Om tre fyra år drabbas Sverige av det stora uttåget - de stora 40-talistkullarna går i pension och lämnar arbetsmarknaden. Betydande kursändringar krävs om inte ekonomin ska hamna i djup kris. Politikerna måste våga ta drastiska beslut. Glöm kollektiv lönesättning och arbetstidsförkortning, skriver Owe Danemar, chefekonom på  tjänsteföretagens organisation Almega.

Redan om tre fyra år drabbas Sverige av ålderschocken. Vi får ett stagnerande arbetskraftsutbud när de stora 40-talistkullarna går i pension. Uttåget kommer också att dränera arbetsmarknaden på kompetens eftersom 40-talisterna har en hög utbildningsnivå.

Någon tillströmning till arbetsmarknaden får vi inte heller. Födelsetalen har inte varit tillräckligt höga för att kompensera för avgångarna. Hur kommer ekonomin att fungera med en stagnerande sysselsättningsutveckling och en snabbt växande andel äldre? Vad måste politikerna göra och vad kan arbetsmarknadens parter åstadkomma?

Bruttonationalprodukten per invånare (BNP per capita) är ett mått på de resurser (per invånare) som står till vårt förfogande för privat konsumtion, investeringar, offentlig service m m.

BNP per capita kan delas upp i fyra komponenter som bygger måttet: produktiviteten per arbetad timme, arbetade timmar per sysselsatt, befolkningen i arbetsför ålder som andel av totalbefolkningen samt andelen verkligt sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder.

Genom att öka någon eller några av dessa komponenter - och samtliga komponenter är möjliga att påverka - får vi en högre tillväxt.

1994-2002, en stark tillväxtperiod i ett svenskt närhistoriskt perspektiv, ökade BNP per capita med i genomsnitt 2,7 procent per år. Produktiviteten per arbetad timme förklarar 2,2 procentenheter, befolkningen i arbetsför ålder som andel av totalbefolkningen och antalet sysselsatta som andel av de arbetsföra förklarar 0,2 respektive 0,6 procentenheter. Antalet arbetade timmar per sysselsatt reducerade BNP per capita med 0,3 procentenheter, huvudsakligen till följd av den ökande sjukfrånvaron.

Görs samma kalkyl för perioden 2007-2025 stannar medeltillväxten i BNP per capita på drygt 1,5 procent. Kalkylen förutsätter en produktivitetsökning på två procent per arbetad timme och ingen förändring i antalet arbetade timmar per sysselsatt jämfört med i dag.

Den bygger vidare på optimistiska antaganden om antalet sysselsatta som andel av befolkningen i arbetsför ålder. Trots detta drar den olyckliga demografiska utvecklingen således ned tillväxten per capita med 0,5 procentenheter.

Jämfört med 90-talets tillväxtår skalas alltså 45 procent av tillväxten bort. År 2025 uppgår skillnaden till 90 000 kr (räknat i 2002 års priser) per invånare.

Produktivitetskomponenten är nyckelfaktorn i tillväxtprocessen. Den påverkas i sin tur av bl a teknologi, tillgång på kapital och kompetent arbetskraft samt möjligheterna att omsätta ny teknik i produktion.

Tillgången på "humankapital" anses som den viktigaste faktorn för inriktningen och graden av teknologisk utveckling samt för hur denna omsätts i ekonomisk tillväxt.

Det som talar för en relativt sett låg produktivitet i framtiden är inriktningen på efterfrågan och produktion. Den expansion av tjänster som inleddes under 90-talet kan förväntas fortsätta.

Efterfrågan på tjänster stiger med ökande inkomster, kunskapsinnehållet i produktionen ökar och behovet av s k välfärdstjänster (äldreomsorg, sjukvård m m) kommer att öka i takt med att befolkningen blir äldre. Allt fler på den svenska arbetsmarknaden kommer att syssla med produktion av olika slags tjänster. Tjänstesektorn är lågproduktiv. Tillvaratas inte den produktivitetspotential som finns, kommer samhällets totala produktivitetsutveckling att dämpas. Att även de sysselsatta blir äldre dämpar också produktiviteten.

Hamnar produktiviteten på 1,5 procent i stället för de 2,0 procent som tidigare antagits, blir tillväxten per capita 1,0 procent per år och skillnaden år 2025 drygt 125 000 kr per invånare (jämfört med 90-talets tillväxt per capita). Uppräknat till totalnivå motsvarar det halva Sveriges BNP i år.

Ett annat problem är att priserna stiger snabbare på tjänster än på varor. Detta beror på att lönekostnadsökningarna slår igenom med större kraft på priserna i lågproduktiva verksamheter än i högproduktiva. Detta gäller i synnerhet de tjänster som i dag produceras i offentlig sektor och som också är skyddade från konkurrens.

Vi kommer då till nästa problem. Hur ska den kraftiga efterfrågeökningen på de tjänster som följer med en åldrande befolkning produceras och finansieras?

Om produktionen och finansieringen av välfärdstjänster ska ske på nuvarande sätt, och skatteökningen tas ut i form av högre kommunal- och landstingsskatter, leder åldringsexplosionen till att dessa skatter måste höjas till cirka 46 kronor per intjänad hundralapp 2025. Till detta ska läggas den statliga skatten. Högsta marginalskatt hamnar alltså över 70 procent!

Det övergripande målet för förändringsarbetet måste vara att markant få fart på tillväxten. Fokus måste ligga på två delområden. Det första är åtgärder som syftar till att öka arbetskraftsutbudet. Det andra är insatser för en högre produktivitet och en effektivare resurshushållning.

Det här är en del av det som krävs:

• Lönebildningen är ett viktigt instrument för att skapa effektiva resurser och nå en snabbare produktivitetsutveckling. Lönebildningen behöver decentraliseras och individualiseras ytterligare. Det är svårt att se ett kollektivt lönebildningssystem på en arbetsmarknad som kommer att präglas av arbetskraftsbrist.

• Skrota alla tankar på arbetstidsförkortning."

• Både ekonomiskt och rent mänskligt är det nödvändigt med integrationspolitiska satsningar. Det finns en stor resurs bland Sveriges invandrare, men det är en resurs som för närvarande är dåligt utnyttjad.

• Förenkla regelsystemen och minska byråkratin för att stimulera tillkomsten av nya företag.

• Satsa på utbildning och ständig kompetensutveckling.

• Arvs-, förmögenhets- och kapitalskatter samt marginalskatten på arbete (utbildningsskatten) är de skatter som är mest skadliga för tillväxten. Skattesänkningar på dessa områden måste därför prioriteras.

• Öppna möjligheter för äldre att jobba vidare några år.

• Fortsätt att avreglera inom sektorer med bristfällig eller obefintlig konkurrens. Fler områden måste "granskas" av marknadskrafterna och göras kostnadsmedvetna, vilket bl a stimulerar till investeringar i ny och produktiv teknik.

• Sänk ersättningsnivåerna i socialförsäkringen och skapa ett avtrappningssystem i a-kassan. Det är förändringar som minskar de offentliga utgifterna och som ökar arbetskraftsutbudet. Den enkla moroten är att det alltid ska vara mer lönsamt att arbeta än att inte göra det.

• Minska skattefinansieringen vid konsumtion av välfärdstjänster.

Betydande kursändringar måste göras om inte den svenska ekonomin ska hamna i svåra problem. Ansvar för detta har såväl politiker som parterna på arbetsmarknaden. Ekonomiska lösningar finns. Men det krävs mod att tänka i nya banor och en förmåga att lyfta blicken för att genomföra den nödvändiga strukturrationaliseringen.

I samband med 90-talskrisen fattades en mängd "vågade" beslut som bidrog till att få den svenska ekonomin på fötter igen.

Den här gången krävs det ännu större insatser.

Owe Danemar
chefekonom på Almega
tjänsteföretagens organisation

Svenska Dagbladet
Copyright