Bo Lundgren sitter fortfarande löst som partiledare. Hanteringen av personfrågorna efter valet har väckt stor irritation inom moderaterna och kraven på personförändringar i ledningen har inte mattats efter höstens extrastämma. Det skriver moderatprofilen och blivande landshövdingen i Uppsala Anders Björck på DN Debatt i en hård uppgörelse med sitt parti.

Sista ordet är inte sagt när det gäller vilka som ska leda moderaterna i nästa val. Irritationen i partiet är mycket stor. Kraven på personförändringar i ledningen har inte mattats efter extrastämman i höstas. Partiledningen har bara en frist till oktober, låt oss inte hymla om det. Är stämningen i partiet lika dålig då som nu blir avgångskraven obönhörliga. Valförlusten var självförvållad. Nu handlar det inte om handfasta skattetabeller utan om fingertoppskänsla och ideologisk kontinuitet. Det skriver Anders Björck med adress Bo Lundgren.

Den 1 januari muckar jag från politiken efter bland annat 34 år i Sveriges riksdag. Några reflexioner och erfarenheter kan måhända vara på sin plats innan jag som landshövding i Uppsala län inte längre bör delta i den rent partipolitiska debatten.

Jag gick med i dåvarande Högerns ungdomsförbund hösten 1960. Det var efter det val som bröt 1950-talets segrar för det som då hette högerpartiet. Nu lämnar jag partipolitiken efter ett förlustval för Moderata samlingspartiet som - liksom nederlaget 1960 _ kräver en analys av annat slag än vad jag fruktar kommer att bli fallet.

1960 års valförlust bottnade i kravet på ett avskaffande av första barnbidraget från högerpartiets sida.

Sedan dess har Moderata samlingspartiet gått på ett antal smällar - men förvisso också haft stora framgångar. Smällarna har på ett förunderligt sätt varit självförvållade. I årets val bidrog förslaget om 130 miljarder i skattesänkning till att partiet gick på en av sina största valförluster någonsin.

Att få ned det svenska skattetrycket är förvisso en prioriterad fråga, därom råder ingen tvekan. Det kommer dessutom på sikt inte vara möjligt för Sverige att behålla ett skattetryck som väsentligt avviker från övriga EU-länders. Vi går mot en gemensam europeisk skattepolitik, även om detta är en process som kommer att ta mycket lång tid.

Moderata partiledningar har ofta haft svårt att förstå att man skall undvika att kasta in nya förslag i en valrörelse. Självfallet kan man ha variationer på samma tema, men de 130 miljarderna i skattesänkning blev en godbit, icke för Moderata samlingspartiets tänkbara väljare, utan för dess motståndare.

Moderata samlingspartiet har länge vant sig vid att ha ett icke obetydligt revir på den borgerliga sidan för sig självt. Icke alla insåg faran när Ny demokrati bildades. Men framför allt har olika moderata partiledningar icke insett kristdemokraternas attraktion på moderata väljare.

Varningens ord har icke saknats. Men för partiledningar med stark förankring i några av våra storstäder har kd helt enkelt betraktats som en rörelse tillhörande det svenska bibelbältet, punkt slut.

Resultatet har blivit en ideologisk uttunning av Moderata samlingspartiets värdekonservativa inslag. Trenden har varit tydlig under en följd av år - människor med en värdekonservativ livssyn har gått till kd.

Samtidigt fick vi i årets val uppleva hur folkpartiet plötsligt kom att dra till sig yngre borgerliga krafter, ofta med intellektuell profil och storstadsanknytning.

Det för moderaterna mest ödesdigra är sammanblandningen mellan nyliberalism och politisk verksamhet. Marknadsekonomi och avregleringar är nödvändiga förutsättningar för ekonomiskt framåtskridande. Men de kan inte alltid appliceras på politiska beslut och strukturer.

Under en följd av år har emellertid krafter inom Moderata samlingspartiet fått för sig att nyliberala lösningar kan tillämpas också på områden som hör demokratisfären till. Man har velat drastiskt reducera samhällets roll.

Men i ett värdekonservativt samhälle är staten icke avskaffad eller maktlös. Den är en garant för skydd mot yttre och inre fiender. Så långt håller nog även de värsta nyliberaler med. Men för en värdekonservativ är staten också ett instrument för att garantera att människorna får tillgång till sjukvård, utbildning, god miljö, social trygghet och vad annars som kan anses som självklara inslag i en god livskvalitet.

Men en helt annan sak är hur dessa ting uppnås. Staten, samhället, behöver alls inte ta på sig verkställigheten, men väl se till så att olika aktörer under statens och samhällets överinseende gör vad på dem ankommer.

Försök till marknadsekonomiska reformer har inte heller varit särskilt lyckade vilket inte alla moderater velat inse.

Det räcker med att peka på avregleringen av flyget och elmarknaden. Lärdomen som borde dras är att varje avreglering eller privatisering måste kombineras med tillsyn och kontroll av att marknaden verkligen fungerar.

Det finns en moderat benägenhet att avreglera i tron att detta också leder till en fungerande marknad. På alltför många områden har vi i stället sett hur offentliga monopol blivit privata dito.

Förvisso utgör vårdsektorn - genom sin storlek och förväntade tillväxt - ett område som är i stort behov av reformer inklusive avregleringar och privata inslag. Men här föreligger en uppenbar risk att trampa snett genom ett system som kan producera inte bara sjukvård utan också vårdskandaler.

Vi måste våga inse också marknadsekonomins tillkortakommanden när den tillämpas på sektorer där det helt enkelt inte finns en fungerande marknad. En marknadsekonomi är inte ett tillstånd utan regler utan ett system där garantier finns för en fungerande konkurrens och konsumentskydd.

Den som inte vill inse detta gör marknadsekonomin en otjänst, ja medverkar till att den får svårt att hävda sig.

Jag är rädd för att vägen från värdekonservatism till nyliberalism kan komma att stå Moderata samlingspartiet dyrt. Partiets uppgift i svensk politik är att förena nyliberalism och värdekonservatism. Men giv åt nyliberalismen de områden som den tillhör och värdekonservatismen vad på den ankommer.

Under de perioder som varit framgångsrika för partiet, till exempel under Gösta Bohmans ledarskap, var det syntesen mellan liberalism och konservatism som blev ett framgångsrecept. Liberalism och avregleringar - ja, på de områden där de hörde hemma, konservatism där den hade en roll att spela.

På så sätt förenades dynamik och trygghet. Där fanns såväl det moderna samhällets krav som den historiska kontinuiteten.

Uppfattas Moderata samlingspartiet så i dag? Knappast. Det som borde ha blivit moderata samlingspartiets stora trumfkort - skattepolitiken - blev i den senaste valrörelsen paradoxalt nog en belastning.

Visst var detta självförvållat. Visst hade det gång på gång varnats för denna typ av skatteutspel. Visst borde man ha förstått att ett utspel av denna typ kräver en omfattande information till de egna valarbetarna i god
tid.
Nog borde det stå klart för fler ledande moderater att partiet riskerar att förlora sina rötter genom nedtoningen av de värdekonservativa inslagen i dess politik. Vi har kommit långt från arvet från Hjalmarson och Bohman.

Hur skall det gå för Moderata samlingspartiet? Jag har pekat på vikten av att ge liberalism och konservatism de områden som tillhör dem. Men också att i partiets framtoning förena dem som en gång var fallet.

Men klarar partiet och dess ledning detta? Jag hoppas naturligtvis det. Det är långt till nästa val. Mycket kan och kommer att hända. Men skall nuvarande partiledning sitta kvar måste den före den ordinarie partistämman i oktober 2003 visa ett antal saker.

Jag tänker då inte i första hand på att få upp opinionssiffrorna. Det är trevligt nog, men höga opinionssiffror 2003 ger föga fingervisning om hur det kommer att gå i valet 2006. Nej, jag tänker på politikens inriktning, innehåll och hur partipresidiet förmår föra ut partiets politik i den allmänna debatten.

Om partiledningen har den lyhördhet som krävs för vad som finns i den djupa partiopinionen och bland tänkbara väljare vet vi inte.

Här handlar det inte om handfasta skattetabeller utan om fingertoppskänsla parad med känsla för ideologisk kontinuitet. Klara signaler måste ges i de ideologiska frågorna. Annars riskerar vi att fler lämnar partiet.

En stor del av debatten inom Moderata samlingspartiet under hösten har handlat om partipresidiets framtid. Låt oss inte hyckla om detta. Denna fråga sysselsätter många just nu och kommer att göra det också framdeles.

De reaktioner som nått mig går i samma riktning. Efter ett valnederlag av det slag som partiet drabbats av borde åtminstone delar av partipresidiet bytas ut. Nu valdes en annan lösning. Partisekreterare, riksdagsgruppens kanslichef, med flera har fått sparken. En stor del av partistyrelsen har bytts ut. Gruppledaren i riksdagen har lämnat sin post.

Sista ordet är inte sagt när det gäller det persongarnityr som skall leda Moderata samlingspartiet i nästa val. Hanteringen av personfrågorna har väckt stor irritation inom partiet. Den skall inte underskattas och kraven på personförändringar i ledningen har inte mattats efter extrastämman i höstas.

Två dagar efter valet skrev jag en valanalys för DN Debatt. Min slutsats var då att det krävdes extraordinära insatser av partiledningen om den skulle kunna sitta kvar.

Jag tycker inte att hanteringen under hösten av viktiga personfrågor har skötts på ett bra sätt. Inte heller blev extrastämman ett ideologiskt avstamp. Det inriktningsdokument som antogs där var välmenande men innehöll föga av ideologisk förnyelse.

Bättre tag behövs. Partiledningen har fått en frist till oktober, låt oss inte hymla om den saken. Den bär sitt öde i hög grad i egna händer.

Valnederlaget och hanteringen av dess konsekvenser har lämnat djupa sår efter sig som snabbt måste läkas. Är stämningen i partiet lika dålig när den ordinarie partistämman närmar sig kommer kraven på personförändringar att bli obönhörliga.

Men, och det tycker jag har glömts bort i debatten, det handlar inte bara om Bo Lundgrens förmåga att charma tv-publiken. Det handlar inte heller om presidiekamraternas förmåga att slå sig in i debatten överhuvud. Det handlar om något mycket viktigare än så.

Det gäller att påbörja återuppbyggnaden av partiet i rätt ända. Då är trots allt politiken viktigare än personerna.

Bo Lundgren måste visa att han förmår ta kommandot i den ideologiska uppstramning som nu måste följa inom Moderata samlingspartiet.

Höstens val visade för övrigt att den borgerliga kannibalismen frodas. I år var det Bo Lundgren som satt i grytan. Jag har mina aningar om vem som hamnar där härnäst. För övrigt anser jag att de borgerliga partierna bör fundera över nyttan av att ta en smakbit av varandra varje val.

Var finns den statsman inom borgerligheten som förmår ta ut kompassriktningen för en gemensam borgerlig framtid? Har något sett honom eller henne? Vem har kraften att ta initiativet till ett långsiktigt ideologiskt samarbete som inte bara tar sig uttryck i utskottsreservationer som gläder riksdagstrycket men icke har större genomslag?

Den frågan bör de borgerliga partiledningarna ställa sig innan väljarna tröttnat. För inga andra än de borgerliga partiledningarna har ansvaret och möjligheten att ändra på sakernas tillstånd. Icke utan intresse kommer jag från min höjd i Uppsala där jag från den 1 januari 2003 har min bostad följa utvecklingen - med intresse men med realistiska förhoppningar.

Anders Björck

Dagens Nyheter
Copyright