Tillbaka till Innehållsförteckning |
| 4. IB och Säpo
I sin bok skriver Peter Bratt följande om IB och Säpo (när Peter Bratt skriver Andersson syftar han på Sven Andersson, partisekreterare för SAP 1945-48 och försvarsminister och utrikesminister. Han ledde den tidiga uppbyggnaden av ''SAPO''): Den 4 maj sade Andersson att militären slutade ''kontrollera'' svenskar 1968 då uppgiften helt lades på Säpo. Den 11 maj säger han att gränsdragningen inte var klar förrän ''69, 70, nånting sånt'', men bara vad gäller utlänningar. Den 15 maj säger ÖB att gränsdragningen skedde 1970 men att den aldrig kommer att vara vattentät: ''det kommer aldrig att gå att vara helt separerade''. Den 15 maj säger ÖB att IB har agerat i svenska organisationer men att de finns där för att spåra utländska agenter. Det material de får fram om de svenska organisationerna går till Säpo. Den 4 maj hade försvarsministern kategoriskt förnekat att IB spionerade på svenskar. Senare erkände han i riksdagen att Ekberg fotograferat medlemsregister ''av misstag''. Ekberg själv har erkänt att han vid flera tillfällen släppt in IB-agenter i olika vänsterorganisationers lokaler för att fotografera olika handlingar och register, vilket ÖB har bekräftat. FiB-K sade att detta var inbrott, vilket förnekades därför att Ekberg hade nyckeln till lokalerna. Tidigare har Säpo:s verksamhet ofta och häftigt diskuterats. Det har då mest gällt frågor om Säpo:s register och om Säpo sysslar med åsiktsregistrering eller inte. Ingen drömde då om att anklaga Säpo för att ha betalda infiltratörer i olika svenska organisationer. Nu kan myndigheterna utan vidare erkänna att Säpo får material om svenska organisationer från betalda infiltratörer som skickas in av militären. Vad man kan slå fast är att svenska myndigheter betalar folk för att gå in i svenska politiska organisationer och föreningar under falsk flagg och där fungerar som angivare och förrädare mot organisationerna. (Ekbergs lön betalades till hälften av IB och till hälften av Säpo.) Det blir hårklyverier att påstå att IB inte spionerar på svenska organisationer bara därför att deras uppgifter om svenskar går till Säpo. Som ÖB har sagt själv går det inte att dra en vattentät gräns mellan Säpo och IB. Det väsentliga är självfallet att spioneri mot svenska politiska föreningar och partier förekommer i organiserade former, oavsett om det är Säpo eller IB som analyserar resultaten. Försvarsministern har flera gånger sagt att han inte anser det vara infiltration om medlemmar i olika organisationer rapporterar till IB eller Säpo. Han förnekar att IB direkt har skickat in folk i olika organisationer för att bli medlemmar i avsikt att spionera. Men den 15 maj ställdes ÖB inför frågan om IB har använt folk just på det sättet. Han svarade: ''Det håller Riksåklagaren på att undersöka. Känner Ni till hur det är? Jag känner inte till dessa detaljer längst ner. Så det kan vara så? Det får vi se.'' (Aktuellt.) Den 16 maj tillfrågades ÖB om IB har fler informatörer i FNL-rörelsen och inom SKP. ''Det finns människor som lämnar uppgifter fortvarande till oss'', (Dagens Eko). Den 11 maj tillfrågades försvarsministern på presskonferensen om det finns flera organisationer av IB:s typ. ''Det verkar faktiskt så'', blev svaret. Myndigheterna har erkänt att IB existerar, att de spionerar utomlands, att de har agenter i arabvärlden, att de ibland samarbetar med utländska underrättelseorganisationer, att det möjligen kan ha begåtts inbrott, att de använder sig av infiltratörer i svenska organisationer, att det inte går att dra en klar gräns mellan säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten, att IB har ett register, att avlyssning av samtal förekommer, att IB använder sig av sjökaptener i svenska handelsflottan och att det möjligen finns fler organisationer av IB:s typ. Myndigheterna förnekar ett samarbete med Israel som har betydelse för Israels krigsföring, att spionaget i svenska organisationer riktar sig mot svenskar utan säger att Säpo har ansvaret för detta, att riksdagen varit informerad. Det är hittills klarlagt att försvarsministern offentligt har ljugit inte mindre än sex gånger. 1) den 22 april 1971 inför riksdagen när han sade att det överhuvudtaget inte finns något militärt register över svenska medborgare. 2) Den 22 april 1971 inför riksdagen när han sade att det militära registret över svenskar förstördes 1946. 3) den 4 maj 1973 på presskonferens när han sade att det militära åsiktsregistret förstördes 1968. 4) Den 4 maj 1973 på presskonferens när han kategoriskt förnekade att Sverige hade agenter i arabstaterna. 5) Den 11 maj 1973 på presskonferens när han kategoriskt förnekade att sjökaptenen arbetade åt IB och var agent åt IB. 6) Den 4 maj 1973 på presskonferens när han deklarerade att IB endast arbetade med sådant som direkt gäller det svenska försvaret. Källor: Bandinspelningar från presskonferenserna den 4 maj och den 11 maj. Bandinspelningar av Sveriges Radios nyhetsprogram. Dags- och kvällstidningar. (Citaten är ordagrant återgivna.)'' (not 69) Vad gäller IB och Säpo:s samarbete när det rör personförfrågningar framgår följande av Peter Bratts bok: ''Ömsesidigt förekommer också personförfrågningar om en viss person då organisationerna lämnar ut allt de känner till. Det kan gälla människor som organisationen vill värva eller någon de misstänker för någonting. De register som uppgifterna kommer ifrån är Invandrarverkets dossiers över utlänningar, Säpo:s register, IB:s register, och upplysningar som tas fram direkt av personalen på IB från skatteverket osv. IB har fri tillgång till de dossiers som Invandrarverket har upprättat över varje utlänning som har uppehållstillstånd i Sverige. Kontakterna sker inte direkt mellan IB och Invandrarverket utan via FST-Säk. FST-Säk, som har tillstånd att rekvirera uppgifter från Invandrarverket, gör det på uppdrag av IB. Folcke Klockare hämtar materialet från FST-Säk till huvudkontoret och därifrån förs det till operationsavdelningen av Marianne Berggren. (Så var åtminstone rutinen fram till avslöjandet i maj 1973.) När det gäller uppgifter från Säpo:s register så rekvireras dessa uppgifter direkt från Säpo via Olle Frånstedt som är chef för byrå B på säkerhetspolisen. Dessa uppgifter lämnas alltså till IB utan någon som helst kontroll av den parlamentariska nämnden. IB lämnar ut de registeruppgifter som kommit in till BND och det sker helt på IB:s eget initiativ, dvs. ingen annan instans eller myndighet godkänner eller kontrollerar vilka uppgifter som lämnas ut och om vilka personer. Förhållandet är detsamma med de övriga organisationer som IB samarbetar med och som nämns längre fram i detta kapitel. Denna procedur sätter hela lagstiftningen och de noggranna bestämmelserna för utlämnande av uppgifter ur spel. Det breda och omfattande insamlande av uppgifter om privatpersoner som sker i Sverige har accepterats av allmänheten kanske just därför att myndigheterna har garanterat att missbruk inte förekommer och eftersom bestämmelserna om vad som får lämnas ut och till vem är ordentligt reglerade. Men hur många svenskar och utlänningar har oskyldigt drabbats av att uppgifter om dem har lämnats ut till andra underrättelsetjänster och därmed till främmande makt? Det är angeläget att en opartisk kommission får granska denna sak.'' (not 70) Thomas Kanger och Jonas Gummesson skriver följande om relationen mellan IB och Säpo i boken Kommunistjägarna Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket: ''Gruvstrejken 1969 blev på flera sätt ett märkesår för IB. På hösten avgick Tage Erlander från både statsministerposten och från ordförandeskapet i SAP. Erlander var den person som vid sidan av Sven Andersson och Arne Geijer moraliskt bar upp IB:s och ''Sapos'' inrikesspionage inför partiorganisationen. Han ersattes av Olof Palme, Birger Elmérs gamle vän från Fst/Und på 50-talet. Palme var väl införstådd med vad som hade pågått, och någon förändring av verksamheten var knappast planerad. Men omständigheterna ville annorlunda. IB:s inrikesspionage hade hela tiden varit hemligt och icke parlamentariskt sanktionerat, men åsiktsregistrering som sådan var inte olaglig. Parallellt med IB registrerade också Säpo kommunister i Sverige, på uppdrag av och på instruktioner från Sveriges regering. Registreringsobjekten var ungefär desamma hos både IB och Säpo, ingen av organisationerna var särskilt petiga när det gällde urvalet. Det innebar att såväl medlemmar som tidningsprenumeranter och mötesdeltagare och andra med lös anknytning till vänsterpolitiska aktiviteter ansågs kvalificerade för den tvivelaktiga äran att hamna i IB:s och Säpos kartotek. Typen av personuppgifter i IB:s och Säpos kommunistregister skilde sig knappast heller från varandra. Allt som kunde vara intressant kring varje enskild person infördes. Det förekom ett ganska livligt informationsutbyte mellan organisationerna. Man bytte registeruppgifter som barn bytte kort på filmstjärnor. När materialet gick från IB till Säpo skedde det oftast på begäran av Säpo. Men det hände att IB oombedd skickade över uppgifter. Sådana handlingar markerades med ''delgives Säpo''. Ett exempel på likheten i de olika kartoteken är de registeranteckningar som dåvarande säpochefen P.G. Vinge publicerade i sin bok från 1988. Vinge återgav indignerat anteckningar om ett stort antal personer som IB gjorde i början av 60-talet. Detta material överlämnades dock från IB till Säpo för att införas i Säpos eget register, där det sannolikt har legat ända fram till dess Vinge tog en kopia av det (Not 97). Det skedde i samband med att han avpolleterades under tämligen förnedrande former 1970. Beteckningen ''lika goda kolsupare'' verkar passande. Skillnaden mellan registren låg således inte i urval eller innehåll utan i syfte och användningsområde. Säpos register kunde inte användas av socialdemokraterna för att stoppa kommunister i facket och för att ''hålla rent'' i de egna partiorganisationerna och i regeringsadministrationen. IB undgick dock den kritikstorm som Säpo utsattes för under andra halvan av 60 - talet, då godtycket i säkerhetspolisens personalkontroll avslöjades effektivt i massmedia (not 98). IB var ju okänt för allmänheten och kunde därför inte nås av offentlig kritik. Kritiken mot Säpo ledde till att en ny lag om personalkontroll stiftades 1969, den så kallade personalkontrollkungörelsen. Den förbjöd uttryckligen åsiktsregistrering, alltså att ''anteckningar får icke göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation. . . . givit uttryck för politisk uppfattning''. Enbart medlemskap i till exempel vpk räckte enligt lagen inte längre för Säpo att registrera en person. Den nya kungörelsen ledde till att ett stort antal gamla registeranteckningar rensades ut, men den kunde samtidigt kringgås ganska enkelt. Säpo kunde motivera en åsiktsregistrering med någon ''godkänd'' anledning. Det kunde räcka med att en kommunist träffade en person som var registrerad av Säpo - det kunde ju tydas som ''säkerhetshotande'' verksamhet, eftersom de som var registrerade hos Säpo var misstänkta säkerhetsrisker. Hade Säpo väl fört in ett namn i registret, var det fritt fram att anteckna allt om denna person, inklusive partitillhörighet eller andra uttryck för politiska åsikter. Dessutom kompletterades regeringens personalkontrollkungörelse med särskilda direktiv, där uttryckliga undantag gjordes från regeln om åsiktsregistrering. Medlemskap i nyvänsterns organisationer; kfml, kfml(r) och det trotskistiska RMF, ansågs i sig vara tillräckligt för att bli antecknad i Säpos register (not 99). Det faktum att ledande företrädare för regeringen inte ställde upp bakom Säpo mot kritikerna, retade polisledningen oerhört. Säpochefen Vinge och rikspolischefen Carl Persson ansåg att Säpo bara följde regeringens anvisningar och därmed uppfyllde sin plikt. Irritationen ökade av att IB bedrev en nästan identisk registreringsverksamhet, vilket åtminstone P.G. Vinge kände väl till eftersom han fått ett stort antal registeruppgifter från IB. Vad denna irritation till slut ledde till är känt och har återberättats i flera sammanhang; 1969 krävde Carl Persson av regeringen att IB skulle upphöra med sin inrikesverksamhet och låta Säpo ensam sköta den arbetsuppgiften. Carl Persson hade av allt att döma dubbla motiv till sitt handlande: han ogillade att IB bedrev en verksamhet som var uppenbart odemokratisk, eftersom den bedrevs utan tjänsteansvar och utan insyn från riksdag, JO, JK eller någon annan statlig myndighet. Men det var också en fråga om revirstrider. Persson kunde inte acceptera att IB höll på med något som hans polisorganisation hade riksdagens formella uppdrag att utföra. Det märkliga i hela denna historia, såsom den senare berättats utåt, är att regeringen gick med på Carl Perssons krav. IB var i praktiken partiets egen underrättelsetjänst, samtidigt som SAP-ledningen såg med stor skepsis på den ofta svårhanterliga säkerhetspolisen. Carl Persson var visserligen en ämbetsman som nått sin höga position tack vare omvittnad duglighet. Men det förändrade inte det faktum att han stod i regeringens tjänst. Han hade en 10 år lång departementskarriär bakom sig som bland annat statssekreterare vid inrikesdepartementet innan han utsågs till rikspolischef 1964. Hans ämbetsperiod vid rikspolisstyrelsen skulle dessutom gå ut 1970, året efter kontroversen kring personalkontrollen. Han var verkligen i händerna på regeringen. Skulle Tage Erlander, som alltjämt var statsminister, och försvarsministern Sven Andersson frivilligt gå med på att ''stänga IB-butiken'' bara för att deras rikspolischef begärde det? Det finns - förstås - okända ingredienser i denna soppa. När Carl Persson sökte upp Tage Erlander för att få stopp på IB stod han inte med mössan i hand. I stället kom han beväpnad med kunskaper om IB:s verksamhet och om IB:s förhållande till partiet - kunskaper han fått av P.G. Vinge, men också av en person vid namn Acke Hedén. Acke Hedén - eller Axel som han egentligen hette i förnamn - var en av de fackföreningsmän som anställdes vid IB av Birger Elmér för inrikesspionaget. Han hade varit ombudsman vid Metall och var således väl skickad för uppgiften. Hedén började vid IB 1962, men fick sparken några år senare därför att Elmér var missnöjd med honom. De bägge skildes inte som vänner; inte nog med att Hedén tvingades bort från sitt jobb, Elmér var dessutom brysk mot honom. Det skulle visa sig vara ett misstag. Axel Hedén berättade för Carl Persson vad han misstänkte om IB. Att han gjorde denna bekännelse inför rikspolischefen var inte så konstigt, eftersom Hedéns hustru Aisa hade varit Perssons sekreterare i många år. Hedén skrev senare en promemoria, som bland annat handlade om IB:s kopplingar till partiet. Detta aktstycke blev känt som ''Acke Hedéns PM'' och omnämndes av de ledande socialdemokratiska politikerna med skräck i rösten. När Carl Persson diskuterade arbetsfördelningen mellan IB och Säpo med Tage Erlander och Sven Andersson var det denna kunskap som fällde avgörandet. De bägge socialdemokraterna var helt enkelt rädda för att obehagliga sanningar om IB skulle avslöjas. Erlander och Sven Andersson kände sig försatta i en utpressningssituation, och tillsammans med justitieministern Herman Kling beslutade de att Carl Persson skulle få som han ville. I september 1969 fick Persson beskedet att IB skulle avveckla sin inrikes verksamhet. Kommunistkontrollen skulle hädanefter vara Säpos uppgift. Axel Hedén fick anställning vid Säpo och placerades dessutom som säkerhetspolisens man vid försvarsstaben. Från IB:s sida ansåg man att Hedén var utskickad som Säpos ''spion'' i syfte att kontrollera att militären följde sin del av överenskommelsen. Det vore synd att säga att Carl Perssons och Axel Hedéns agerande var populärt inom IB och regeringen. Birger Elmér såg så småningom en chans att hämnas tillbaka på Hedén. När denne blev sjuk och tvingades pensionera sig i förtid 1978 vägrade Elmér att låta honom få pensionspoäng för åren vid IB, något som var möjligt tack vare de krångliga täckanställningar som tillämpades vid byrån. Hedén fick ekonomiska bekymmer, men räddades till sist av den nye moderate försvarsministern Eric Krönmark, som såg till att Hedén fick ett personligt avtal om pension. Också regeringen tog sin ''hämnd'', Carl Persson lurades. IB fortsatte nämligen sitt inrikesspionage.'' (not 71) ''Sedan regeringen givit efter för Carl Perssons krav, avvecklades 03-sektionen inom IB. Det var den sektion som skötte registreringen av kommunister och dess chef var Ingvar Paues. Han hade vid tillfället en täckanställning som byrådirektör vid fortifikationsförvaltningen. För att riktigt understryka (inför Carl Persson och Säpo) att IB verkligen slutat med sin inrikesverksamhet gavs Paues en ny tjänst. Den 30 december 1969 utnämndes han av löneministern Bertil Löfberg till sakkunnig inom ''DEFF'', en delegation för vidgad demokrati inom statlig förvaltning. Där var han kvar till den 1 juni 1971, då han återvände till fortifikationsförvaltningen. Flera år senare, i en av de många utredningar som följde på den så kallade sjukhusaffären i Göteborg, förhörde justitiekansler Ingvar Gullnäs den förre detta IB-anställde Ing-Britt Löfberg (som varit gift med förre löneministern Bertil Löfberg). Hon uppgav då att Ingvar Paues återanställts vid IB 1972 och att ''IB började nu på nytt att utöva kontroll över politiska ytterlighetsgrupper'' (not 100). Uttalandet tog hon senare tillbaka, men det har använts i diskussionen som ett belägg för att inrikesverksamheten fortsatte. Bevis saknades dock. När IB till slut avslöjades av Peter Bratt och Jan Guillou 1973 skedde det efter ett noggrant detektivarbete. Journalisterna hade bland annat skuggat flera IB-anställda och kunde på så sätt se var de arbetade och vilka kontakter de tog. En av dem som skuggades på detta sätt var Ingvar Paues. I Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet från hösten 1973 redogjorde författaren för Paues aktiviteter vid ''DEFF'' och dennes rörelseschema under 1972 och 1973. Bratt visade att Paues var synnerligen ointresserad av sina arbetsuppgifter vid ''DEFF'' och i stället ägnade sig åt att syssla med en massa papper ''med militära brevhuvuden''. Han var ofta borta från sin arbetsplats och hans arbetskamrater tyckte att han fick många ''skumma'' telefonsamtal (not 101). När Bratt och Guillou skuggade Paues under våren 1972 - då denne alltså återgått till sin ''anställning'' vid fortifikationsförvaltningen - kunde de konstatera att han vistades på kända IB-adresser om dagarna och att han körde bilar som var kopplade till IB. Peter Bratt drog den korrekta slutsatsen att registreringen av kommunister var i full gång igen - precis som Ing-Britt Löfberg vittnade om inför JK 1979. Bratt frågade sig i boken varför Paues bytte jobb till ''DEFF'' och sedan återkom till IB. Han antog att det rörde sig om något slags spionuppdrag inom ''DEFF'' som sedan avslutades 1971. Bratt konstaterade också att 03-sektionen avvecklats, men kunde inte förklara varför. Vad Peter Bratt inte kände till var detaljerna i uppgörelsen mellan IB och Säpo 1969. 03-sektionen lades ned och Paues flyttades till ett annat jobb för att markera att regeringen verkligen lagt ned inrikesverksamheten vid IB. Två år senare kände regeringen sig säker igen och Paues kunde återvända till fadershuset. Men Ingvar Paues och IB hade inte vilat på hanen under denna tid. Under tiden vid ''DEFF'' fortsatte Paues med sin hantering, hans rapport från gruvstrejken i Kiruna har vi redan berättat om. Han ägnade sig också mycket åt inflödet av arbetskraft från Finland till Sverige, i syfte att ta reda på om det förekom en medveten kommunistisk invandring. Arbetet gick dock lite på sparlåga, därför att IB:s inrikesspionage omorganiserades. Det skulle komma att döljas i en ännu hemligare organisation, oåtkomlig för ilskna rikspolischefer. Den organisationen ''klarade sig'' när Bratt och Guillou avslöjade IB:s existens för hela svenska folket i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront i maj 1973. Vi skall berätta om denna organisation, men inte riktigt ännu - det skall göras i bokens nästa avsnitt; om sjukhusspionen i Göteborg. Avslöjandet av IB var trots det ett fruktansvärt slag mot verksamheten. De flesta agenter namngavs och visades på bild. Det betydde att många av dem blev oanvändbara i framtiden, och ett stort antal av dom pensionerades. Birger Elmér hade pensionerats redan innan avslöjandet, dock utan att sluta arbeta för IB. Han kvarstod som chef ända till hösten 1974, och fortsatte därefter som ''konsult'' åtminstone till 1979. En annan av huvudfigurerna, Bertil Wenblad, hade pensionerats redan 1970. Även han skulle komma att spela en viktig, om än mera begränsad, roll för IB i framtiden. Ingvar Paues pensionerades efter avslöjandet, bara för att omgående fortsätta sitt arbete vid IB:s nya inrikesspionage som ''konsult'', precis som Elmér. Avslöjandet ledde till en febril statlig aktivitet. Bratt och Guillou hade visat på en rad uppenbara olagligheter i IB:s verksamhet. Anklagelserna utreddes under ledning av spionåklagaren Carl-Axel Robèrt. Han grundlurade dock IB:s avslöjare. De förhördes i tron att de hjälpte polisen att beivra IB:s brottslighet. I själva verket användes förhörsuppgifterna till att snärja de bägge journalisterna, som anhölls misstänkta för spioneri tillsammans med deras viktigaste källa, förre IB-mannen Håkan Isacson. Bakom denna vändning stod bland annat försvarsministern Sven Andersson. Han brann av iver att klämma åt de tre ''sabotörerna'', och agerade via ÖB Stig Synnergren för att få dem åtalade. Beskedet om att åklagaren beslutat sig för att begära Bratt, Guillou och Isacson häktade lämnades per telefon till Sven Andersson av ingen mindre än Carl Persson. ''Nu är det klart'' var Sven Anderssons spontana reaktion när samtalet var slut. Bratt, Guillou och Isacson dömdes till ett års fängelse vardera för spioneri, de hade ''avslöjat försvarshemligheter''. Guillou fick domen sänkt till 10 månader i hovrätten. Alla brottsmisstankar mot IB-anställda avskrevs däremot med snabba penndrag. Vid sidan om den polisiära utredningen kring IB-affären gjordes en rad andra granskningar. Försvarsutskottet, JO, riksdagens konstitutionsutskott (KU) och en särskild underrättelseutredning ledd av Nils G. Rosén utredde vad som hade hänt och vad som skulle ske med IB i framtiden. Affären diskuterades också i riksdagen. Två frågor som väckte mycket uppseende var IB:s påstådda koppling till det socialdemokratiska partiet, och existensen av ett register över svenska kommunister. Förbindelsen mellan IB och SAP var lika politiskt känslig då som idag, och SAP-ledningen förnekade frenetiskt att något djupare samband fanns. Åsiktsregistret var känsligt därför att det dels var förbjudet i lag, dels därför att det ansågs vara en moraliskt förkastlig hantering. Dessa utredningar friade regeringen från ansvar på alla väsentliga punkter. Om den eventuella kopplingen mellan IB och SAP sade försvarsutskottet att det ''. . . inte kan dragas någon slutsats om att det förekommit något obehörigt samröre mellan byrån och det socialdemokratiska partiet'' (not 102). KU sade följande i saken: ''Utskottets granskning av IB-affären har gett vid handen att några direktkontakter från regeringens sida inte tagits med IB. . . '' (not 103). Nils G. Roséns underrättelseutredning drog en liknande slutsats: ''Utredningen finner inget som stöder påståendet om partipolitiskt utnyttjande av IB'' (not 104). Det verkliga förhållandet - att den socialdemokratiska regeringen skapat IB för att systematisera SAP:s åsiktskontroll på arbetsplatserna och att ''Sapo'' utgjorde grunden för IB:s inrikesspionage - avslöjades aldrig. Beträffande anklagelsen om registrering av kommunister slog försvarsutskottet helt sonika fast att ''något åsiktsregister finns inte''. JO instämde i den slutsatsen. I riksdagen tillfrågades Sven Andersson om detta register. Han lyckades att med ett halsbrytande nummer i talarstolen vända bort uppmärksamheten från kärnfrågan: År 1969. . . upphörde . . . polisens åsiktsregister. Det tuggades sönder - registren förstördes alltså. Försvarsstabens dublettregister, om man vill kalla det så, förstördes på samma sätt. Kvar finns IB:s sökregister, som jag har gått igenom. Det är icke ett åsiktsregister, det är ett nödvändigt register för IB:s verksamhet. Ingen svensk medborgare behöver misstänka att hon eller han befinner sig där på grund av politiska uppfattningar, det kan jag försäkra'' (not 105). Genom att kalla registret över kommunister för ett ''dublettregister'' hävdade Sven Andersson i praktiken att IB inte självt samlat in några personuppgifter - alla uppgifter hade ju kommit från Säpo. Därmed kunde heller ingen anklaga det socialdemokratiska partiet för att ha hjälpt IB med insamlingsarbetet. Att sedan försäkra att ''sökregistret'' inte var ett åsiktsregister var att avsiktligt blanda bort korten. Sökregistret innehöll ju namnen på de personer som ingick i IB:s kontaktnät i Sverige och ingen hade någonsin påstått att det skulle ha varit ett åsiktsregister. Den Rosénska underrättelseutredningen ägnade en hel del möda åt att försöka ta reda på hur försvarsstabens ''dublettregister'' hade sett ut. Den kunde aldrig få några klara besked. Ändå befann sig utredningsmännen avsevärt närmare sanningen om registret än de någonsin anade. Som expert i gruppen hade nämligen knutits en viss Bertil Wenblad. Ingen visste att han hade varit IB:s ställföreträdande chef och den person som systematiserat uppläggningen av IB:s kommunistregister. Han hade förstås kunnat redogöra i detalj för både verksamheten och registrets innehåll. Men Wenblads uppgift var inte att berätta, utan att i hemlighet se till att utredningen inte fick veta. Wenblad var inte ensam om detta, ännu en person i denna utredning var inskickad som ''agent'' för att se till att utredarna inte gick för långt. När utredningens sekreterare Rolf Holmqvist bad att få se kommunistregistret fick han i stället titta i IB:s sökregister. I de fem kortlådor han fick ''som tillfälligt lån'' den 20 maj 1975 av överstelöjtnant Knut Åkerman vid IB fann Holmqvist förstås inga åsiktsregistrerade kommunister (not 106). Dimridåerna från riksdagen hade svept in över underrättelseutredningen. Försvarsutskottet stod för en av de få skrivningar som antydde att något otillbörligt hade skett. Det gällde en självklarhet om den fortsatta underrättelseverksamheten som normalt sett inte hade behövt påpekas: ''Verksamheten inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer polisen.'' Den Rosénska utredningen lade fram förslag på hur IB skulle omorganiseras. Förändringarna var inte särskilt stora. Byrån blev återigen en del av försvarsstabens sektion 2, ÖB fråntogs alltså det direkta ansvaret. IB fick ett nytt namn, som hittills varit okänt: GBU, en förkortning av (försvarsstabens) Gemensamma byrå för underrättelser. Birger Elmér lämnade chefsskapet den 1 oktober 1974 och efterträddes av en överste av första graden. Han har lyckats förbli okänd för allmänheten, fram till nu: namnet är Gösta Lundström, en före detta stridsflygare från Lansens glansdagar. Vännerna under den aktiva flygkarriären kallade honom ''Nicke'', ett smeknamn som hängde med under åren vid IB. Eftersom han var Sveriges spionchef under 70-talets andra hälft kan han vara värd en liten presentation. Gösta Lundström hade när han blev IB-chef aldrig tidigare arbetat inom organisationen. Efter tiden som flygare var han lärare i ''luftkrigskonst'' vid Kungliga sjökrigsskolan i Stockholm, och i mitten av 1960-talet utnämndes han till chef för flygstabens organisationsavdelning. Under 60-talets senare hälft var Lundström flygattaché i Washington. Han medarbetade också som skribent i militära frågor i Dagens Nyheter. Innan han blev IB-chef hade han en på pappret högre befattning, som chef för försvarsstabens sektion 2, en tjänst han fick 1971. Men då han blev IB-chef 1974 var organisationen fortvarande direkt underställd överbefälhavaren och jobben hade ungefär lika hög status. Lundström var sannolikt inte socialdemokrat utan mera gängse militärblå i sina politiska åsikter. Utnämningen av honom hade därför ett inslag av taktiskt övervägande. Om de borgerliga partiledarna fortsatte diskussionen om eventuellt partipolitiskt utnyttjande av underrättelsetjänsten, kunde man alltid hänvisa till valet av ny chef. Den nya hemliga underrättelsetjänsten skulle var helt inriktad på att skaffa fram upplysningar om omvärldens militära aktiviteter. Alltså arbeta som en traditionell underrättelsetjänst. Eftersom inrikesspionaget formellt var borta ur den organisation som Gösta Lundström tog över, tycktes risken för nya skandaler vara ganska liten. Ändå drogs IB med i fallet med sjukhusspionen i Göteborg.'' (not 72) Läsaren kanske förundras över att två hela kapitel citerats ur Kanger och Gummessons bok och många och långa passager ur Peter Bratts bok. Eftersom dessa böcker inte längre går att skaffa genom bokhandeln och för övrigt är extremt svåra att få tag på genom antikvariat är det extra viktigt för helhetsbilden och trovärdigheten att citera generöst så att läsaren kan skapa sig en egen bild av de fenomen som uppenbarligen funnits och som uppenbarligen, fortvarande finns, i vårt land. Den organisation som det socialdemokratiska partiet under årens lopp byggt upp som en stat i staten med skattebetalarnas pengar har ledande socialdemokrater under alla år förnekat. Efter IB-avslöjandet omorganiserades den hemliga underrättelsetjänsten. Underrättelseutredningen ledde också till inrättandet av ett parlamentariskt organ, Underrättelsenämnden, med syfte att säkerställa en politisk tillsyn. Efter förslag från underrättelseutredningen inordnades IB i försvarsstaben, från 1982 som SSI, sektionen för Särskild inhämtning, från 1989 under beteckningen KSI, Kontoret för särskild inhämtning. (not 73) Sammanfattning 2 Peter Bratt slår fast att svenska myndigheter betalar folk för att gå in i svenska politiska organisationer och föreningar under falsk flagg och där fungerar som angivare och förrädare mot organisationerna. Bratt nämner som exempel att Ekbergs lön till hälften betalades av IB och till hälften av Säpo. Bratt menar att det blir hårklyverier att påstå att IB inte spionerar på svenska organisationer bara därför att deras uppgifter om svenskar går till Säpo. ÖB har själv uttalat att det inte går att dra en vattentät gräns mellan Säpo och IB. Det väsentliga, enligt Bratt, är självfallet att spioneri mot svenska politiska föreningar och partier förekommer i organiserade former, oavsett om det är Säpo eller IB som analyserar resultaten. Nu kan myndigheterna utan vidare erkänna att Säpo får material om svenska organisationer från betalda infiltratörer som skickas in av militären. Bratt skriver att det förekom ett ganska livligt informationsutbyte mellan IB och Säpo. Typen av personuppgifter i IB:s och Säpos kommunistregister skilde sig knappast heller från varandra. Allt som kunde vara intressant kring varje enskild person infördes. ''Man bytte registeruppgifter som barn bytte kort på filmstjärnor''. När materialet gick från IB till Säpo skedde det oftast på begäran av Säpo. Men det hände att IB oombedd skickade över uppgifter. Sådana handlingar markerades med ''delgives Säpo''. Vad gäller personförfrågningar kommer uppgifterna från Invandrarverkets dossier över utlänningar, Säpo:s register, IB:s register och upplysningar som tas fram direkt av personalen på IB från Skatteverket etc. Bratt slår fast att försvarsministern ljugit offentligt minst sex gånger. Säpo utsattes för hård kritik under andra halvan av 60 - talet då godtycket i säkerhetspolisens personalkontroll avslöjades i massmedia. IB var ju okänt för allmänheten och kunde därför inte nås av offentlig kritik skriver Kanger & Gummesson i sin bok Kommunistjägarna. Kritiken mot Säpo ledde till att en ny lag om personalkontroll stiftades 1969. Ett stort antal gamla registeranteckningar rensades ut, som en effekt av den nya lagen. Lagen kunde enkelt kringgås genom att Säpo kunde motivera åsiktsregistrering med en ''godkänd'' anledning. Om en kommunist träffade en person som var registrerad av Säpo kunde det tydas som ''säkerhetshotande'' verksamhet, eftersom de som var registrerade hos Säpo var misstänkta säkerhetsrisker, skriver Kanger & Gummesson. Kanger & Gummesson skriver att vad Peter Bratt inte kände till var detaljerna i uppgörelsen mellan IB och Säpo 1969. Sektion 03 lades ned och Paues flyttade till ett annat jobb för att markera att regeringen verkligen lagt ned inrikesverksamheten vid IB. Två år senare kände regeringen sig säker igen och Paues kunde återvända till fadershuset. Avslöjandet av IB var ett fruktansvärt slag mot verksamheten. De flesta agenter namngavs och visades på bild. Det betydde att många av dem blev oanvändbara i framtiden, och ett stort antal av dom pensionerades. Birger Elmér hade pensionerats redan innan avslöjandet, dock utan att sluta arbeta för IB. Han kvarstod som chef ända till hösten 1974, och fortsatte därefter som ''konsult'' åtminstone till 1979. En annan av huvudfigurerna, Bertil Wenblad, hade pensionerats redan 1970. Även han skulle komma att spela en viktig, om än mera begränsad, roll för IB i framtiden. Ingvar Paues pensionerades efter avslöjandet, bara för att omgående fortsätta sitt arbete vid IB:s nya inrikesspionage som ''konsult'', precis som Elmér. Avslöjandet ledde till en febril statlig aktivitet. Bratt och Guillou hade visat på en rad uppenbara olagligheter i IB:s verksamhet. Spionåklagaren Carl-Axel Robèrt utredde anklagelserna mot Guillou, Bratt och Isacson. Han grundlurade IB:s avslöjare, skiver Kanger & Gummesson. De förhördes i tron att de hjälpte polisen att beivra IB:s brottslighet. I själva verket användes förhörsuppgifterna till att snärja de bägge journalisterna, som anhölls misstänkta för spioneri tillsammans med deras viktigaste källa, förre IB-mannen Håkan Isacson. Bratt, Guillou och Isacson dömdes till ett års fängelse vardera för spioneri, de hade ''avslöjat försvarshemligheter''. Guillou fick domen sänkt till 10 månader i hovrätten. Alla brottsmisstankar mot IB-anställda avskrevs däremot med snabba penndrag. Efter IB-avslöjandet omorganiserades den hemliga underrättelsetjänsten. Underrättelseutredningen ledde också till inrättandet av ett parlamentariskt organ, Underrättelsenämnden, med syfte att säkerställa en politisk tillsyn. Efter förslag från underrättelseutredningen inordnades IB i försvarsstaben, från 1982 som SSI, sektionen för Särskild inhämtning, från 1989 under beteckningen KSI, Kontoret för särskild inhämtning. Kraven på granskning Det gjordes en rad granskningar av IB-affären. Inte bara polisiära utredningen kring IB-affären utan även Försvarsutskottet, JO, riksdagens konstitutionsutskott (KU) och en särskild underrättelseutredning ledd av Nils G. Rosén. Rosén utredde vad som hade hänt och vad som skulle ske med IB i framtiden. IB diskuterades också i riksdagen. IB:s påstådda koppling till det socialdemokratiska partiet och existensen av ett register över svenska kommunister väckte mycket uppseende. SAP-ledningen förnekade frenetiskt att något djupare samband fanns mellan IB och SAP. Frågan vara lika politiskt känslig då som idag. Åsiktsregistret var känsligt därför att det var förbjudet i lag och därför att det ansågs vara en moraliskt förkastlig hantering. Bertil Wenblad hade knutits som expert till den Rosénska underrättelseutredningen. Han hade varit IB:s ställföreträdande chef och den person som systematiserat uppläggningen av IB:s kommunistregister - men det visste ingen. Wenblads uppgift var att i hemlighet se till att utredningen inte fick veta. Han hade förstås kunnat redogöra i detalj för både verksamheten och registrets innehåll. Men Wenblad var inte ensam om som roll i utredningen, ytterligare en ''agent'' hade rollen att se till att utredarna inte gick för långt i sitt utredande. Utredningens sekreterare Rolf Holmqvist fann inga åsiktsregistrerade kommunister i de fem kortlådor han fick ''som tillfälligt lån'' den 20 maj 1975 av överstelöjtnant Knut Åkerman vid IB. När han hade bett att få se kommunistregistret fick han i stället titta i IB:s sökregister. ''Dimridåerna från riksdagen hade svept in över underrättelseutredningen'' skriver Kanger & Gummesson i sin bok. På alla väsentliga punkter friade utredningarna regeringen från ansvar. ''Det verkliga förhållandet - att den socialdemokratiska regeringen skapat IB för att systematisera SAP:s åsiktskontroll på arbetsplatserna och att ''Sapo'' utgjorde grunden för IB:s inrikesspionage - avslöjades aldrig.'' Kanger och Gummesson fortsätter: ''Den åsiktsregistrering som partiet organiserade i samarbete med militären blev olaglig först 1969. Men ansvaret sträcker sig förbi lagboken: Genom att förneka verksamheten och ljuga om den inför såväl riksdagen som svenska folket har partiledningen själv stämplat den som moraliskt brottslig.'' (not 74) _________________ Not 69. Peter Bratt IB och hotet mot vår säkerhet s 25 - 27. Not 70. Ibid s 115 - 116. Not 71. Thomas Kanger & Jonas Gummesson: Kommunistjägarna. Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket kapitel 17 sid 130 - 134. Följande noter ur Kommunistjägarna: Not 97. Uppgiften härstammar från förre säpokommissarien Melker Berntler och är ej bekräftad. Not 98. Artiklar av Björn Kumm i Dagens Nyheter 1966 samt Sven Rydenfelt & Janerik Larsson, Säkerhetspolisens hemliga register. Not 99. Erik Magnusson, Maktkamp om Säpo, Corona, Eslöv, 1989. Not 72. Thomas Kanger & Jonas Gummesson Kommunistjägarna kapitel 18 sid 135 - 141. Följande fotnötter från Kommunistjägarna: Not 100. JK:s utredning av sjukhusaffären i Göteborg 1975, färdig 17.5 1979, Diarienummer hos JK 2520-77-20. Not 101. Peter Bratt, IB och hotet mot vår säkerhet, Gidlunds, Avesta 1973. Not 102. Försvarsutskottet 1973/25. Not 103. KU 1974:22. Not 104. 1997 års underrättelseutredning. Not 105, Protokoll från Riksdagens debatt nr 92, 18.5 1973. Not 106, 1977 års underrättelseutredning, bakgrundsmaterialet; kvitto till övlt Åkerman 20.5.1975. Not 73. Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Nionde bandet 1992 Litt.: Den militära underrättelsetjänsten: Betänkande av 1974 års underrättelseutredning, SOU 1976:19; P. Bratt, IB och hotet mot vår säkerhet (1973); T. Kanger & J. Gummesson, Kommunistjägarna (1990). Not 74. Kommunistjägarna s 188 & 190.
|
Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |