Moderaternas svidande valförlust 2002 berodde inte på att partiet krävde sänkt skatt. Förklaringen är snarare att kravet inte har framförts på ett vinnande sätt. Debatten måste inriktas på skyldigheter och hur långt väljarna är beredda att avstå för andras behov, anser Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi och riksdagsledamot (m).

Socialdemokraterna hävdar envist att svenska folket vill betala en hög skatt för att säkra den offentliga servicen. Om detta är riktigt, är skattesänkningar en politiskt omöjlig linje. Moderaternas svidande nederlag i det senaste valet skulle illustrera detta. Dock vet vi att det finns en utbredd skattetrötthet. Därför kan de uteblivna framgångarna knappast bero på budskapet som sådant. Snarare ligger förklaringen i att kraven på skattesänkningar inte har framförts på ett vinnande sätt. Detta gäller särskilt det sätt på vilket målet med skattesänkningar och finansieringen av dem har kommunicerats. Den som försöker hävda att sänkta skatter inte ger mindre "vård-skola-omsorg" måste göra troligt att skattesänkningar är självfinansierande - de ökar dynamiken i ekonomin.

Möjligen kan detta lyckas i enskilda samtal utan tidsbegränsning. Men att framför tv-kameran på 20 sekunder beskriva innebörden av dynamiska effekter ter sig som en omöjlig uppgift. Inte blir det lättare för dem som i stället motiverarskattesänkningar med att det är bra att sänkta skatter kombineras med sänkta offentliga utgifter. Dessa möter en kör av röster som indignerat varnar för en nedmontering av välfärden och hot mot de mänskliga rättigheterna. Men vill man på allvar ifrågasätta högskattesamhället måste, menar jag, det rättighetspaket som välfärdsstaten ger också ifrågasättas. Det är en mäktig uppgift, ty det politiska samtalet har i Sverige under lång tid varit inriktat på att enbart utlova rättigheter till väljarna.

Välfärdsstatens ensidiga betoning av rättigheter är nu inte bara en svensk företeelse. I FN:s konvention om mänskliga rättigheter, som har undertecknats av flertalet av världens stater - dock ej USA och Kina - finns en lång lista. En snarlik förteckning finns i Europakonventionen. Förutom de politiska - tryckfrihet, mötesfrihet, åsiktsfrihet m fl - finns en rad sociala. De inkluderar bl a rätten till betald semester, rätten till ett arbete som ger en tillräcklig inkomst att leva på, rätt till kostnadsfri utbildning. Intressant nog återfinns i FN:s förteckning bara en paragraf (art 29) som innehåller något om de medborgerliga skyldigheterna.

Också den svenska grundlagen innehåller sociala och ekonomiska rättigheter. Dessa är visserligen inte rättsligt bindande utan anger mål för den samhälleliga verksamheten och återfinns i regeringsformens första kapitel. Där anges att "Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö".Den exakta innebörden av dessa rättigheter specificeras i enskilda lagar, främst socialförsäkringslagen.

Betoningen på rättigheter i den politiska dialogen är lätt att förstå. Med
löften om fler rättigheter kan fler sympatisörer vinnas och utsikten att erövra makten ökas. Strategin är särskilt effektiv om rättigheterna är distinkta och träffar massmedialt intressanta grupper. Vem har, för att ta ett aktuellt exempel, hjärta att invända mot ett förslag om skattefinansierad insemination för lesbiska par. Alla - oavsett sexuell läggning - ska ju ha rätt till föräldraskap. Att då förvägra lesbiska par samma rätt till behandling som andra par ges, är politiskt oklokt och kan tolkas som utslag av en ogenerös läggning.

Den ensidiga fokuseringen på rättigheter är symptomatisk för högskattesamhällets företrädare, ty därigenom undviker de att visa på relationen till skattetrycket. De rättigheter som omfattas av grundlagens sociala stadga kräver nämligen finansiering av någon annan för att kunna levereras. Det kan ju vara enskilda företag, föräldrar, grannar etc, men i den svenska modellen har det blivit skattekollektivet. Rättighet för en person innebär därför en skyldighet - skatt - för en annan. Kort sagt, ju fler rättigheter, desto högre skatter. Men skattskyldigheten är inte rättsligt bindande. Bara de individer som har en inkomst är tvingade att betala skatt. Genom att avstå från att arbeta eller arbeta svart kan den som vill enkelt undandra sig sina skyldigheter.

Så länge som högskattesamhällets företrädare tillåts försvara det höga skattetrycket med att det garanterar folket givna rättigheter, går debatten om skattesänkningar inte att vinna. Alla vill ha fler rättigheter, den som föreslår färre förlorar.Men om perspektivet förskjuts till att gälla medborgarnas skyldigheter blir debatten en annan. Nu handlar det om den enskilde skattebetalarens skyldighet att finansiera andras rättigheter, exempelvis studentens rätt att läsa upp sina betyg på Komvux, d v s att på det allmännas bekostnad genomgå samma utbildning två gånger. Står den i rimlig proportion till ett grundläggande kontrakt om statens visavi individens ansvar för den egna välfärden?

Förhållandet stat/individ utgör i själva verket demokratins fundament. Släpper man det blickfältet har man också lämnat grunden för samtalet om skatter, d v s om rättigheter och skyldigheter. Då återstår bara att argumentera för skattesänkningar som kan motiveras av effektivitet eller tillväxt, såsom slopad förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt. Gott så, men dessa skäl räcker inte och profilen på skattesänkningarna blir därtill svårbegripliga ur principiell synvinkel. Också andra skatter måste sänkas, av andra skäl. Skattesamtalet måste föras tillbaka till samtalet om utformningen av medborgarens kontrakt med staten. Genom att inkludera också skyldigheter sätts fokus på frågan om solidaritet: hur långt väljarna är beredda att avstå för andras behov. Först då har skattedebatten förutsättningar att bli intressant och framgångsrik för alla som vill ha lägre skatt.

Det är mycket lättare att förklara varför skattebetalarna inte ska ha skyldighet att finansiera lesbiska pars insemination än att förklara varför lesbiska par inte ska ha rätt till insemination.

Anne-Marie Pålsson
är docent och
riksdagsledamot

Svenska Dagbladet
Copyright