Näringslivschefer rekryteras ur en alltför begränsad grupp av människor. Det skapar blindstyren som inte ser kompetensen hos folk utanför den egna kretsen. Vad vi ser är helt enkelt bristande ledarskap, skriver Riksgäldskontorets chef Thomas Franzén. Han pekar ut tre svenska toppdirektörer: Ericssons förre styrelseordförande Lars Ramqvist som inte insåg att företagsledningen behövde någon med känsla för konsumentprodukter, tidigare ordföranden i Stora Bo Berggren som raljerade om orsaken till bristen på kvinnliga chefer och nytillträdde styrelseordföranden i SSAB Sverker Martin-Löf som tror att bara de med vd-erfarenhet platsar i styrelser. Därför är det dags att börja fundera över om inte dessa värderingar bidragit till börskraschen och det bristfälliga förtroendet för näringslivets ikoner, menar Franzén.

Jan Wallander har rätt! Man - det vill säga män - letar efter kvinnor till styrelser av politisk opportunism och för att vinna poäng i massmedierna. Det är ett av problemen. Jan Wallander, tidigare bland annat vd i Handelsbanken, som varit med om att tillsätta ett stort antal ledande befattningar har svårt att se eller förstå att "väl lämpade kvinnor någon gång har fått stå tillbaka för mindre duktiga män".

Jag tror att Jan Wallander ger uttryck för en uppfattning som är spridd i näringslivet. Det finns väl lämpade män som uttrycker att de är trötta på tjatet om kvinnor i styrelsen. Önskemål om fler kvinnor i styrelser uppfattas som ett hot mot kvaliteten. Det finns väl lämpade män som tycker att det är oerhört viktigt att ledamöterna i börsbolagens styrelser har erfarenhet som vd i större bolag och har svårt att förstå att kvinnor med andra typer av kvalifikationer kan kvala in.

Det är just denna brist på insikt och seende som är problemet.

Det som slår mig i mina kontakter med näringslivet är bristen på öppenhet för andra erfarenheter. Det är en miljö som präglas av så kallad androcentrism (män och manliga föreställningar bestämmer världsbilden). Det är män som utser dem som ska ha de ledande befattningarna. De ställer sig inte frågan om den population ur vilken man väljer är den bästa.

Jag diskuterade nyligen med ett styrelseproffs som närmast var upprörd över att jag ifrågasatte att alla i styrelsen skulle ha så likartad bakgrund som de har för närvarande. Han visste att vd-erfarenheten var så värdefull att han inte kunde tänka sig att frångå denna för någon enda medlem i styrelserna, åtminstone inte i börsbolag. Sverker Martin-Löf, nyutnämnd styrelseordförande i SSAB, uttryckte sig för några dagar sedan på liknande sätt. Storas före detta styrelseordförande Bo Berggren förklarade en gång knappheten på kvinnor på hans område med att det finns så få kvinnliga bergsingenjörer.

Vi lever i sviterna av en börsbubbla, en IT-bubbla och en telekombubbla. Ett av Sveriges före detta starkaste företag, Ericsson, kämpar för att återvinna stabilitet. Vi ser tecken på bristande förtroende för näringslivet och, inte minst, den finansiella sektorn.

Ledningar och styrelser hanterar frågor om etik och moral på ett valhänt sätt. Vi ser helt enkelt bristande ledarskap.

Jag tror att dessa problem till en del beror på att styrelser och chefer rekryteras ur en för begränsad grupp av människor. Med en bredare syn på vilken kompetens som är värdefull och var man kan finna den så kommer också de kvinnliga kandidaterna att bli fler. Kanske skulle Ericssons styrelse behövt någon med känsla för konsumentprodukter? Men det rymdes inte i den kultur som skapades runt Lars Ramqvist.

Kanske skulle Enron behövt någon som arbetat professionellt med moral och etik? Frågan om att öka antalet kvinnor på ledande befattningar inom näringslivet är därför också en fråga om att skapa mer dynamiska företag. När framgången för företag och organisationer alltmer beror på vilka värden de företräder kan inte dess ledningar utgöras av bara en kategori av människor.

Detta är inte bara ett problem för näringslivet. Tillsättningen av styrelser och chefer i den offentliga sektorn är inte heller någon förebild i alla avseenden. Tillsättningar blir ofta politiska belöningar eller politiska kompromisser. Men även med detta i beaktande så tror jag att ambitionen att rekrytera fler kvinnor för utvecklingen i rätt riktning. Motsvarande ambition borde för övrigt gälla inom vård och skola, men då gäller det omvända: att öka andelen män! Om huvuddelen av den kvinnliga arbetskraften arbetar i offentlig sektor måste - definitionsmässigt - huvuddelen av män jobba i den privata sfären.

Ett långsiktigt arbete med att ändra könsfördelningen bland chefer i näringslivet handlar därför inte bara om att öka antalet kvinnor i styrelser. Det gäller att ge kvinnor chansen på alla nivåer, inklusive befattningar i företagsledningar. Men det ena utesluter inte det andra. Tvärtom måste arbetet ske både genom att fylla på underifrån med kompetenta kvinnor och att snabbt få in fler kvinnor i ledande befattningar, inklusive bolagens styrelser. Kvinnliga förebilder i ledningar och styrelser är viktigt för att få fler kvinnor att söka sig till näringslivet. Uppgiften är att jobba både uppifrån och nerifrån.

Jag tror att större öppenhet och mer reflektion - mindre av vad som för närvarande kan kallas manlig struktur - skulle göra att företag blev mer långsiktiga, tåliga och dessutom skulle det främja kreativiteten. Jag är övertygad om att rekrytering av fler kvinnor, och då även kvinnor som inte är del av samma strukturer, skulle främja en sådan utveckling. Det är också viktigt är att tänka igenom kriterierna för vilka män som utses. Gör man det och breddar basen så får man ett rikare urval av manliga förebilder som också kvinnor lättare kan känna arbets- och värdegemenskap med.

Många män förefaller vara överens om att det finns ont om kompetenta kvinnor. Jag håller inte med. Min erfarenhet är att det finns många kvinnor som arbetar under sin kompetensnivå och att vi män ofta har svårt att se dem. Traditionellt könsrollstänkande är en förklaring.

Det jag är helt säker på är att det är gott om blinda män. De ser inte kompetensen och är ett större problem än de "oförargliga blindpipor" som Wallander skriver om.

Kvinnor som utses till styrelser vittnar ofta om att de behöver vara åtminstone två för att kunna utöva något inflytande och tycka att de gör en bra insats. De beskriver situationen som om de var luftlandsatta fallskärmssoldater. De tvingas kämpa för att synas och höras innan någon börjar lyssna till dem. Jag är inte förvånad.

Jag tror att det finns alltför många Wallandrar i styrelser. Då blir de blindstyren. Några bör sitta där för mångfaldens skull, men blir de för många utgör de en fara för balans och utveckling.

Det finns män som sitter i nomineringskommittéer som är medvetna och öppna för dessa problem. Men är de tillräckligt många? I spåret av börskrasch och trovärdighetsproblem för många av näringslivets ikoner är det kanske dags att fundera över vilka värderingar som bidragit till detta. Bolagsstyrelser med bredare erfarenheter borde vara en väg. Det kommer att innebära nya kategorier av ledamöter och fler kvinnor. Och färre med de värderingar som Wallander står för.

Thomas Franzén

Dagens Nyheter
Copyright