1. Inledning

Sveriges lagstiftning följer inte EG-rätten och det är av allmänt intresse att parlamentet tar ställning till och ger svenska medborgare rättssäkerhet genom att ålägga svenska staten att följa den Europeiska banklagstiftningen.

Om en bank lånar ut pengar mot goda säkerheter kan den låna ut mer pengar än om den lånar ut utan säkerhet.

2. Kapitaltäckningskravet mot kreditförluster

Eget kapital + bankens inlåning = kapitalbuffert (lägst 8%) + bankens utlåning

Banken var med andra ord insolvent och saknade såväl kort som långsiktig betalningsförmåga vilket dåvarande Bankinspektionen var skyldig att påtala för Nordbankens ledning. Banken saknade likvida medel som kunde snabbt kunde omsättas i pengar då den inte kunde sälja sina fordringar till andra kreditgivare eftersom de därmed skulle ha tvingats sälja fordringarna till underpris vilket ytterligare skulle ha ökat bankens underskott på eget kapital.

3. Vad utlöste Nordbankens insolvens.

Under 1980-talets början drevs en kampanj i Sverige som visade att Sverige var färdigbyggt. Det var främst Byggnadstidningen som genom kampanjen varnade för följderna av ett fortsatt högt bostadsbyggande i Sverige. Sakkunniga som sökte styra byggandet till ökad byggexport av lättbyggeri som innebar en förädling av svenska råvaror. Det förekom ett stort antal lediga bostäder och lokaler i Sverige..

Denna kampanj följdes senare av en motkampanj från byggindustrins intressenter som efter att ha misslyckats med exportsatsningarna manade marknaden att bygga landet ur krisen genom ett ökat subventionerat byggande inom landet. Överskottet av bostäder avsågs att fyllas med invandrare. Under 1980-talet lämnade många storföretag landet och skapade 400.000 jobb utomlands samtidigt som antalet outhyrda industrilokaler i Sverige ökade under slutet av 1980-talet.

Trots detta fortsatte Nordbankens ledning och styrelse att finansiera den befintliga fastighetsmarknadens ROT sektor jämte nybyggnation genom att öka belåningen av fastigheternas säkerheter. Som utgångspunkt för fastighets värderingen tillämpades oftast avkastningsvärdet dvs hyrorna istället för fastigheternas saluvärde på marknaden. Från första januari 1980 till sista december 1989 steg priset på en kontorsfastighet i Stockholms innerstad med över 500 procent och priset på börsaktier steg under samma tid med 1100 procent.

Staten betalade via subventioner en stor del av räntor och lån för ny och ombyggda byggda hus vilket gjorde att priserna för husbyggandet ökade eftersom beställaren inte själv behövde betala.

Den överhettade ekonomin pressade upp löner samtidigt som allt fler fick låna för att köpa kapitalvaror. Det var tillgången och expansionen i kreditmarknaden som gav näring åt högkonjunkturen. Bankerna hade möjlighet att låna pengar från andra länder medan valutaregleringen hindrade att den breda allmänheten och små samt medelstora företag från att placera pengarna utanför Sverige. De vidlyftiga lånemöjligheterna gjorde marknaden överhettad.

När valutaregleringen togs bort 1989 och investerare upptäckte att huspriserna ute i Europa var lägre och att de fritt fick föra ut pengar ur landet för att investera utomlands vände utvecklingen i den svenska ekonomin. Spekulationsbubblan brast och fastighetspriserna började falla samtidigt som skuldsättningen efter 1980-talets snabba kreditgivning var fortsatt hög.

Allt fler började då sälja ut sina tillgångar, minska sin konsumtion och börja spara mer för att klara räntebetalningar och betala tillbaka sina skulder. Storföretagens utflyttning från Sverige innebar att de lät en allt större del av sina vinster beskattas i de utländska bolagen. Statsfinanserna undergrävdes. Under 1970-talet var Sverige världens tredje rikaste land där 30 procent av BNP utgjorde vinst. 1980 utgjorde vinsten endast ca 15 procent av BNP och 1990 befann sig Sverige i statsfinansiell kris där Sverige backat till 13 till 16 de plats bland världens rikaste länder. Idag befinner sig Sverige på 19 de plats.

Fastighetsbolag som lånat från Nordbanken hade räknat med kommande hyreshöjningar och inflation i sina kalkyler fick svårt att få affärerna att gå ihop när konjunkturen mattades och inflationen minskade. 1989 sprack spekulationsbubblan. Fallande priser på tillgångar och fortsatt hög skuldsättning innebar att fastighetsbolagen gjorde stora förluster och när de sökte sälja sina fastigheter fanns ingen som var beredd att betala de belopp som banken lånat ut med husen som säkerhet.

Nordbanken gjorde enorma kreditförluster när fastighetsföretagen som lånat pengar i banken inte kunde betala tillbaka sina skulder. Nordbanken saknade genom att säkerheterna 1989 förlorat i värde den kapitaltäckning som föreskrivs i svensk och internationell överenskommelse. Nordbanken saknade därmed också möjlighet att göra de reserveringar för konstaterade kreditförluster på bankens utlåning då lånen tagits med alltför höga värden som säkerhet.

Industrifastighet som före 1989 varit värderad till 50 miljoner kronor med en värdering som baserades på den kontrakterade hyra som ett av de börsnoterade storföretagen betalade. När hyresgästen flyttade fanns ingen köpare eller ny hyresgäst varför fastigheten värde blev noll. Fastigheter i centralt stadsläge som var värd 300 miljoner under 1980-talet betingade under 1990-talets början bara ett pris av 120 miljoner eftersom ingen köpare kunde få banklån.

8. Banken började systematiskt plundra sina kunder för att öka bankens egenkapital.

Man skall beakta under perioder med seriös kreditgivning och politiskt ansvarstagande har bankernas kreditförluster utgjort mindre än en halv procent per år eller 10 till 50 öre per utlånad hundralapp och bankerna har för denna kreditrisk betingat sig flera kronor i årlig ränta för att täcka bristen.

För åren 1992 och 1993 gjorde de svenska bankerna reserveringar för konstaterade och befarade kreditförluster på ca 120 miljarder. För år 1992 var bankernas kreditförluster 72,9 miljarder kronor vilket för Nordbankens del var 19,2 miljarder vilket motsvarade 7,5 procent av bankens utlåning.

Fastighetsbeståndet i Sverige bedöms lågt räknat ha haft ett marknadsvärde av över 6000 miljarder när fastighetskrisen utbröt. På kort tid under 1980 talets slut förlorade fastighetsägarna värden på ca 1.500 till 2000 miljarder.

Bland förlorarna fanns redan från början Nordbanken då banken beviljat lån som ofta motsvarade 95 - 105 procent av husens produktionskostnad och som motiverade att Nordbanken år 1992 med regeringens godkännande bestämde att bankens fastighetssäkerheter generellt skulle sänkas med 50 procent.

Detta medförde att också värdet på goda säkerheter halverades och många låntagare plötsligt fick sina krediter uppsagda trots att de hade lämnat betryggande säkerhet för sina lån.

Att spekulationsfastigheterna var överbelånade råder ingen tvekan om när husens värde hade baserats på orealistiska hyresintäkter som enkom betalades för att ge husen ett högt belåningsvärde.

Fastighetsbolag och mindre seriösa fastighetsskojare kunde i Nordbanken utan ett öre på fickan köpa högt belånade fastigheter då banken därmed kunde hålla dessa krediter borta från de nödlidande ännu en tid och realisera mindre ränteförluster och undvika en anpassning till säkerhetens verkliga värde genom påståendet att utomstående köpare åsatt fastigheten ett fortsatt högt värde. Varje gång fastigheten var utsatt för nytt spekulationsköp friserades värdet på Nordbankens säkerheter upp.

Genom att sedan bubblan brustit generellt sänka värdet på bankens säkerheter när staten senare ställde upp med kapitaltillskott och garantier, utan att vidta någon form av värdering av objekten, tog sig Nordbanken rätten att börja säga upp lån till friska företag med betydande tillgångar. Genom att banken sade upp sin utlåning och då det ytterst sällan är möjligt för en låntagare att utan förvarning kunna betala tillbaka sina lån i förtid, kunde försatta Nordbanken försätta tusentals låntagare i trångmål för att få egen ekonomisk vinning av att kunna plundra låntagaren på dennes egendom för att täcka brist i bankens egna kapital.

Banken sade bara upp lån i solventa företag som kunde tillföra banken ökat egenkapital genom plundring där säkerheterna överfördes direkt eller indirekt till banken medan verkliga krisföretag fick fortsatt förtroende då en uppsägning av lånen kunde medföra att banken tvingades konstatera ökade realiserade kreditförluster. Detta förfarande tillämpades i än högre grad av Sparbanken Sverige AB och Föreningsbanken som först nu börjar redovisa sina verkliga förluster. ( se sista numret av Veckans affärer).

Även om en bank som är i akut behov av förbättrad likviditet har möjlighet att sälja sina fordringar till annat kreditinstitut skulle detta inte ha löst Nordbankens stora insolvens. Banken behövde tillföras nytt kapital. Svenska domstolar har därefter rutinmässigt dömt tvistemål till bankernas fördel vilket står i strid mot dagens rättsuppfattning.

Trots den enorma värdeminskningen av Nordbankens säkerheter var år 1990 så uppseendeväckande för Bankinspektionen att dess dåvarande chef för konsumentgruppen gav oroliga småsparare rådet byt bank då kunden annars kunde tvingas betala för Nordbankens redan uppkomna enorma förluster.

Rune Barnéus blev så skärrad av den allvarliga kritiken att han inte vågade visa fram den förrän efter ca en månad. När den blev känd fick VD Rune Barnéus omedelbart avgå i slutet av augusti 1990.

13. Nya friska pengar skulle ge Nordbanken den rörelsefrihet banken behövde

När Björn Wahlström istället för att avslöja bankens insolvens gick ut och meddelade att banken behövde ett kapitaltillskott få ca 5 miljarder kr varav staten som majoritetsägare skulle svara för 70 procent. Skälet för kapitaltillskottet var att " Nordbanken måste öka det egna kapitalet för att kunna expandera i normal takt." var den nytillträdde VDn Hans Dalborgs lögnaktiga version av det stor kapitalbehovet.

Verkligheten var att banken förbrukat sitt aktiekapital och inte uppfyllde kapitaltäckningskravet.

Ett egenkapital som saknas kan inte ökas. Reserveringar för kända och konstaterade kreditförluster som doldes i bokföringen från tiden före och under år 1990 hade inte utförts i full utsträckning. Banken var i verkligheten likvidationspliktig. vilket också senare bokförda kreditförluster bekräftat.

Eftersom Nordbankens hela aktiekapital var förbrukat och det inte räckte med de 5 miljarder i kapitaltillskott som aktieägarna ställde upp med kan konstateras att företages styrelseordförande och VD uppträdde bedrägligt när de vilseledde aktieägarna om företagets ekonomiska ställning.

Hade de rätta förhållandena redovisats hade banken inte erhållit ökat egenkapital. Föra att undvika rättsligt efterspel tvingades staten att lösa in allmänhetens värdelösa Nordbanksaktier för 2 miljarder trots att staten inte går in och räddar aktieägarnas pengar.

Nordbanken var per den 1 februari år 1990 bevisligen på obestånd till följd av stora kreditförluster och det var först i december år 1992 som staten gick in och fattade det formella beslutet att en statlig garanti och en speciell myndighet Bankstödsnämnden som skulle hantera alla frågor om bankstöd. Först därefter kunde Nordbanken ansöka om statligt stöd men hade allt gått rätt till så skulle banken ha förklarat sig i likvidation långt tidigare.

Hade Hans Dalborg och Björn Wahlström talat sanning och inte vilselett aktieägarna i Nordbanken samt riksdag och regering hade Nordbanken begärts i likvidation år 1990 när de stora kapitalförlusterna och bankens insolvens uppdagades. Fastigheternas värde skulle ha anpassats i fri konkurrens med en fri hyressättning och inte som idag genom en centralt beslutad hög räntenivå som på konstlad väg skapar fastighetsvärden vilka bara kan upprätthållas genom samhällets hyressubventioner till ekonomiskt svaga hyresgäster som bor i för högt värderade och överbelånade hus. Det bankerna gör är inget annat än att röva egendom från vissa av sina kunder för att rädda ekonomin hos andra bankkunder och sig själva.

Nu kom istället totalt 60.000 friska företag att plundras, när den konkurspliktiga Nordbanken tillsammans med andra banker oriktigt kunde fylla på sitt egenkapital genom att tillskansa sig andra medborgare och företags egendom och samtidigt tillåtas att retroaktivt förbättra sin egen räntemarginal och kapitalbrist genom orätt, omoraliskt och oetiskt handlande.

Genom att systematiskt sätta vissa bankkunder i ekonomiskt trångmål på oriktiga grunder kunde Hans Dalborg och Björn Wahlström genom trolöshet mot huvudman och bedrägligt beteende i Nordbanken genom ocker uppnå vinning för banken medan totalt 60.000 företag oskyldigt blev drabbade av plundring och 250.000 till 500.000 människor drabbs av långvarig arbetslöshet som utlöste en statsfinansiell kris.

Till Statsåklagarmyndigheten för Speciella Fall, Statsåklagare Bo Skarinder Stockholm har med anledning av det som skett inlämnats en anmälan den 12 nov 1997 med begäran att Hans Dalborg och Björn Wahlström bör till följd av trolöshet mot huvudman och ocker personligen ställas till svars för den skada de åsamkat samhälle, bankkunder och medborgare genom sitt bedräglig beteende. Deras agerande utgör en ännu idag bestående ekonomisk skadegörelse , en samhällsfarlig verksamhet som också utgör ett hot mot rikets säkerhet.

Mot bakgrund av idag kända fakta har yrkats att Hans Dahlborg och Björn Wahlström omgående begärdes häktade, förhörda och ställda inför rätta med yrkandet att kraftfulla åtgärder omgående skulle vidtagas.

Då det visat sig att såväl Sveriges Statsminister Göran Persson och Justitieminister Laila Freiwalds varit medvetna om, och medverkat till att brott kunnat fullföljas och döljas hemställes:

att Europaparlamentet omgående tvingar Sverige anpassa Sveriges bristande banklagstiftning till den Europeiska banklagstiftningen i enlighet med nu gällande gemensamhetslagstiftning samt omgående följa Eg-rätten, Romtraktatet och Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Dessutom föreslås att ett parlamentariskt betänkande läggs fram inför hela Europaparlamentet som förordar en allmän översyn och harmonisering av samtliga medlemsstaters banklagstiftning med syfte att effektivisera och främja de Europeiska gemenskapernas verksamhet.