[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Tio år efter 500 procent 

I dag är det exakt tio år sedan Riksbanken chockade världen med att höja marginalräntan till 500 procent. På årsdagen har DI bett förre riksbankschefen Bengt Dennis att skriva en artikel på temat.  

Den 16-17 september 1992 var dramatiska dagar. En rad valutor var i gungning, räntorna höga, centralbankerna intervenerade i marknaden. På kvällen den 16 september lämnar Storbritannien det västeuropeiska valutasamarbetet, pundet flyter. Den 17 september ger också italienarna upp och låter liran flyta. 

I Sverige är det också kaotiskt. Regeringen och oppositionen har kontakt om ett så kallat krispaket, men samtalen drar ut på tiden. Riksbanken står på morgonen inför valet att ge upp den fasta växelkursen och låta kronan flyta, eller fortsätta försvaret och avvakta krispaketet. Att finna en ny nivå för kronan, inom ramen för ett fortsatt fastkurssystem, ligger inte i korten. 

Riksbankens valutainterventioner hade varit stora under hösten, och påfrestningen blev särskilt svår sedan Finland den 8 september gett upp sin fastkurspolitik. 

I Sverige är dock uppslutningen kring bibehållen kurs närmast total. Det politiska systemet står enigt, Organisationssverige, allmänna opinionen likaså. Regering och opposition samarbetar. 

På eftermiddagen den 16 september hade Riksbanken höjt sin marginalränta till 500 procent. Detta kan bara skapa andrum, ge regeringen tid att lägga om finanspolitiken. 

Den 20 september kom så det första krispaketet, den 30 september det andra, som skapade lugn kring kronan ända fram till mitten av november. 

Då kom en ny attack mot kronan, och den 19 november på eftermiddagen upphörde Riksbanken med försvaret av den fasta kronkursen. För första gången på cirka 60 år flöt kronan. 

Borde Sverige ha gett upp fastkurspolitiken samtidigt som Storbritannien och Italien? Intresset för den frågan tar aldrig slut. 

Enligt min mening fanns inget alternativ till att fortsätta försvaret av växelkursen den 17 september. 

Den 16 september hade statsminister Carl Bildt överläggningar med samtliga partiledare, och den 17 september gjorde statsministern och oppositionsledaren Ingvar Carlsson ett gemensamt uttalande om att man syftade till "en krisuppgörelse för att göra det möjligt att också långsiktigt värna den svenska kronans värde och stärka den svenska ekonomin". De förklarade också att de ansåg en sådan uppgörelse möjlig. 

Riksbanken ansåg att med en ordentlig korrigering av den ekonomiska politiken skulle utvecklingen kunna vridas åt rätt håll och förtroendet för kronan stärkas. Det var i varje fall värt ett seriöst försök. 

Regeringen och oppositionen behövde viss tid på sig för att komma fram till en uppgörelse, och Riksbanken kunde genom den drastiska räntehöjningen förse dem med den. 

Riksbankens beslut om att gå till extrema nivåer för räntan hade föregåtts av överläggningar med finansminister Anne Wibble. Hon uttryckte sin position i klara ord. 

Växelkursen skulle försvaras, kostnaderna för att överge den var för höga. I Riksbankens fullmäktige hördes inga röster för att ge upp. 

Om man då tittar i backspegeln, hade det varit bra för Sverige att släppa kronkursen fri redan i september? Vi hade då kunnat inleda räntesänkningarna tidigare, men vi hade varit utan de två krispaket som kom att utgöra inledningen till saneringen av statens finanser. 

Något tidigare räntesänkningar hade varit positivt, men haft marginell betydelse för den ekonomiska återhämtningens förlopp. Denna positiva faktor hade motverkats av bristen på finanspolitiska insatser för att rätta till obalanserna. 

Diskussionen om att justera växelkursen eller släppa den helt fri kunde med fog ha rests några år tidigare, men det är en annan historia. 

För mig ringer den tidigare amerikanske centralbankschefen Paul Volckers ord i öronen: centralbanker lever inte i ett politiskt vakuum. Det var en realitet för den svenska centralbanken hösten 1992. 

Om några månader har vi levt med flytande växelkurs i tio år. Vad har då vi lärt oss av detta växelkursarrangemang, av valutakrisen för tio år sedan och vad som därefter inträffat? 

*Sverige delar erfarenheter med många andra länder som också gått över till flytande valuta eller flexiblare kurssystem. Erfarenheterna av omläggningarna är över lag goda, i Sveriges fall mycket goda. En viktig erfarenhet är att flytande valuta passar även små nationer. Tidigare var den förhärskande uppfattningen bland ekonomer och policymakare, inklusive centralbankerna, att små nationer skulle ha fastkurssystem. 

Efter händelserna 1992 och 1993 och den fortgående integrationen av de finansiella marknaderna har synen förändrats. Flexiblare kurssystem har, med vissa undantag, blivit det naturliga alternativet för en rad länder. 

Många har tvingats till en omläggning efter att ha utsatts för påfrestningar på valutamarknaderna. Några få har varit förutseende och agerat i förtid. 

*En ekonomisk politik inriktad på prisstabilitet måste vara väl förankrad, inte bara hos politikerna utan också omfattas av ett brett allmänt stöd. 

I det tidigare växelkursarrangemanget fanns inte motsvarande breda förankring av prisstabiliteten. Det behövdes sex devalveringar under 15 år och en ordentlig kris, som skakade om nationen, för att lägga grunden för en ny syn. 

Två finansministrar hade stolta deklarationer om en omläggning till låg inflation, Kjell-Olof Feldt 1984 och Allan Larsson 1990. Men ingen fick gehör hos sina partivänner och fackföreningsrörelsen. Genomslaget i den faktiskt förda politiken blev otillräckligt. 

*Hela den ekonomiska politiken måste inriktas på prisstabilitet såväl vid en fast som en flytande växelkurs. Även om penningpolitiken måste dra det tyngsta lasset vid flytande växelkurs, måste finanspolitiken ge ett underliggande stöd. En centralbank kan inte ensam klara målet prisstabilitet; finanspolitiken måste dra åt samma håll för att inte underminera förtroendet. 

*Förtroendet för prisstabilitet tar tid att bygga upp. Uthållighet och konsistens i politiken är a och o. 

När arbetsmarknadens parter tror på Riksbankens vilja och förmåga att uppnå prisstabilitet, när företagen i sin prissättning är inriktade på detsamma och investeringskalkylerna inte bygger på att inflationen tar fart - då har man lyckats. 

Sammantaget blev övergången till flytande växelkurs framgångsrik. Kronförsvagningen blev dock betydligt större än väntat. Tio år är i ett historiskt perspektiv en lång livstid för valutakursarrangemang i Sverige. Vi har bytt relativt ofta men under 60 år hela tiden inom ramen för fastkurssystem. 

Tanken på att snabbt återgå till fast kurs, vilket var en vanlig uppfattning efter den 19 november 1992, dog relativt snabbt. Efter att prisstegringarna mattats, ersattes den inledande misstron mot det nya systemet av ett gradvist ökat förtroende för prisstabilitetsmålet. 

Det finns i dag ett brett stöd för målet för penningpolitiken. Riksbanken har hanterat flytande krona på ett skickligt sätt. Förtroendet för Riksbanken är mycket stort, och nuvarande valutaregim framstår i dag som väl lämpad att klara de påfrestningar som Sverige utsätts för i en orolig värld.

Bengt Dennis