[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Göran Collerts angrepp på den borgerliga fyrpartiregeringen är grovt okunnigt. Vi vände fritt fall till tydlig uppgång, skriver Carl Bildt i dagens debattinlägg.

Föreningssparbankens ordförande Göran Collert låter i DI på tisdagen (10/9) meddela att "en borgerlig fyrpartiregering aldrig har visat att de klarar Sveriges ekonomi".

Jag har varit statsminister i den enda borgerliga fyrpartiregering som Sverige någonsin haft. Och då må det vara mig tillåtet att komma med några påpekanden. Ty Collerts angrepp är lika grovt som det är okunnigt.

Vi tillträdde i oktober 1991 efter att socialdemokratins tredje väg hade kollapsat så totalt att regeringskriserna och krispaketen avlöst varandra under mer än ett års tid.

I början av 1990 hade dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt avgått i protest mot en politik som, enligt hans beskrivning, förde Sverige ut över stupet. Det var inte bara jag som använde uttrycket härdsmälta om socialdemokraternas försök till ekonomisk politik.

Under året före valet hade vi varnat för alla de problem vi stod inför. Sverige förlorade cirka 1 000 jobb om dagen, och budgetunderskottet ökade lavinartat när utgifterna skenade och inkomsterna störtdök.

Barometern pekade på full storm. Det var egentligen bara socialdemokraterna som sa att allt var bra. Det må förefalla alldeles bisarrt, men deras huvudkrav i valrörelsen 1991 var att klara Sveriges ekonomi genom att ytterligare bygga ut löntagarfonderna (!).

Bengt Westerberg och jag, som då företrädde Ny Start för Sverige, sa i valrörelsen med stor tydlighet att det skulle ta flera år att vända en ekonomi som var i fritt fall. Men det fanns inget reellt alternativ till en liberal reformpolitik.

Efter regeringsskiftet visade sig dock vissa saker vara en bra bit värre än vad vi känt till. Socialdemokraterna, statliga Nordbanken och sparbankerna hade gemensamt mörklagt för såväl allmänhet som riksdag de svarta hål som deras insatser öppnat i det finansiella systemet.

Även i dag kan jag känna stark vrede över denna finansiella misskötsel och politiska mörkläggning.

Under de kommande tre åren vände vi en ekonomi i fritt fall till en ekonomi i kraftig ppgång. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Våren 1994 fick vi cirka 1 000 nya jobb om dagen - och det handlade inte om bidragsjobb utan om riktiga jobb i näringslivet! Vi fick bukt med skenande sjukförsäkringskostnader genom bland annat karensdagar.

Och det är ett klart faktum att de budgetunderskott som ökat kraftigt under nedgången från 1990 fram mot mitten av 1993 nu minskade både tydligt och snabbt. Serien av sparpaket hade börjat ge resultat. Kronfallet gav en tillfällig hjälp, men de viktigaste insatserna var de strukturella.

Efter tre år av sjunkande BNP - baksmällan efter bubblorna och berusningen - fick vi 1994 och 1995 en mycket stark tillväxt i Sveriges ekonomi.

Viktigast under dessa år var dock att vi drev en tydlig politik för liberalisering av den svenska ekonomin.

Sett i backspegeln är det ett faktum att praktiskt taget allt det som skett vad gäller avreglering och liberalisering av svensk ekonomi sedan 1990 togs fram och beslutades under dessa tre år.

Och det skedde samtidigt som vi gjorde en del annat smått och gott. Vi förhandlade och undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen. Vi förhandlade fram och fattade beslut om ett nytt pensionssystem efter det sönderfallande ATP. Vi förlängde riksdagens mandatperiod och tog fram ett nytt budgetsystem.

Jag berömmer mig inte speciellt för att vi räddade misskötta finansföretag. Det kostade statskassan cirka 60 miljarder kronor. De pengarna kunde säkert ha använts bättre. Men för vår del handlade det inte minst om att rädda småsparare och småföretagare som annars hade råkat ännu värre ut.

Det finns skäl att påminna om att den av Collert hyllade socialdemokratin under dessa år motsatte sig allt vi gjorde för tillväxt, företagande och sparande i offentliga utgifter.

Varje förslag om liberalisering av avreglering framställdes som ett hot mot landets välfärd. Avskaffandet av löntagarfonderna, och satsning på forskning och högre utbildning i stället, avvisades med största harm.

Alla förslag till begränsningar av utgifter ledde till protester och invektiv. Minsta intrång på LO:s mark när det gällde till exempel att skapa en allmän arbetslöshetsförsäkring möttes med massdemonstrationer. Språket var stundtals mycket grovt när den röda reaktionen gick till storms mot de liberala reformer som var och är alldeles riktiga för Sverige.

Collert har säkert även glömt att den socialdemokratiska oppositionen motsatte sig vart och ett av de viktigare förslag till förbättring för företagandet som vi lade fram. Allt framställdes i vulgär argumentation som bara gåvor till de rika.

Om Collert brytt sig om vad till exempel Internationella Valutafonden och OECD hade att säga om vår ekonomiska politik, skulle han ha sett att vi fick mycket beröm för den kraftfulla inriktningen på reformer för tillväxt och företagande som vi genomförde, att man starkt applåderade våra sparprogram och ville att de skulle fortsätta, och att man hade respekt för det sätt vi hade klarat såväl det fria fallet i svensk ekonomi efter 1980-talets misslyckande som stormarna på de europeiska valutamarknaderna.

Men intet av detta förefaller Collert att vare sig veta eller bry sig om. Jag antar att han tycker att socialdemokraterna skötte Sveriges ekonomi lysande fram till det enligt honom ödesdigra regeringsskiftet 1991. Jo, jo. Han kan i alla fall inte anklagas för brist på originalitet.

Jag är stolt över hur den borgerliga fyrpartiregeringen, med ett förfärande utgångsläge och med besvärliga yttre omständigheter, tog ansvar för Sveriges ekonomi under dessa år.

Vi vände fritt fall till tydlig uppgång, och vi vidtog samtidigt strukturella reformer som, även om delar av dem sedan dess urvattnats och förfuskats, förblivit viktiga för Sverige.

Carl Bildt
Statsminister 1991 - 1994