Industriens Utredningsinstitut och Studieförbundet Näringsliv & Samhälle har förlorat sin glöd. Det räcker inte att bara beskriva och mäta. Man måste också förklara och peka på vad som behövs för industriell förnyelse, skriver nationalekonomen Per-Martin Meyerson.

Socialdemokratins långa maktinnehav och starka ambitioner när det gäller utformandet av den verklighetsbild som ligger till grund för den ekonomiska politiken har varit och är ett hot mot välståndsutvecklingen.

Till stor del kan den bristande pluralismen i opinionsbildningen förklara uppkomsten av ett antal fördelningspolitiska eskapader. Som motvikt mot denna ensidighet har näringslivet genom olika insatser bidragit till att föra ut sin verklighetsbeskrivning grundad på i huvudsak empirisk forskning och policyverksamhet.

Av olika skäl har intresset för och finansieringen av näringslivets viktiga verksamhet under senare tid väsentligt minskat. Och vad värre är de två viktigaste organisationerna för detta ändamål, forskningsinstitutionen Industriens Utredningsinstitut (IUI) och policyinstitutet Studieförbundet Näringliv & Samhälle (SNS) har valt nya inriktningar som knappast överensstämmer med tidigare intentioner och med huvudmännens intresse. Denna utveckling är så mycket mer beklaglig eftersom socialdemokratins ambitioner att kontrollera opinionsbildningen genom ett allt starkare grepp över forskning och utbildning blivit alltmer påtagliga.

Politiker kan ofta välja mellan motstridiga teorier och bestämma sig för de som passar de egna värderingarna och räkna med stöd från delar av ekonomkåren. Men samtidigt har ekonomerna en benägenhet att samlas kring en gemensam teoribyggnad, ett s k paradigm. Universitetsutbildningen av ekonomer i Sverige har styrts av ett sådant paradigm, den neoklassiska allmänna jämviktsmodellen, en teo-ri som bortser från entreprenörens roll i den ekonomiska tillväxten. Lärare och elever i sina nya roller som politiker och tjänstemän har blivit trogna "den konventionella visdomen".

Eftersom modellen på ett ofullständigt och felaktigt sätt beskriver verkligheten har denna samstämmighet hos etablissemanget medverkat till utformandet av en ekonomisk politik som inte tillräckligt tagit hänsyn till dynamiken i en marknadsekonomi och därmed betingelserna för ekonomisk tillväxt.

Till icke ringa del kan detta förklara den kraftigt fallande relativa inkomsten per capita i Sverige sedan mitten av 1960-talet. Här fullgjorde IUI en viktig uppgift genom att visa på kompletterande och/eller alternativa mer verklighetsanpassade teorier. Genom att bedriva empirisk forskning om företagandets karaktär och villkor på den schumpeterianska entreprenörsdominerande marknadsekonomins grund (se fotnot) visade man på svagheterna i den inom universiteten helt dominerande teorin.

Det räcker inte bara med att beskriva och mäta. Man måste också förklara. Men då krävs analyser på mikronivån, analyser som visar på den industriella förnyelsens beroende av olika aktörer och på de villkor som måste uppfyllas för att dessa skall ställas till förfogande. Ett skäl till att denna forskning inte fått utrymme inom universiteten är att det visat sig svårt att integrera entreprenörsbegreppet i de traditionella jämviktsmodellerna. En allt mer teknifierad och specialiserad ekonomkår fick allt svårare att applicera sina modeller på en verklighet som de inte kunde tolka, eftersom de saknade kunskap om relevanta institutionella och historiska förhållanden. De valde att definiera bort entreprenörstalangen.

Denna ansats passade väl in i den svenska modellen som därmed skyddades mot den schumpeterianska teoribyggnadens tonvikt på ekonomisk frihet och privat äganderätt. Men det var ju ändå med denna på IUI använda och delvis utvecklade teori som bakgrund vi kommit till rätta med allehanda socialistiska experiment, statliga företag, politisk kontroll av företagens utlandsinvesteringar, löntagarfonder osv. Av skäl som för mig är helt oförståeliga övergav IUI sin viktiga uppgift.

Vägledda av två av våra främsta representanter för den traditionella teorin, har institutet de senaste åren i stället främst ägnat sig åt samma typ av teoretisk forskning som bedrivs på universiteten. Är detta verkligen i huvudmännens intresse? Varför skall företagen finansiera en forskning som knappast har till uppgift att kartlägga och förklara deras problem och villkor?

Det av företagen till stor del finansierade institutet SNS har på policyplanet haft samma uppgift, att analysera och förklara villkoren för ett väl fungerande näringsliv. Man kan ha olika uppfattningar om hur väl man hittills lyckats med denna uppgift. Genom ett antal "råd" har t ex rapporter av olika kvalitet mer eller mindre regelbundet publicerats i frågor som knappast kan vara av primärt intresse för huvudmännen. Men vad som emellertid nu skrämmer är den tonvikt på det makroekonomiska paradigmet, d v s på makroekonomins sätt att fungera, som man nu säger sig vilja ägna sig åt.

I klartext betyder detta bl a att den under spektakulära former årligen presenterade rapporten från "det ekonomiska rådet" nu skall återgå till att bedöma konjunkturutvecklingen och lämna stabiliseringspolitiska råd liksom skedde under ekonomiprofessorn Erik Lundbergs tid som rådgivare. Sådana rapporter skulle i nuvarande situation knappast avspegla en fristående och eminent forskares syn utan mer ett beroendeförhållande till såväl Konjunkturinstitutet som Kanslihuset. "Back to basics" borde för SNS i stället betyda tillbaks till den dynamiska marknadsekonomins förutsättningar och företagandets problem, det vill säga en verksamhet inriktad på nödvändiga strukturförändringar.

Om IUI:s och SNS:s styrelser tror att den entreprenörsdominerade marknadsmodellen inte längre behöver försvaras så har de misstagit sig. Kanske är det dags för Svenskt Näringsliv och SNS förtroenderåd att bättre granska sina skapelsers fögderi.

Per-Martin Meyerson
fil dr i nationalekonomi

Fotnot: Denna grund bygger på den kände österrikiske ekonomen Joseph A Schumpeters teori "den kreativa förstörelsens process", där entreprenören är den ledande aktören i den industriella förnyelseprocessen.

Svenska Dagbladet
Copyright