[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Moderat veteran analyserar bakgrunden till katastrofvalet:

Carl Bildt har skrivit in sig i moderaternas partihistoria som Den Store Partiledaren. Ingen har därför vågat kritisera hans roll. Men moderaterna behöver en eftervalsanalys som ser igenom idoliseringen av 90-talets politik. Faktum är att partiets idéutveckling legat i träda under hela Bildts tid som partiledare. Och moderaternas kris kommer att bli långvarig om den starka bindningen till 1980- och 90-talens tongivande politiker inte bryts. Det skriver Bengt Gustafson, 1973-81 informationschef åt moderaternas partiledare Gösta Bohman.

Fel val. Gösta Bohman ångrade att han hjälpte Carl bildt till partiledarposten, hävdar Bohamns informationschef Bengt Gustafson

I moderaternas smärtsamma eftervalsanalys nämns många namn. Men ett saknas: Carl Bildt som i så hög grad satt sin prägel på partiet och som efter sin avgång som partiledare behållit ett avgörande inflytande genom sina relationer till gamla kompisar runt partiledningen. Bo Lundgren tycks inte vara helt medveten om detta, såvida han inte själv räknar sig dit.
   Carl Bildt lyckades under 70-talet skapa sig ett namn som politiskt underbarn, så stabilt att ingen egentligen har vågat kritisera hans politiska roll. Han har skrivit in sig i moderaternas historia som Den Store Partiledaren. Hans ansvar i det numera starkt ifrågasatta kronförsvaret för tio år sedan är exempelvis otillräckligt belyst.
   Carl Bildt kom in på den politiska scenen under valrörelsen 1973 som Gösta Bohmans "matchare" och fortsatte därefter som "talskrivare", det vill säga han skrev underlag som Gösta Bohman helt arbetade om. Carl Bildt var då Fria moderata studentförbundets ordförande och byggde upp ett nätverk - som fortfarande är mycket stabilt - bland studentförbundarna, varav de flesta kommit upp sig i världen.

I valet 1976 blev det borgerlig majoritet, och efter hårda och långa regeringsförhandlingar bildades den första borgerliga regeringen på nära 50 år. Carl Bildt deltog och var upphovsman till samrådskanslierna för regeringspartierna. Det blev Carl Bildt som i egenskap av så kallad sakkunnig skötte Gösta Bohmans. Detta blev embryot till Carl Bildts stab i klättringen mot toppen.
   Folkpartiets samrådsgrupp leddes av Carl Tham, som Bildt vid upprepade tillfällen betecknade som "en mycket intressant politiker". Tham grundlurade dock sin kollega under regeringskrisen hösten 1978, då han förespeglade Bildt att folkpartisterna hade intresse av att bilda ny regering med moderaterna. Det hade de inte alls. Planerna på en ren folk- partiregering var klara, innan Thorbjörn Fälldin inlämnade sin avskeds- ansökan. Moderaterna och centern lämnade Kanslihuset. Ola Ullsten blev med socialdemokraternas passiva stöd statsminister. Carl Bildt flyttade med sin stab in i lokaler i Grängesbergsbolagets gamla palats vid Gustav Adolfs Torg.

I valet 1979 blev Carl Bildt riksdagsman. Förvånansvärt nog blev det åter borgerlig majoritet och ny trepartiregering med Carl Bildt upphöjd som Gösta Bohmans statssekreterare för samråd.
   Den gamla staben trädde åter i funktion, nu utökad. Och allt förflöt som några år tidigare. I början av 1980 gjorde regeringspartierna upp om skatterna enligt moderat modell. Fälldin flög till Kina, och under hans bortovaro utbröt inom mittenpartierna en skatterevolt. Kontakter togs under hand med socialdemokraterna, och Kjell-Olof Feldt skötte förhandlingarna så bra att Gösta Bohman bestämde sig för att lämna regeringen.
   Detta ville inte Carl Bildt och hans medarbetare. De motarbetade Bohman, och det gick så långt att de försökte påverka de moderata statsråden. På den riksdagsgrupp som fattade moderaternas utträdesbeslut deltog inte Bildt och hans stab. Den enda i riksdagsgruppen som förordade en fortsatt moderat medverkan i regeringen var Staffan Burenstam Linders ersättare Görel Bohlin.
   Bildt och hans medarbetare ansåg att Gösta Bohman därmed var förbrukad som partiledare. Ulf Adelsohn lanserades som efterträdare inför partistämman i Falun 1981.
   Gösta Bohman var dock inte villig att avgå, i varje fall avsade han sig inte formellt. Nästa drag blev att Adelsohn meddelade att han bara stod till förfogande 1981. Han hade inte för avsikt att vara kronprins under flera år. Bohman trädde då tillbaka.
   Därmed upphörde den moderata idéutvecklingen. Debatten tynade. Med ett undantag. Hans Zetterberg ledde i slutet av 80-talet en programgrupp, som 1990 i skriften "Idéer för vår samtid" utvecklade intressanta teorier på temat "Det stora och det lilla samhället". Mer än så blev det inte av någon anledning.
   Ulf Adelsohn tröttnade efter valet 1985, som inte blev särskilt lyckat med tio mandats förlust, och han avgick året därpå. Han efterträddes av Carl Bildt, som hade gjort sig ett namn i Ubåtsskyddskommissionen.
   1991 blev det borgerlig majoritet i riksdagen. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin - 139 mandat. Carl Bildt bildade samlingsregering med kristdemokraterna som nytt inslag.
   Första året för regeringen Bildt förflöt utan större problem. Visserligen intervjuade K G Bergström regelbundet företrädare för Skattebetalarnas förening om de skattesänkningar på 30 miljarder, som Bildt utlovat i valrörelsen. Carl Bildt kunde inte gärna svara, att det inte skulle bli några, eftersom folkpartiet inte ville. Ann Wibble var ju finansminister och skötte den detaljen.

I augusti 1992 samlades regeringen på Harpsund för överläggningar inför höst-riksdagen till synes helt ovetande om valutaoron i världen. Inga vettiga besked om regeringens bedömning eller ställningstaganden gavs till de journalister som av den anledningen belägrade statsministerresidenset utanför Flen.
   Därmed började nedräkningen för Carl Bildt: Det misslyckade kronförsvaret, det snabbt ökande underskottet i statsbudgeten, den allt otydligare borgerliga politiken. Bildt for världen runt i regeringsplanet, vilket väckte kritik. Det var under denna period han byggde upp sina starka och nyttiga internationella kontakter, som efter valnederlaget 1994 gett så god utdelning. Hans brinnande intresse för utrikes- och säkerhetspolitiken var en belastning för den moderata profilen.
   1994 återerövrade socialdemokraterna Kanslihuset.
   Året därpå utsågs Carl Bildt till EU:s medlare i Jugoslavien och efter Daytonavtalet blev han High Representative för FN. Carl Bildt var samtidigt frånvarande partiledare. Detta fungerade så länge Lars Tobisson skötte ruljansen. Men då Tobisson petades av Carl Cederschiöld (en av Bildts studentförbundskompisar) blev det ledningskris.
   Carl Bildts "flykt" till internationella uppdrag påminner i viss mån om Olof Palmes internationella turnerande efter nederlaget 1976. Det är tungt att bara vara en enkel riksdagsman.
   Bildt lämnade ordförandeskapet för moderaterna först efter valet 1998, men han fortsatte som riksdagsman, trots nära nog permanent frånvaro. Det har talats om gnidighet, men kanske är förklaringen att Bildt ville ha kvar en fot i riksdagsgruppen för säkerhets skull.

1970 fick moderaterna bara 41 mandat i valet. Detta medförde att Yngve Holmberg ersattes av Gösta Bohman. Vid årsskiftet 1972/73 noterade partiet 9,5 procent i Sifos väljarbarometer. 1973 ökade moderaterna med 10 mandat och valet 1976 till 55. 1991 fick moderaterna 80 mandat av bara farten.
   Gösta Bohman lyckades sålunda fördubbla sin riksdagsgrupp.
   Värt att notera är att partiet vid stämman hösten 1991 var uppe i 30 procent i Sifos väljarbarometer.
   Bohmans politiska metod var enkel. Han satte individen i fokus. "Den nya individualismen" utgjorde den ideologiska basen - ökad frihet för individerna att själva bestämma över sina nära förhållanden. Den allt starkare offentliga sektorn tog i anspråk alltför mycket av privatekonomin.
   Gösta Bohmans "nya individualism" präglades av engagemang för de enskilda människorna. Han saknade förvisso humor, men det kompenserade han med sitt breda leende. Han framstod för väljarna som ordhållig och pålitlig.
   Som skribent och talare var Bohman mycket uppskattad. I ett kompendium för retorik vid Uppsala universitet jämfördes han med stora talare som Winston Churchill. 
   Gösta Bohman var inte helt ensam om partiets nya inriktning Bertil af Ugglas, partisekreteraren som Bohman ärvde efter Yngve Holmberg, stod för en grundläggande analys. Staffan Burenstam Linder och Eric Krönmark fungerade som bollplank. En kompetent uppsättning politiska sekreterare, många lysande skribenter, gav viktiga bidrag.

Då Ulf Adelsohn lämnade in som partiledare fanns två kandidater som efterträdare: Carl Bildt och Ingegerd Troedsson, som varit riksdagens talman. Det lutade länge åt Troedsson, men i slutskedet kampanjade Gösta Bohman för Bildt.
   Det ångrade han senare. Carl Bildt gick sin egen väg och förpassade Gösta Bohman, svärfadern, till den politiska backstugan.
   1993 lyssnade jag på ett föredrag som Gösta Bohman höll i Östra real för Hedvig Eleonora moderatförening. Aulan var packad av positiva åhörare. Gösta Bohman gjorde en lysande analys av det politiska läget, och vi anade mellan orden kritik av regeringens politik. 
   Då var jag chefredaktör för Sunt Förnuft, och efter föredraget frågade jag Bohman om jag kunde intervjua honom på föredragets tema. Han ville att jag skulle ringa.

Det gjorde jag efter några dagar, men då svarade Bohman att jag inte fick någon intervju. "Du kommer att få mig att säga saker som jag inte ska. Jag vill fortsätta att umgås med mina barnbarn!"

Med denna artikel blir jag varg i veum. Jag kommer att bemötas av en rad Carl Bildt närstående skribenter, som kommer att skriva om förtal, illojalitet och politiskt sabotage.
   So what? Jag har under alla år hållit dessa tankar för mig själv. Nu har jag kanske möjlighet att ge eftervalsanalysen ett perspektiv utan idolisering av 1990-talets politik, ty faktum är att efter Gösta Bohman har den politiskt ideologiska idéutvecklingen legat i träda.
   Systemskifte har i stället varit mantrat och politikens mål.
   Valfrihet för medborgarna är naturligtvis viktigt. De allra flesta vill ha frihet att påverka sina egna förhållanden. Väljarna måste uppleva detta utifrån egna referenser. Stora skattesänkningar måste alltid motiveras med följderna för privatekonomin. Indirekt har vettiga skattesänkningar naturligtvis bra samhällsekonomiska effekter, men det är ju rätt ointressant för väljare som inte är civilekonomer.
   Moderaternas kris kan bli långvarig. Det blir den om krishanteringen hamnar hos arbetsgrupper med mer eller mindre starka relationer till 1980- och 90-talets tongivande moderater.
   Moderaterna behöver En Ny Start, som återknyter till Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers, Erik Anners och Gösta Bohmans värdekonservatism. Libertarianer borde icke göra sig besvär.
   Moderaterna behöver mest av allt just nu kloka kommunalråd, som lever i den politiska praktiken fjärran från Bunkern.

Bengt Gustafson,
Före detta informationschef åt moderaternas partiledare Gösta Bohman