[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det var precis vad som hände under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) när 60.000 livskraftiga bolag fick sina tillgångar konfiskerade av bankerna med storbanken Nordea och "skräpkreditföretaget" Securum i spetsen. Bara mot Nordea finns från denna tidpunkt mer än 2.000 processer noterade vid Stockholms tingsrätt. Hur många processer Nordea varit involverad ifrån övriga Sverige kan jag bara gissa mig till.

Den största stölden sammanfattas på ett bra sätt i den senaste rättsliga processen som nyligen avgjorts i svensk domstol. Jag tänker förstås på rättegången mellan Nordea och Yggdrasil. Beskrivningen av hela detta ekonomiska måls enkelhet, som givits in vid Yggdrasils slutanförande i målet, visar hur målet borde ha behandlats redan från början.

Målet avgjordes till Erik Pensers och Yggdrasils nackdel i Svea Hovrätt den 28.6. Enligt min uppfattning visar målet entydigt att det är frågan om pantrealisation, och att de krav på bevisning som gäller övervärdet, är ordentligt styrkta i målet. Om inte ens Yggdrasil som orkar betala ca 100 miljoner kronor i rättegångskostnader, i Sveriges genom tiderna dyraste rättegång, kan styrka att övervärdet i samband med en ofrivillig pantrealisation skall tillfalla bankkunden, hur skall då andra bankkunder lyckas klargöra detta enkla faktum i svensk domstol ?

Värdet av panten, som bestod av Yggdrasils Nobelaktier, som Nordea konfiskerade i samband med att banken egenmäktigt beslagtog Erik Pensers tillgångar var drygt 5 miljarder kronor. Efter avdrag för lån och för Nordeas betalning till Nobel för Yggdrasils del av Gamlestads-engagemanget blir värdet som Nordea skulle återbetala till Yggdrasil närmare 3 miljarder kronor.

Nordea realiserade panten Nobelaktierna genom köp 1991-09-20 och 1991-12-13 till sig själv, utan förhandlingar, utan särskild värdering och utan offentlig auktion. Panten togs utan att någon ränta eller amortering var förfallen till betalning eller något lån uppsagts där panten utgjorde säkerhet.

Så gick det till när många fastighetsägare och företagare som drabbades under den svenska bankkrisen när Nordea sade upp alla krediter för många av Sveriges livskraftiga företag, som gjorde att den svenska statsskulden ökade med tusen miljarder kronor, plus ränta. Under denna period begick många företagare självmord eller dukade under. Familjer splittrades. Många företagare försvann från Sverige med sina företag. De ekonomiska påföljderna för Sverige har blivit en utarmning av det svenska näringslivet.

Hur detta kunde ske i Sverige utan att domstolar agerat och straff utdömts till skyldiga banktjänstemän och politiker är och förblir den största rättsskandalen i Sveriges historia. I dag är det helt klarlagt att Gota Bank som Nordea ( dåvarande Nordbanken) var på obestånd och skyldiga att begära sig själva i konkurs för att dessa banker hade förbrukat hela sitt egna kapital, och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990 !

I stället fick Gota Bank och Nordea dispens från både kraven på kapitaltäckningsgrad och att begära sig själva i konkurs. De konkursmässiga bankerna Gota Bank och Nordea fortsatte därför att bedriva verksamhet som om ingenting hänt. Efter detta datum tillät Politikerna också krisbankerna att bedriva bankverksamhet mot de kunder som inte längre passade in i krisbankernas "portfölj"..

Som ordförande i både Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund förvånas jag ständigt över den stora uppmärksamhet jämförelsevis små ekonomiska brottsmål får i Sverige, som Alcalá-målet som handlar om den f d kulturskribenten i Dagens Nyheter och småbedragaren Jesus Alcalá som försökte tillskansa sig biståndspengar för egen vinning.

Sakfrågorna i de riktigt stora ekonomiska brottmålen får inte någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Behandlingen av sakfrågorna kommer inte heller upp som brottsmål och menedsärenden i ekonomiska tvistemål får inte heller några påföljder. I samband med den nyligen avslutade rättegången Yggdrasil mot Nordea, hade Bankrättsföreningen en styrelseledamot i rättssalen under hela rättegången i Svea Hovrätt, medan de flesta ekonomijournalisterna lyste med sin frånvaro i rättssalen, när de väsentliga sakfrågorna behandlades.

I Alcalás förhållandevis lilla brottsmål var två åklagare involverade och en lång rad kulturskribenter agerade för Jesus Alcalá räkning redan innan målet var utsatt till huvudförhandling, eller avgjort i någon rättsinstans. När det gäller alla de företagare som plundrades på sina tillgångar av krisbankerna var ingen kulturskribent villig att ta till orda. Även ekonomijournalisterna och de vanligtvis språksamma ekonomiska talesmännen i våra banker har varit ovanligt tysta när det gäller att beskriva vad som hände under bankkrisen.

Försvaret av brottslingen Alcalá bekostades av svenska staten. Alla bankkunder som utsattes för brott från krisbankernas sida genom att orättfärdigt drabbas av bankernas bannbulla under krisen har själva tvingats svara för alla kostnader i målen.

Dessutom behandlas dessa mål som "tvistemål" i stället för som brottsmål, vilket anger att det inte skulle vara något brott i Sverige att tillskansa sig andra människors tillgångar, i strid mot både Guds bud, Europakonventionen och EG-rätten. Under den svenska bankkrisen när många företagare orättmätigt fick alla sina tillgångar konfiskerade av de svenska krisbankerna. Detta är tydligen både domstolar och staten överens om kan få ske i Sverige.

Målets enkelhet i Nordea - Yggdrasil visar tydligt att det i ekonomiska tvistemål är bankerna och deras ombud som tillåts styra omfattningen av målen in absurdum, även vid skäligen enkla mål. Svenska domare i allmänhet saknar ekonomiska kunskaper att följa gällande lag i ekonomiska tvistemål.

Hade målet kommit upp vid hovrätten i t e x Singapore som enligt min uppfattning tillämpar en effektiv rättsskipning i ekonomiska tvistemål, skulle målet bara tagit en arbetsvecka i anspråk.

Nordea/Yggdrasilsmålets huvudfråga är ju om banken är skyldig att återlämna övervärdet vid en pantrealisation, vilket varje land som följer WTO:s handelsregler tydligt anger. Lagstiftningen borde inte kunna kringgås genom att bankerna bildade dotterbolag och särskilda "skräpbolag" som skedde under bankkrisen bara för att slippa undan det juridiska ansvaret som skedde i många fallen när krisbankerna plundrade sina kunder !

Två enhälliga styrelse i Sveriges två största fristående organisationer, Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund som representerar Sveriges bankkunder, anser att övervärdet i samband med en ofrivillig pantrealisation skall tillfalla bankkunderna och inte bankerna. Detta gäller, oavsett vad värdet består i. I Yggdrasils fall bestod värdet av Nobelaktier. Men det kunde lika gärna bestå av ett fastighetsinnehav. Kravet på en ordentlig pantrealisation och värdering av pantinnehavet innan försäljning måste vara ett oavvisligt krav.

I de många mål som jag i min egenskap av ordförande tagit del av anser de lägre rättsinstanserna annorlunda. Medan Högsta Domstolen fortfarande inte prövat något ordentligt prejudikatärende. Min förhoppning är därför att Erik Penser, via företaget Yggdrasil, fortfarande har kraft och ork att via överklagande till Högsta domstolen slutgiltigt få denna viktiga fråga prövad i EG-domstolen eller i Europadomstolen.