Riksdagens försvarspolitiker grundlurades av skrönor och falska tips levererade av IB-agenten Gunnar Ekberg. Denne verkade som infiltratör i svenska Palestinarörelsen med stöd från riksdagen. Sanningen bakom dessa egendomligheter avslöjas nu på DN Debatt av forskaren Ulf Bjereld.

IB-agenten Gunnar Ekberg lurade riksdagens försvarspolitiker. Han levererade falska anklagelser och skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist. Målen var judiska barnhem och synagogor i Sverige. Terrordåden skulle ske i samverkan med svenska nynazister. Guillou och journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp. IB godkände också i strid med svensk lag två bombhot mot passagerarplan. Detta avslöjas i en rapport från forskaren Ulf Bjereld som haft tillgång till Säpo:s handlingar.

Tidigare utredningar av säkerhetstjänsternas övervakning av svenska medborgare har alltid följts av anklagelser om att vi inte fått veta hela sanningen, att makthavarna lägger "locket på" eller att "alla papper nu måste på bordet". Men efter Säkerhetstjänstkommissionens (Säko) nyss publicerade betänkande "Rikets säkerhet och den personliga integriteten" är en sådan ståndpunkt inte längre trovärdig. Betänkandet utgör med sina 3.200 sidors detaljerade beskrivning av övervakningens former och innehåll det mest omfattande synliggörandet av säkerhetstjänsternas verksamhet som någonsin genomförts i något västeuropeiskt land. Frågan är inte längre vad som hände, utan varför det hände och vad vi kan göra för att det inte skall hända igen.

I betänkandet riktar Säkerhetstjänstkommissionen utomordentligt hård kritik mot hur statliga myndigheter hanterat balansgången mellan å ena sidan rättsstatens principer och individens rättigheter och å andra sidan värnandet av demokratin och nationens säkerhet. Kommissionen menar att telefonavlyssning och hantering av överskottsinformation därifrån inneburit otillbörligt intrång i enskilda människors integritet. Registreringen har vidare varit så slentrianmässig och så omfångsrik att det inte funnits praktiska möjligheter att bearbeta och analysera det insamlade materialet. Politiskt ansvariga organ har inte kunnat tillhandahålla klara regler för att styra säkerhetstjänsternas befogenheter. Tillsynsorganen - som JO och JK - har i sina utredningar under årens gång ofta okritiskt godtagit säkerhetstjänsternas förklaringar och synsätt och för att använda kommissionens egen formulering - "kanske rent av solidariserat sig med dessa". Jag kan inte minnas att en statlig utredning eller kommission i sitt betänkande varit så kritisk och använt så hårda ord i sin bedömning av statliga myndigheters agerande.

Jag har själv inte varit ledamot av kommissionen, men författat rapporten "Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980" som publicerats som en bilaga (SOU 2002:95) till kommissionens betänkande. I rapporten redovisas i det närmaste häpnadsväckande interiörer från Säpos och IB:s verksamhet i samband med övervakningen av Palestinarörelsen. Tendensen i övervakningen av Palestinarörelsen motsvarar den som Säkerhetstjänstkommissionen i sitt betänkande redovisar i förhållande till övervakningen av vänsterrörelser under 1960- och 1970-talen, men flera händelser är så flagranta att de bör komma en större offentlighet till del.

Det är till exempel sedan tidigare känt att IB-agenten och infiltratören i den svenska Palestinarörelsen Gunnar Ekberg vid ett tillfälle - den 20 mars 1969 - från en telegrafstation vid Engelbrektsgatan i Göteborg ringde flygplatsen Frankfurt am Main och felaktigt påstod att ett El Al-plan som just skulle starta hade en bomb ombord. Ekberg har medgivit bombhotet och menat att han blivit överrumplad och i hast övertalats till det av en ledande palestinsk företrädare i Sverige. Ekberg menar att han varit rädd att väcka dennes misstanke om han vägrat genomföra bombhotet. Ekberg arbetade ju vid denna tidpunkt som IB:s infiltratör i den svenska Palestinarörelsen.

Men vad som tidigare inte uppmärksammats är att Ekberg genomförde ytterligare ett bombhot och det av än allvarligare art. Den 7 juni 1970 ringde Gunnar Ekberg anonymt till Kastrup och meddelade att ett plan från Middle East Airways, på väg till Beirut, hade en bomb placerad ombord. Planet skulle just starta och 19 passagerare och fyra besättningsmän fick evakueras. Även vid detta tillfälle har Ekberg påstått att han övertalats till hotet av en ledande palestinsk företrädare i Sverige. Men denna gång kunde Ekberg inte hävda att han överrumplades, eftersom begäran från den palestinske företrädaren skulle ha kommit flera veckor före det att hotet skulle genomföras. Tanken var - påstod Ekberg - att den palestinske representanten själv skulle vara ombord på planet och framstå som martyr, eftersom bombhotet skulle skyllas på israelerna. Ekberg frågade sin kontaktman inom IB till råds hur han skulle göra och fick IB:s godkännande och hjälp att genomföra bombhotet.

IB:s godkännande av Ekbergs bombhot mot Köpenhamnsplanet måste beskrivas som just häpnadsväckande. För det första är IB:s godkännande av bombhot mot flygplan knappast förenligt med svensk lagstiftning. För det andra påstår Ekbergs kontaktperson i polisförhör att IB inte kunde veta om bombhotet var allvarligt menat eller inte. Med tanke på att den påstådde initiativtagaren till hotet (det vill säga den palestinske representanten) själv befann sig på planet, blir tolkningen att hotet var allvarligt menat absurd. För det tredje är IB:s påstådda tolkning att den palestinska representanten ville "testa" Ekbergs lojalitet inte rimlig. Ingen annan Palestinaaktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett sådant test. Om IB:s ledning verkligen trodde på Ekbergs uppgifter, borde deras eget omdöme ändå föranlett dem att avstyra operationen. Därutöver innebar bombhotet förstås ett avsevärt lidande för de enskilda människor som utsattes för det.

Ett par andra exempel hänger samman med kommissionens skarpa kritik över hur kontrollorganen skött sina uppgifter. I samband med IB-affären 1973 utformade riksdagens försvarsutskott ett betänkande (FöU 1973:25) som i en särskild bilaga sammanfattade de informationer som Gunnar Ekberg genom sin infiltrationsverksamhet skaffat fram och som - ur försvarsutskottets synvinkel - skulle visa på hur samhällsnyttig Ekbergs verksamhet varit.

Bland dessa så kallade samhällsnyttiga uppgifter som Ekberg inlämnat nämns bland annat påståendet att två ledande personer inom den svenska Palestinarörelsen haft uppdrag att för PFLP:s räkning mäta avstånd mellan vissa pelare på Lod Airport i Israel, för att därigenom bidra till förberedelserna för terrordåd. Uppgifterna - som visade sig röra Jan Guillou och Göran Rosenberg _ om pelarmätningen är befängda och får inget som helst stöd i materialet från Säpos arkiv, som jag haft fri tillgång till.

En annan uppgift som Gunnar Ekberg enligt försvarsutskottet inrapporterat var att ledande Palestinaaktivister, däribland Staffan Beckman och Jan Guillou, på en Stockholmsrestaurang den 16 juni 1971 diskuterat planer på utbildning av svenskar och araber för sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Träningsplatsen skulle förläggas till en plats utanför Dals-Ed, nämligen ordföranden för Nordiska Rikspartiet Assar Oredssons sommarställe Björnidet. Som sabotagemål nämndes bland annat en judisk barnkoloni utanför Stockholm, synagogor, judiska församlingslokaler och turistkontor. Rapporten om "Björnidet" var en uppenbar skröna och det är beklämmande att riksdagens försvarsutskott använde den som ett argument för att legitimera Gunnar Ekbergs verksamhet som agent i Palestinarörelsen.

Bland andra uppseendeväckande inslag i de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen märks att enskilda personer så sent som 1981 registreras enbart på grund av deras deltagande i tv-programmet "Pejling". Eller registrering av samtliga elever vid Carlforsska skolan i Västerås som deltog i en ungdomsledarutbildningsresa till Libanon 1978 samt att polisundersökningen av en brevbomb mot palestiniern Omar Sufan avbryts, trots att relevanta spår inte följts upp.

Till det kan läggas att Säpos analyser av orsakerna till den politiska krisen i Mellanöstern ofta helt överensstämde med den israeliska analysen, samt att Säpos ansökningar om post- och telefonkontroll uppvisade så stora brister att enskilda personer utsatts för tvångsåtgärder utan att domstolarna haft ett fullgott underlag för sina beslut.

Genom Säkerhetstjänstkommissionens betänkande har vi således en ganska klar bild av de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet mot svenska medborgare under efterkrigstiden. I debatten är det främst två frågeställningar som aktualiseras. Den första avser förklaringar till varför det blev som det blev. Hur skall vi till exempel förstå det faktum att så sent som i slutet av 1960-talet fanns 130.000 svenska medborgare i säkerhetspolisens register? Hur skall vi förstå det faktum att kontrollorganen så gravt misslyckades i sin uppgift? Var finns ansvaret, det juridiska, det politiska och det moraliska?

Arbetet med att tolka och förklara det som hände är en uppgift för framtida forskning och inte för en kommission. Här är det sorgligt att behöva påminna om regeringens skandalösa behandling av det forskningsprogram om svensk militär underrättelsetjänst, det så kallade Must-programmet, som regeringen med pukor och trumpeter samt 20 miljoner kronor i kassan gav Vetenskapsrådet i uppdrag att sätta i gång, strax före tillkomsten av Säkerhetstjänstkommissionen. De i Must-programmet ingående forskarna har inte på långa vägar fått de arbetsmöjligheter som regeringen inledningsvis utlovade. Regeringens handhavande av Must-programmet är en av de stora forskningspolitiska skandalerna i modern tid.

Säkerhetstjänstkommissionens detaljerade betänkande innebär i sig en kollektiv upprättelse av alla dem som utan saklig grund led obehag eller fick sin integritet kränkt genom säkerhetstjänsternas agerande. Ett sätt att ytterligare stärka denna är att ta sig an den andra frågeställningen, det vill säga hur man bäst går till väga för att de allvarliga brister som säkerhetstjänsterna och kontrollorganen uppvisat i sitt arbete inte skall upprepas.

Övervakningsproblematiken har sin grund i svårigheten att balansera strävan efter att å ena sidan värna nationens säkerhet och å andra sidan värna rättsstatens principer och individens rättigheter. Inför en sådan balansgång tenderar säkerhetstjänsterna att prioritera värnandet av vad man uppfattar som nationens säkerhet. Just därför finns det kontrollorgan som skall hålla tummen i ögat på säkerhetstjänsterna och se till att de inte i sitt nit att värna nationens säkerhet bortser från rättsstatens principer och individens rättigheter. Kontrollorganen skall vakta väktarna. Men vad gör man då när dessa kontrollorgan så gravt missköter sin uppgift som här - enligt kommissionen - varit fallet?

Frågan för den stundande debatten blir därför inte främst vilka som skall vakta väktarna, utan i stället vem som skall vakta de som vaktar väktarna.

Ulf Bjereld

Dagens Nyheter
Copyright