanktionerna. I dag är de otillräckliga. En allt för liten andel av misstänkta ekobrott i Sverige leder över huvud taget fram till åtal. Utredningarna drar ut på tiden och brister i kompetens och personella resurser hos polis och åklagare gör att allt för många fall avskrivs.

Ekobrott är en färskvara. Det säger sig själv att utredningar om bolagsplundringar måste ske snabbt och av personer med goda insikter och praktisk erfarenhet av bolagsrätt och bolagsfinansiering. Denna erfarenhet är inte lätt att skaffa sig som åklagare eller polis.

Av den stora mängd brottsanmälningar som följde efter utredningarna av kreditförlusterna i Nordbanken och Gota Bank är det häpnadsväckande att endast en anmälan ledde till fällande dom. Att ekobrottsutredningar inte leder till fällande domar beror ofta på att den av åklagaren för domstolen presenterade bevisningen inte är tillräckligt underbyggd. Anledningen är många gånger en resursfråga, men kan också bero på skickliga försvarsadvokater och polisens, åklagares och domares bristande insikt i affärslivets realiteter.

I detta läge är det anmärkningsvärt att ekobrottmyndigheten inte väljer att anlita externa affärsjurister för att snabba på och skärpa utredningsarbetet eller att domstolarna inte adjungerar specialister i komplicerade ekobrottmål.

Om staten verkligen vill minska benägenheten för ekobrott av olika slag så krävs också att antalet åtal (och därmed sannolikt fällande domar) från dagens mycket låga nivå börjar närma sig antalet anmälningar.

Den friande Trustordomen var ett stort misslyckande för åklagarsidan och säger nog även en del om verklighetsförankringen hos domarkåren. Att omfattande oegentligheter förekommit i Trustor var uppenbart eftersom de utredningar som genomfördes av Trustors likvidatorer och affärsjurister tvingade fram en överenskommelse om återbetalning av mångmiljonbelopp.

Det är talande att i tingsrätten - där fällande domar meddelades - biträddes åklagaren av en av Sveriges mera namnkunniga affärsjurister tillika likvidator i Trustor, Stefan Lindskog. Denne medverkade inte i hovrätten där friande domar meddelades. Någon borde ha förklarat att det är fråga om avvikelse från sund affärsverksamhet när en av de inblandade personerna - i avsaknad av erfarenhet från corporate finance - tog emot tiotals miljoner från Trustor som konsultarvode, en nivå där bara de främsta investmentbankernas arvoden ligger.

Med den låga risk som i dag finns för att ens bli åtalad vid ekonomisk brottslighet så blir bilden av ansvaret skev. I dag är det attraktivt att ha befogenheter och ansvar, såväl inom näringsliv, förvaltning som politik. Ansvar förenas med olika slags belöningar och prestige.

Risken för att i efterhand också ställas till ansvar är för liten i relation till belöningen för att ha ansvar. Det medför en lägre spärr för dem som sitter nära stora penningflöden att tänja på gränserna för det etiska och ibland det lagliga. Vår entydiga rekommendation till förtroendekommissionen är därför att vässa sanktionerna och stärka de ansvariga myndigheterna.

Slutligen kommer vi till ägandet. Det bristande engagemanget som följer av det allt för svaga privata ägandet är och förblir en av de största bristerna i det svenska näringslivet. Sannolikheten att fiffel, övertramp eller systematiska excesser ska ske i företag med en stark, engagerad ägare är oerhört mycket mindre än i "tjänstemannastyrda" företag. Även chefer på den lägsta nivån i Ikea, H & M, Lundbergföretagen eller Stenbeckssfären känner
nog ägarens öga följa deras handlingar.

Aktiebolaget innefattar i sin själva grund - det begränsade personliga ansvaret - fröet till ett ansvarslöst agerande. Därför finns en rad instanser och mekanismer i aktiebolagslagen, för övervakning och utvärdering av ledning och styrelse. Vad som hänt i Sverige är bland annat att ägarbildens förändring har försvagat mekanismerna.

Ett aktiebolag har en ledning som agerar på styrelsens mandat. Styrelsen kan tillsätta och avsätta organisationens ytterst ansvarige - vd:n. Aktieägarna kan sedan tillsätta och avsätta styrelsen och även hålla ledamöterna personligen ansvariga för bolagets tillkortakommanden. Vad som hänt i Sverige är att det stora inslaget av statligt och institutionellt ägande försvagat kraven på styrelserna.

Styrelsearbete i börsnoterade och statliga bolag har kommit att betraktas som en reträttpost, en förläning av samma slag som landshövdingsposten. Grånade politiker har börjat befolka våra styrelserum, allt oftare i sällskap av andra organisationsutsedda ledamöter utan erfarenhet av skötsel av ett storföretag.

Bilden av styrelseuppdraget har förvandlats från krävande specialistroll till lukrativ generalistsyssla. Det är en farlig utveckling. Det är inte lämpligt att generalister sätts att följa, kontrollera och utvärdera skarpa företagsledare, att analysera nyckeltal och värdera strategier.

Det kan också till sist finnas skäl att säga något om ordföranderollen. Aktieägarnas värsta farhågor besannas ju oftast när ordföranden inte uppvisat stringens och integritet i sitt arbete gentemot vd:n eller koncernchefen. Den cohabitation som måste råda mellan ordförande och vd är delikat och borde ägnas många timmars teori och fallstudier på våra ledande managementutbildningar.

Våra slutsatser av att ha benat upp några av Sveriges mest uppmärksammade företagsskandaler är tydliga: våra regelverk är bra, tillsynen måttligt bra - det regelbundna reflekterandet och kontrollerandet kan skärpas. Sanktionerna är i dag otillräckliga. Och frågan om hur vi bäst hanterar den ägarförskjutning som skett och sker i svenskt näringsliv är lika svår som den är central att besvara.

Håkan Fohlin
Otto Rydbeck
Richard Åkerman

Dagens Nyheter
Copyright