[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bankforskare kritiserar Konkurrensverket och Konsumentverket

Bättre konkurrens på bankmarknaden är ett återkommande krav från Konkurrensverket och Konsumentverket. De utpekar nischbankerna som ett bättre alternativ för konsumenterna än storbankerna. Konkurrens är bra, men har ett pris som verken inte tar hänsyn till. Hårdare kamp om småspararna går ut över bankernas kreditgivning till småföretagen. Med sina nischbanker stärks de stora livsmedelskedjorna ytterligare. Staten skall inte välja sida mellan olika banker, skriver Lars Silver, bankforskare vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Att storbankerna är synnerligen impopulära i Sverige är svårt att undgå. Ända sedan bankkrisen för tio år sedan har kritiken mot bankerna varit hård. I en undersökning som jag har utfört av 500 dagstidningsartiklar som behandlar banker och de konkurrenter som försöker att ta sig in på marknaden mellan 1993-2001 visas samma mönster.

Det intressanta är att kritiken inte minskar, utan snarare ökar. I samband med den tänkta fusionen mellan Föreningssparbanken och SEB nådde kritiken en ny höjdpunkt. Det finns naturligtvis goda skäl till denna kritik, inte minst har bankerna varit dåliga, för att inte säga ointresserade, av att informera om sin verksamhet. I kölvattnet på denna kritik har även statsmakterna alltmer intresserat sig för bankmarknaden, och inte minst för den bristande konkurrensen.

Tidigare var det Finansinspektionen och Riksbanken som agerade gentemot bankerna. De intresserade sig främst för kreditgivningen, och syftet var framför allt att säkra stabiliteten på bankmarknaden. I dag är det Konkurrensverket och Konsumentverket som är de synligaste aktörerna. Konkurrensverket och Konsumentverket har i ett antal utredningar och rapporter bevakat bankmarknaden och sällar sig generellt till kritiken mot bankerna.

Slutsatsen av dessa utredningar är att nischbankerna ofta utgör ett bättre alternativ för konsumenterna än storbankerna. Detta har uttryckts klart i såväl utredningar som i dagspressen under de senaste åren. Frågan är dock om detta är sant. Sett till en kortsiktig analys av vad en enstaka kund tjänar på en ökad konkurrens kan det vara så, men det sker till ett pris.

En grundregel inom bankvärlden är att de flesta småsparare är olönsamma eller knappt lönsamma. De stora intäkterna tar banker in på räntenettot, det vill säga skillnaden mellan utlånings- och inlåningsränta. Om konkurrensen inom marknaden för småsparare ökar, det vill säga att inlåningsräntan tvingas upp, är det naturligtvis troligt att storbankerna kompenserar sig för detta genom att försämra villkoren för andra kundgrupper. Eftersom konkurrensen om rika privatpersoner och om de stora företagskunderna är hård, är det inte troligt att bankerna kan kompensera sig via dessa grupper.

Däremot finns en distinkt möjlighet att utnyttja den bristande konkurrensen vad gäller små företag, eftersom banker utgör den särklassigt viktigaste och största finansiären för denna kundgrupp. I dagsläget finns inget annat alternativ för merparten av små företag än att utnyttja banklån, alternativet är att sluta växa.

Därmed kan det långsiktigt konstateras att ett ökat tryck på pressade marginaler för småsparare kommer att leda till dyrare eller till och med färre krediter för små företag.

Som de flesta vet har inga av de nya nischaktörerna några som helst planer på att finansiera företag. Om det skulle dyka upp konkurrenter till bankerna i finansieringen av små företag är det troligt att dessa skulle koncentrera sin verksamhet till storstäderna, då merparten av de nya aktörerna använder mekaniserade beslutsrutiner som sällan gynnar glesbygden. De stora förlorarna långsiktigt blir därmed små företag i glesbygdskommuner.

Ett annat tänkbart problem med konkurrensutsättningen är att skuldsättningsgraden i Sverige ökar med utbudet. Detta är förmodligen inget större problem för de flesta konsumenter, men vi ser redan i dag att allt fler råkar in i betalningssvårigheter. Även om Konsumentverket har aviserat att skuldsaneringslagen ska förbättras, kvarstår de sociala konsekvenserna. Allt fler kreditgivare försöker sälja dyra konsumentkrediter, vilka sammantaget lätt får konsumenters ekonomi att gå över styr. Cynismen i handhavandet av krediter, liksom i marknadsföringen i övrigt, ökar.

Många kanske tror att Nordeas skilda prissättning för kunder i välbeställda områden och i förortsområden var ett misstag. Så är inte fallet. Det är snarare ett uttryck för den nya marknadsföring som alltmer använder sig av sofistikerade databaser för att studera konsumenters köpbeteende och de bakgrundsfaktorer som leder till att rätt produkter till rätt pris når rätt kund.

I framtiden blir vi alla reducerade till siffror i en central databas, vare sig vi vill det eller inte. Nackdelen med dessa system är att kunderna segmenteras så att de kunder som har lägre inkomst, är bosatta i fel bostadsområden eller i glesbygd och är lite för gamla obönhörligt sorteras ut. Det är inget problem för ekonomer och marknadsförare, men det kan vara ett problem för samhället.

Konkurrensverkets kompromisslösa hållning har också lett till att utbyggnaden av den finansiella infrastrukturen, det vill säga bankomatsystem och de system som binder samman bankerna, har avstannat. Den finansiella infrastrukturen bör av statsmakterna ses som lika viktig som vägnät, elnät och telekommunikationsnät.

Trots detta blockerar i dag Konkurrensverket alla försök att bygga gemensamma system. Antingen förbjuds de försök till samverkan som görs, eller så anser Konkurrensverket att alla aktörer på marknaden måste få delta till en av verket satt kostnad, oavsett om de deltar i utbyggnaden eller inte. Följden har blivit att varje bank väljer att utveckla sina egna system. För varje ekonomiskt sinnad individ framstår det nog som självklart att följden blir dyrare och mindre effektiva system som dessutom har svårt att kommunicera med varandra.

Sverige ansågs under många år som mycket väl framme i utvecklingen av till exempel clearingsystem mellan banker, och är fortfarande klart före stora länder som USA. Men det sker ingen vidareutveckling att tala om. Här måste statsmakterna snarast bryta det dödläge som de själva har skapat. Antingen bör en överenskommelse göras med de olika aktörerna på finansmarknaden om vad som kan anses vara konkurrensneutrala investeringar och var gränserna för konkurrens ska sättas, eller också får staten själv utveckla de grundläggande systemen.

Det är slående att varken Konkurrensverket eller Konsumentverket analyserar vilka effekter den ökade konkurrensen de vill ha på bankmarknaden får på kringliggande marknader. Samtidigt som Konkurrensverket kritiserar bankmarknaden för bristande konkurrens är det kritiskt till livsmedelskedjorna. Det paradoxala är att ingen reflektion görs om att livsmedelskedjorna gör sin expansion in på bankmarknaden just för att skapa kundlojalitet på sin ursprungliga marknad.

Därmed medverkar Konkurrensverkets och Konsumentverkets uppmaning till kunderna om att gå till nischbankerna till att försämra konkurrensen inom livsmedelssektorn. Vilket förhoppningsvis inte var utgångspunkten. På samma sätt startar försäkringsbolag banker och banker försäkringsbolag för att öka kundlojaliteten. Det är med andra ord nödvändigt att lyfta blicken vid konkurrensanalyser av enskilda marknader.

Samtidigt ska det tilläggas att det finns skäl att kritisera storbankerna. De har haft utomordentligt svårt att förklara sin prissättning, vilket är ett rimligt krav att ställa. Genom att flera av storbankerna har centraliserat sin verksamhet, och själva alltmer använder sig av mekaniserade beslutssystem, har de flyttat alltför mycket av beslutskraften från lokalkontor och lokalbanker till anonyma datasalar i Stockholm. Den så kallade float som finansministern kritiserade senast under våren lyckas bankerna behålla enbart eftersom så få förstår sig på fenomenet, trots att det i stora stycken bara är en osynlig avgift.

Vidare beter sig bankerna ofta utomordentligt illa mot sina kunder, vilket är huvudskälet till kritiken. Exempelvis möts de företagare som får problem oftare av bankernas krav på att de ska lämna personlig borgen än av ett försök från bankernas sida att faktiskt hjälpa till. Detsamma gäller många privatkunder.

Inget av dessa skäl till att kritisera bankerna försvarar dock att statsmakterna väljer sida i kampen mellan banker och nischbanker. Både Konkurrensverket som Konsumentverket kritiserar den dåliga rörligheten på bankmarknaden. Det bör dock påpekas att denna dåliga rörlighet är lika tydlig på företagsmarknaden och på bankmarknader utomlands.

Är det då statens roll att tala om för kunderna att de inte förstår sitt eget bästa? Statens roll bör vara att sätta gränser och att tillsammans med marknadens aktörer finna vägar att utveckla marknader. Men det bör också vara statens roll att fundera på de sociala konsekvenser som ytterligare konkurrensutsättning kan få på olika marknader. I statens ansvar ligger också att skydda konsumenter även om de råkar ha låg inkomst eller bor på fel plats.

På ett seminarium som avhölls i Visby under Almedalsveckan erkände konsumentminister Britta Lejon att avregleringarna har ställt till med problem för konsumenterna. Förhoppningsvis leder detta även till att regeringen funderar över en mer långsiktig strategi för bankmarknadens utveckling än den nuvarande.

Lars Silver
Bankforskare vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

"Bankerna måste tänka mer på kundernas behov"

Lars Silver gjorde på DN Debatt 3/8 gällande att Konsumentverket och Konkurrensverket tar parti för nischbanker som ett bättre alternativ än storbankerna och att ökad konkurrens har ett pris som myndigheterna inte tar hänsyn till.

FÖRUTOM KONKURRERANDE aktörer behövs en efterfrågesida som är aktiv, informerad och ifrågasättande. Alltså konsumenter som undersöker vilken eller vilka aktörer som kan erbjuda de bästa tjänsterna.

Karin Lindell
Konsumentverkets generaldirektör och KO

"Nya banker får inte stängas ute från samarbete"

PÅ DEN DEBATT den 3 augusti kritiserade bankforskaren Lars Silver Konkurrensverket och Konsumentverket för att ensidigt ta parti för nischbankerna.

LARS SILVER MENAR ATT bankkunderna bör vara trogna de stora etablerade bankerna för att de därmed ska kunna "subventionera" företag också i fortsättningen. En sådan lojalitet är 'nog svårt att kräva av konsumenterna. Företag och banker agerar alltid utifrån vad som är bäst för dem i varje given situation. Så ska också bankkunder och konsumenter göra.

Ann-Christin Nykvist
Generaldirektör Konkurrensverket