[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Förre riksbankschefen Bengt Dennis hade det otacksamma uppdraget för snart tio år sedan att hantera en del av effekterna av decenniers misskött ekonomisk politik i Sverige. 
   Politiken lades på punkt efter punkt om i rätt riktning i början av 1990-talet, men det var för sent. Under spekulationsattacker tvingades Sverige ge upp den fasta växelkursen hösten 1992. 
    Nu försvarar Bengt Dennis den rörliga växelkursen (se DI den 30/8 och 16/9) och anger den som central orsak till de senaste årens halvrimliga ekonomiska utveckling. Därför anser han att Sverige ska fortsätta att vänta utanför euron. 

Visst har den ekonomiska politiken delvis varit bättre de senaste åren. Men detta är faktiskt till stor del en följd av euron, inte av utanförskapet. 

Sveriges regering bestämde att vi skulle uppfylla eurons konvergenskrav så att vi hade möjlighet att gå med om vi ville. Därför har Sverige i dag en oberoende riksbank med inflationsmål och en budget i balans. 
   Det har bidragit till en bättre ekonomisk utveckling - men inte alls tillräckligt bra. Är man nöjd med de senaste tio årens resultat för Sverige, sätter man målen lågt. 
   1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, när Göran Persson tillträdde 1996 var vi på plats 15 och i dag är vi nummer 17. Fallet har bromsats, men ingen kan vara nöjd förrän Sverige åter klättrar uppåt mot de rikaste länderna i världen.    För det krävs ett klimat för kreativitet, kunskap, arbete och företagande i världsklass, vilket kräver förändringar. Euron är en del i skapandet av en gemensam marknad i Europa, med frihet, rörlighet, konkurrens och dynamik. Tanken är att den ekonomiska utvecklingen i Europa ska kunna närma sig den i USA som i dag är 50 procent rikare. 

Euron och den gemensamma marknaden är något betydligt större och mer betydelsefullt än bara val av växelkursregim. 
   Detta perspektiv aktualiseras genom Bengt Dennis motivering till fortsatt "vänta och se". "Den nuvarande växelkursregimen, med inflationsmål och flytande krona, fungerar alldeles utmärkt", säger han. 

Nu är euron försvisso också en flytande valuta med ett tydligt mål om prisstabilitet, men mellan länderna som är med råder förstås fast växelkurs. 
   En gemensam valuta är dock ett betydligt mer stabilt och långsiktigt system än bara en fast växelkurs, som kan ändras över en natt. 
   Detta påverkar i grunden aktörerna i ekonomin - hela EU blir hemmamarknad. 
   Euron ökar därmed handeln och tillväxten liksom vår levnadsstandard. Säger vi ja i en folkomröstning nästa år får vi vara med i en valuta som över 300 miljoner människor använder, inte bara nio miljoner. Självfallet skapar det större frihet och rörlighet i vardagen för oss som turister, studenter, resenärer, arbetande och företagare. Man river på ett helt annat sätt river barriärer för handel och rörlighet - en nationell valuta fungerar som en tull. Det blir också lättare att jämföra priser, vilket ökar konkurrensen så att priserna pressas ned. 

Slutligen, med euron blir Sverige en fullvärdig del av EU. Svenskar får sitta med inte bara i ECB:s beslutande församlingar utan också diskutera i eurogruppen om den ekonomiska politiken och vi kan räkna med ökat inflytande över även andra EU-frågor. 

Detta är avgörande för alla som vill förändra EU till det bättre. Jag vill att jordbrukspolitiken avregleras, utvidgningen genomförs, frihandel införs och att en utveckling mot ett mer reglerande europeiskt samarbete undviks. Allt detta förbises om man ser euron enbart som en fråga om växelkursregim. 
   Dessa fördelar är större än nackdelarna. Den relevanta nackdel som ibland nämns är att viss nationell handlingsfrihet försvinner. Men inte heller utanför kan vi avvika från grundläggande ekonomiska naturlagar - vilket den politik som ledde fram till 500 procents ränta visade. 
   Ska man ändå föra samma ekonomiska politik som euroländerna, verkar det onekligen underligt att inte vilja vara med och få del av de stora fördelarna. Risken med att inte ha en nationell ränta är trots allt en bisak till det positiva med stabila spelregler. 
   Vi drabbas inte ensamma vid en kris, vi har inte alla ägg i en korg. Det är egentligen mest bra. Och den statliga utredningen visade att det finns andra medel att ta till för att lösa sådana eventuella kriser - exempelvis finanspolitik eller ökad flexibilitet. 
   Viktigast förblir dock, oavsett om vi står utanför eller är med, att vi för en klok nationell politik som inte skapar kriser. 
   Slutligen kan man undra hur länge man egentligen ska vänta utanför euron enligt dem som fortfarande förordar det. 
   Vi var inte med 1999 när euron infördes elektroniskt, och inte nu i år när den kom som sedlar och mynt. Röstar vi ja nästa år kan vi ha euron 2006, enligt flera bedömare. Då har vi väntat i sju år. För mig framstår det som i senaste laget och definitivt tillräckligt länge. 

Sverige skulle kunna vara ett ledande europeiskt land som deltar i EU med idéer och kreativitet. Att gå från Sveriges goda tradition av nationell öppenhet och internationellt samarbete genom att för mycket lång tid säga nej till euron vore skadligt. 

Vi har mycket att vinna på euron, som företagare, privatpersoner och som land.

Johnny Munkhammar
EU-Expert, Svenskt Näringsliv