Moderaterna var för mesiga i valet. Självförtroendet saknades. Börjar man själv tvivla på de egna idéerna kan man inte gärna förvänta sig att väljarna skall tillmäta dem någon större trovärdighet. Nu krävs det att vi repar nytt mod och blir mer radikala. Det skriver Christofer Fjellner, som i dag väljs till ny ordförande för Moderata ungdomsförbundet. De väljare som hoppades att folkpartiet skulle vara ett fräscht liberalt alternativ kommer snart att genomskåda bluffen, menar han.

Man brukar skoja om att det enda sättet att bli rik på i Sverige är att vinna på lotteri. Genom arbete och kreativitet går det inte, för det sätter skatter och regleringar stopp för. Men liknelsen kan byggas ut: Svensk politik är ett lotteri. Och det är väljarna som spelar på lotto.

Politiken har kommit att handla om löften. Alla lovar allt åt alla. Tydligast blir det för socialisterna: Ty Internationalen, åt alla lycka bär, sjunger de på första maj. Det är tron på politiken som allena saliggörande. Att vara socialist är att leva i en livslögn. Lyckan kan inte, får inte och bör inte komma genom politiska beslut, den är något som människor själva skall söka och finna.

Men detta har i Sverige ersatts av en allt större tro på att politiken skall lösa alla problem. Genom att expandera det offentliga, kräva in mer skatt av människor och reglera individuell frihet mer växer staten hela tiden på den enskildes bekostnad.

För väljarna blir politiken ett spel där aktörerna tävlar om vem som är bäst på att satsa mest, på allt möjligt. Hela tiden identifieras nya problem som politiken genast skall ta itu med. Man utnämner svaga grupper, människor som det av olika anledningar är opportunt att just nu lova extra stora satsningar.

Lotteriet har på kort sikt både vinnare och förlorare. Har man tur är man just småbarnsförälder när regeringen inför maxtaxa. Men oftast har man inte sådan tur, tvärtom. Då är man i stället änka när regeringen tar bort änkepensionerna, eller pensionär med hus på sjönära tomt när regeringen chockhöjer taxeringsvärdena. Så grupperna organiseras och kräver mer, oftast för att kompenseras för det staten berövat dem på, och så snurrar lotteriets lyckohjul vidare alltmedan friheten trängs undan.

Konsekvenserna blir oundvikligen att alla blir förlorare på lång sikt. Dessutom hamnar alldeles för många människor i ett beroendeförhållande till politiker och myndigheter som gör att makten över den egna tillvaron flyttas. Den maktförskjutningen _ från människor till politiker _ är ofrånkomlig i ett land där skatterna är över 55 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Mot denna bakgrund är skattefrågan den enskilt viktigaste frihetsfrågan av alla. Utan kraftigt sänkta skatter finns ingen reell frihet för den enskilde att tala om.

Därför är väljarna de stora förlorarna i årets val där moderaterna, det enda partiet i svensk politik med ambitionen att verkligen sänka skatten, tappade över 400 000 väljare eller nästan 8 procent. Valresultatet var särskilt bedrövligt bland yngre väljare, där moderaterna av tradition varit starka, något som varit viktigt: framtidens parti med framtidens idéer. Nu minskade moderaterna från 30 till 12,7 procent bland förstagångsväljarna och bland studenter från 28 till 13 procent. I båda grupperna var moderaterna största parti 1998.

Valet var däremot en stor framgång för folkpartiet och det är bara att gratulera dem. Vi hoppas naturligtvis att folkpartiet tar sina nya väljare på allvar och orienterar om politiken, så att vi tillsammans kan slåss mot systemet.

Dock är det upp till bevis. I valet gjorde partiet ett stort nummer av att dra tillbaka sina skattesänkningslöften och nöjer sig nu med att föreslå ungefär 30 miljarder kronor i sänkt skatt de närmaste två åren. Om det är nivån på folkpartiets frihetsambitioner är det ynkligt. Man vill sänka världens högsta skatter, på 1 180 miljarder kronor, med 30 miljarder, en sänkning med knappt 3 procent. Med de utgiftshöjningar som folkpartiet också föreslår blir det svårt att sänka skatterna något mer än så, ja, rent av svårt att lyckas med de förslag man nu aviserat.

Samtidigt vill man höja taken i socialförsäkringssystemen, det vill säga se till så att miljonärer får mer pengar från staten när de är hemma och är sjuka eller pappalediga, vilket alla givetvis måste vara precis lika länge, och samma antal månader som mammorna i folkpartiets samhälle. I varje dagisgrupp skall det vara exakt 14 barn och så vidare. Det är en underlig tolkning av begreppet frihet.

Visst är Lars Leijonborg trendig i sina manchesterkostymer, en manchesterliberal har tidningarna skrivit. Men skenet bedrar. Det är en ulv i fårakläder. För det finns ingen manchesterliberalism i partiets politik.

Och bakom partiledaren finns nyvalda riksdagsledamöter som Gabriel Romanus, den svenska förmynderipolitikens primus motor, och Birgitta Ohlsson, som själv säger sig stå till vänster om Göran Persson. De väljare som hoppades att folkpartiet skulle vara ett fräscht, liberalt alternativ _ med ungefär samma idéer som moderaterna men lite modernare _ kommer snart att syna bluffen.

Moderaterna är Sveriges viktigaste parti. Det finns ingen annan politisk kraft som försöker ta upp kampen mot synsättet att politiken måste handla om att ta från alla för att ge åt alla. Moderaterna särskiljer sig från alla andra partier därför att vi på allvar strävar efter att minska politikens omfattning, inte bara förändra den.

Därför är det särskilt allvarligt om vi sviker och blir ytterligare en joker att satsa på i det politiska lotteriet. Så länge svensk politik handlar om en tävling i att satsa _ det vill säga tvinga till sig mer av medborgarnas pengar och för dessa förverkliga uppställda samhällsmål som är överordnade individens rättigheter _ så kommer alltid de partier att vinna som i praktiken vill satsa mest. Följaktligen går det också som det går i val efter val.

Utmaningen är att bryta detta idémonopol och göra upp med alla vanföreställningar som etablerats som sanningar i Sverige. Vårt problem i valet var att vi var lite för mesiga och inte stod på oss med tillräckligt mycket självförtroende. Börjar man själv tvivla på de egna idéerna, eller ger sken av det, kan man ju inte gärna förvänta sig att väljarna skall tillmäta dem någon större trovärdighet.

Situationen är dock långt från dyster, tvärtom är den hoppfull. Moderaterna har valt en ny partistyrelse, med flera nya, intressanta ansikten och rekryterat nya, lovande topptjänstemän.

Och egentligen borde vi tacka Janne Josefsson för reportaget i valstugorna. Problemet med främlingsfientlighet finns överallt och i alla partier, men frågan är om något parti fått ta itu med det lika mycket som moderaterna, eftersom reportaget siktade in sig på oss.

Den nödvändiga interna diskussion om värderingar som följde efter programmet kommer att göra moderaterna till det parti som är mest befriat från den här typen av unkna idéer. Det är något som vi i Moderata ungdomsförbundet länge strävat efter. Någon liknande självrannsakan har socialdemokraterna inte behövt genomgå, trots att de mycket väl borde göra det, och det har vi alltså Janne Josefsson att tacka för.

Sverige behöver ett starkt moderat parti eftersom vi utgör det enda alternativet till den rådande ordningen för den som önskar se mer av individuell frihet. Nu krävs det att vi repar nytt mod och blir mer radikala. Den politiska spelplanen måste flyttas så att valet 2006 blir en tävling i att sänka skatter, öka människors möjligheter och deras oberoende av politiken. I en sådan tävling är moderaterna givna vinnare.

Christofer Fjellner

Dagens Nyheter
Copyright