[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om angreppet beror på att han själv tidigare blivit hårt kritiserad av mig i sin tidigare roll i Gota Bank, i bland annat Finanstidningen vill jag låta vara osagt. Men Gabriel Urwitz har i sin roll som ordförande i Gota under perioden april 1989 - mars 1991 och under perioden april 1991 - augusti 1992 själv ett stort ansvar för hanteringen av bankkrisen, då han var ordförande och verkställande direktör i Gota Bank.

Både i sin roll som ordförande och som VD för Gota Bank har Gabriel Urwitz verkat för upphaussningen av Gota Banks aktier under krisen, och vidareförsäljningen av banken när han i själva verket var skyldig att begära banken i konkurs. Dessutom har han medverkat till den olagliga försäljningen av företagscertifikat för Gota utan att bli straffad. Därför borde Urwitz egentligen vara tacksam och tyst, för att han hittills sluppit undan ansvar för sin egen roll i bankkrisen, genom att bara behöva betala några miljoner i böter.

Hans dåvarande kollega Jean - Maxime Lévêque som var VD för den statliga franska banken klarade sig inte lika lindrigt undan, utan avtjänar nu ett långt fängelsestraff för att han manipulerade resultatet i den dåvarande helstatliga banken Crédit Lyonnais. Nu riskerar även den tilltänkta chefen för den Europeiska Centralbanken, Jean - Claude Trichet att ställas inför rätta för sin roll i den franska bankskandalen som inträffade ungefär samtidigt som den svenska.

Anklagelserna mot Jean - Claude Trichet rör hans eventuella medhjälp till falsk redovisning i den franska banken 1992 och 1993. När det gäller Gota Bank och Nordeas redovisning under bankkrisen har jag tidigare skrivit många artiklar att det snart måste vara tid att granska dessa bankers bokföring under krisen och ställa den fiktiva bokföringen under denna period mot de faktiska resultaten.

Men fortfarande har ingenting skett. Den svenska regeringen, både före och efter krisen verkar tycka att det är helt i sin ordning att ingenting görs, eftersom de själva är inblandade med de olagliga beslut som fattades under bankkrisen. Både Gota Bank och Nordea var ju skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, utan att någonting skedde.

I konkursförvaltaren Rolfs B Åbjörnssons förvaltarberättelse från den 4 januari 1994 står det att bristen i boet i konkursen i Gota AB drygt 3 miljarder kronor, trots tidigare stora kapitaltillskott som skedde i banken, vilket visar att även försäljningen av företagscertifikat som skedde i banken långt efter det att Gota Bank var skyldig att begära sig själv i konkurs, måste ha skett "i ond tro !"

Först i september 1992 erkände ledningen för Gota Bank att man inte skulle kunna uppnå det lagstadgade kapitaltäckningskravet på 8 % som man borde redovisat redan den 1 februari 1990 ! Trygg Hansa SPP som köpt banken till överpris stod då med Svarte Petter i handen och vägrade skjuta till mer kapital.

Regeringen gjorde därför en utfästelse den 9 september 1992 att Gota Banks förpliktelser skulle infrias. Gota Bank ägdes av Gota AB som inte omfattades av den statliga garantin.

I december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank från konkursboet och i början av 1993 fick Gota Bank som en tillfällig lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor, vilket visar att den verkliga bristen i boet också var betydligt större än den som konkursförvaltaren uppgivit i sin förvaltarberättelse !

Därför delar jag Gabriel Urwitz syn på Hans Löwbeer. Han var oduglig som chef för den dåvarande Bankinspektionen, eftersom han aldrig vidtog några åtgärder för att försätta Gota Bank och Nordea i konkurs, som han var skyldig att göra.

Det var således inte för att han inte tog itu med de stora utmaningar som avregleringen betydde, som Löwbeer var dålig chef. Hans saknade helt och hållet kompetens för att bevaka att de svenska bankerna anpassade sig till den lagstadgade kapitaltäckningsgraden, som man tidigare förbundit sig att göra, och som skulle trätt i kraft redan den 1 februari 1990.

Hans Löwbeers efterträdare Anders Sahlén gjorde heller ingenting för att Gota Bank och Nordeas fiktiva redovisningar skulle beivras, trots att det måste stått klart för honom redan när han tillträdde sin post som generalsekreterare för Bankinspektionen att såväl Gota Banks som Nordeas bokföring måste betraktas som rena falsarierna, och att inspektionen var skyldig att utreda saken ordentligt, för att sedan överlämna ärendet till polis och åklagare.

Om Claes Norgren som tillträdde som generaldirektör för den nuvarande Finansinspektionen 1993 och efter den 31 oktober går vidare till andra uppdrag i Baselkommittén, som har till uppgift att fastställa bankernas kapitaltäckningsgrad och vilka regler som gäller för att dessa skall uppnås, anser jag att han lagt ner ett stort jobb för att komma till rätta med de svenska krisbankernas tidigare grova fusk i dessa avseenden.

Men inte heller han har sett till att krisbankernas tidigare bedrägerier lett till åtal och fällande domar, varför jag i dessa stycken delar Gabriel Urwitz inställning till kompetensfrågan i den nuvarande Finansinspektionen måste förstärkas, både när det gäller grova insiderbrott som för närvarande sker ostraffat och bevakningen av de svenska bankerna, så att ansvar mot Gota Bank och Nordea kan utkrävas, för de största ekonomiska brotten i Sveriges historia !