[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
"Guillou utmålades
som aktiv terrorist"
Av
Ulf Bjereld - DN-debatt
- 2 januari 2003
Riksdagens
försvarspolitiker grundlurades av skrönor och falska tips levererade av
IB-agenten Gunnar Ekberg. Denne verkade som infiltratör i svenska
Palestinarörelsen med stöd från riksdagen. Sanningen bakom dessa
egendomligheter avslöjas nu på DN Debatt av forskaren Ulf Bjereld.
IB-agenten Gunnar Ekberg lurade riksdagens försvarspolitiker. Han
levererade falska anklagelser och skrönor om Jan Guillou som aktiv
terrorist. Målen var judiska barnhem och synagogor i Sverige.
Terrordåden skulle ske i samverkan med svenska nynazister. Guillou och
journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska
frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en
storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp. IB godkände
också i strid med svensk lag två bombhot mot passagerarplan. Detta
avslöjas i en rapport från forskaren Ulf Bjereld som haft tillgång till
Säpo:s handlingar.
Tidigare utredningar av säkerhetstjänsternas övervakning av svenska
medborgare har alltid följts av anklagelser om att vi inte fått veta
hela sanningen, att makthavarna lägger "locket på" eller att
"alla papper nu måste på bordet". Men efter
Säkerhetstjänstkommissionens (Säko) nyss publicerade betänkande
"Rikets säkerhet och den personliga integriteten" är en sådan
ståndpunkt inte längre trovärdig. Betänkandet utgör med sina 3.200
sidors detaljerade beskrivning av övervakningens former och innehåll det
mest omfattande synliggörandet av säkerhetstjänsternas verksamhet som
någonsin genomförts i något västeuropeiskt land. Frågan är inte
längre vad som hände, utan varför det hände och vad vi kan göra för
att det inte skall hända igen.
I betänkandet riktar Säkerhetstjänstkommissionen utomordentligt hård
kritik mot hur statliga myndigheter hanterat balansgången mellan å ena
sidan rättsstatens principer och individens rättigheter och å andra
sidan värnandet av demokratin och nationens säkerhet. Kommissionen menar
att telefonavlyssning och hantering av överskottsinformation därifrån
inneburit otillbörligt intrång i enskilda människors integritet.
Registreringen har vidare varit så slentrianmässig och så omfångsrik
att det inte funnits praktiska möjligheter att bearbeta och analysera det
insamlade materialet. Politiskt ansvariga organ har inte kunnat
tillhandahålla klara regler för att styra säkerhetstjänsternas
befogenheter. Tillsynsorganen - som JO och JK - har i sina utredningar
under årens gång ofta okritiskt godtagit säkerhetstjänsternas
förklaringar och synsätt och för att använda kommissionens egen
formulering - "kanske rent av solidariserat sig med dessa". Jag
kan inte minnas att en statlig utredning eller kommission i sitt
betänkande varit så kritisk och använt så hårda ord i sin bedömning
av statliga myndigheters agerande.
Jag har själv inte varit ledamot av kommissionen, men författat
rapporten "Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen
1965-1980" som publicerats som en bilaga (SOU 2002:95) till
kommissionens betänkande. I rapporten redovisas i det närmaste
häpnadsväckande interiörer från Säpos och IB:s verksamhet i samband
med övervakningen av Palestinarörelsen. Tendensen i övervakningen av
Palestinarörelsen motsvarar den som Säkerhetstjänstkommissionen i sitt
betänkande redovisar i förhållande till övervakningen av
vänsterrörelser under 1960- och 1970-talen, men flera händelser är så
flagranta att de bör komma en större offentlighet till del.
Det är till exempel sedan tidigare känt att IB-agenten och
infiltratören i den svenska Palestinarörelsen Gunnar Ekberg vid ett
tillfälle - den 20 mars 1969 - från en telegrafstation vid
Engelbrektsgatan i Göteborg ringde flygplatsen Frankfurt am Main och
felaktigt påstod att ett El Al-plan som just skulle starta hade en bomb
ombord. Ekberg har medgivit bombhotet och menat att han blivit
överrumplad och i hast övertalats till det av en ledande palestinsk
företrädare i Sverige. Ekberg menar att han varit rädd att väcka
dennes misstanke om han vägrat genomföra bombhotet. Ekberg arbetade ju
vid denna tidpunkt som IB:s infiltratör i den svenska Palestinarörelsen.
Men vad som tidigare inte uppmärksammats är att Ekberg genomförde
ytterligare ett bombhot och det av än allvarligare art. Den 7 juni 1970
ringde Gunnar Ekberg anonymt till Kastrup och meddelade att ett plan från
Middle East Airways, på väg till Beirut, hade en bomb placerad ombord.
Planet skulle just starta och 19 passagerare och fyra besättningsmän
fick evakueras. Även vid detta tillfälle har Ekberg påstått att han
övertalats till hotet av en ledande palestinsk företrädare i Sverige.
Men denna gång kunde Ekberg inte hävda att han överrumplades, eftersom
begäran från den palestinske företrädaren skulle ha kommit flera
veckor före det att hotet skulle genomföras. Tanken var - påstod Ekberg
- att den palestinske representanten själv skulle vara ombord på planet
och framstå som martyr, eftersom bombhotet skulle skyllas på israelerna.
Ekberg frågade sin kontaktman inom IB till råds hur han skulle göra och
fick IB:s godkännande och hjälp att genomföra bombhotet.
IB:s godkännande av Ekbergs bombhot mot Köpenhamnsplanet måste
beskrivas som just häpnadsväckande. För det första är IB:s
godkännande av bombhot mot flygplan knappast förenligt med svensk
lagstiftning. För det andra påstår Ekbergs kontaktperson i
polisförhör att IB inte kunde veta om bombhotet var allvarligt menat
eller inte. Med tanke på att den påstådde initiativtagaren till hotet
(det vill säga den palestinske representanten) själv befann sig på
planet, blir tolkningen att hotet var allvarligt menat absurd. För det
tredje är IB:s påstådda tolkning att den palestinska representanten
ville "testa" Ekbergs lojalitet inte rimlig. Ingen annan
Palestinaaktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett
sådant test. Om IB:s ledning verkligen trodde på Ekbergs uppgifter,
borde deras eget omdöme ändå föranlett dem att avstyra operationen.
Därutöver innebar bombhotet förstås ett avsevärt lidande för de
enskilda människor som utsattes för det.
Ett par andra exempel hänger samman med kommissionens skarpa kritik över
hur kontrollorganen skött sina uppgifter. I samband med IB-affären 1973
utformade riksdagens försvarsutskott ett betänkande (FöU 1973:25) som i
en särskild bilaga sammanfattade de informationer som Gunnar Ekberg genom
sin infiltrationsverksamhet skaffat fram och som - ur försvarsutskottets
synvinkel - skulle visa på hur samhällsnyttig Ekbergs verksamhet varit.
Bland dessa så kallade samhällsnyttiga uppgifter som Ekberg inlämnat
nämns bland annat påståendet att två ledande personer inom den svenska
Palestinarörelsen haft uppdrag att för PFLP:s räkning mäta avstånd
mellan vissa pelare på Lod Airport i Israel, för att därigenom bidra
till förberedelserna för terrordåd. Uppgifterna - som visade sig röra
Jan Guillou och Göran Rosenberg _ om pelarmätningen är befängda och
får inget som helst stöd i materialet från Säpos arkiv, som jag haft
fri tillgång till.
En annan uppgift som Gunnar Ekberg enligt försvarsutskottet inrapporterat
var att ledande Palestinaaktivister, däribland Staffan Beckman och Jan
Guillou, på en Stockholmsrestaurang den 16 juni 1971 diskuterat planer
på utbildning av svenskar och araber för sabotage mot judiska
institutioner i Sverige. Träningsplatsen skulle förläggas till en plats
utanför Dals-Ed, nämligen ordföranden för Nordiska Rikspartiet Assar
Oredssons sommarställe Björnidet. Som sabotagemål nämndes bland annat
en judisk barnkoloni utanför Stockholm, synagogor, judiska
församlingslokaler och turistkontor. Rapporten om "Björnidet"
var en uppenbar skröna och det är beklämmande att riksdagens
försvarsutskott använde den som ett argument för att legitimera Gunnar
Ekbergs verksamhet som agent i Palestinarörelsen.
Bland andra uppseendeväckande inslag i de svenska säkerhetstjänsternas
övervakning av den svenska Palestinarörelsen märks att enskilda
personer så sent som 1981 registreras enbart på grund av deras
deltagande i tv-programmet "Pejling". Eller registrering av
samtliga elever vid Carlforsska skolan i Västerås som deltog i en
ungdomsledarutbildningsresa till Libanon 1978 samt att
polisundersökningen av en brevbomb mot palestiniern Omar Sufan avbryts,
trots att relevanta spår inte följts upp.
Till det kan läggas att Säpos analyser av orsakerna till den politiska
krisen i Mellanöstern ofta helt överensstämde med den israeliska
analysen, samt att Säpos ansökningar om post- och telefonkontroll
uppvisade så stora brister att enskilda personer utsatts för
tvångsåtgärder utan att domstolarna haft ett fullgott underlag för
sina beslut.
Genom Säkerhetstjänstkommissionens betänkande har vi således en ganska
klar bild av de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet mot svenska
medborgare under efterkrigstiden. I debatten är det främst två
frågeställningar som aktualiseras. Den första avser förklaringar till
varför det blev som det blev. Hur skall vi till exempel förstå det
faktum att så sent som i slutet av 1960-talet fanns 130.000 svenska
medborgare i säkerhetspolisens register? Hur skall vi förstå det faktum
att kontrollorganen så gravt misslyckades i sin uppgift? Var finns
ansvaret, det juridiska, det politiska och det moraliska?
Arbetet med att tolka och förklara det som hände är en uppgift för
framtida forskning och inte för en kommission. Här är det sorgligt att
behöva påminna om regeringens skandalösa behandling av det
forskningsprogram om svensk militär underrättelsetjänst, det så
kallade Must-programmet, som regeringen med pukor och trumpeter samt 20
miljoner kronor i kassan gav Vetenskapsrådet i uppdrag att sätta i
gång, strax före tillkomsten av Säkerhetstjänstkommissionen. De i
Must-programmet ingående forskarna har inte på långa vägar fått de
arbetsmöjligheter som regeringen inledningsvis utlovade. Regeringens
handhavande av Must-programmet är en av de stora forskningspolitiska
skandalerna i modern tid.
Säkerhetstjänstkommissionens detaljerade betänkande innebär i sig en
kollektiv upprättelse av alla dem som utan saklig grund led obehag eller
fick sin integritet kränkt genom säkerhetstjänsternas agerande. Ett
sätt att ytterligare stärka denna är att ta sig an den andra
frågeställningen, det vill säga hur man bäst går till väga för att
de allvarliga brister som säkerhetstjänsterna och kontrollorganen
uppvisat i sitt arbete inte skall upprepas.
Övervakningsproblematiken har sin grund i svårigheten att balansera
strävan efter att å ena sidan värna nationens säkerhet och å andra
sidan värna rättsstatens principer och individens rättigheter. Inför
en sådan balansgång tenderar säkerhetstjänsterna att prioritera
värnandet av vad man uppfattar som nationens säkerhet. Just därför
finns det kontrollorgan som skall hålla tummen i ögat på
säkerhetstjänsterna och se till att de inte i sitt nit att värna
nationens säkerhet bortser från rättsstatens principer och individens
rättigheter. Kontrollorganen skall vakta väktarna. Men vad gör man då
när dessa kontrollorgan så gravt missköter sin uppgift som här -
enligt kommissionen - varit fallet?
Frågan för den stundande debatten blir därför inte främst vilka som
skall vakta väktarna, utan i stället vem som skall vakta de som vaktar
väktarna.
Ulf Bjereld
|