Finansinspektionen klarar inte sitt uppdrag.
Ett par insiderfall är bara exempel på att inspektionen
misslyckats. Orsaken är att kompetensen hos medarbetarna är för
låg. Här saknas gedigna kunskaper om ekonomi och juridik.
Inspektionen har allt för låg intellektuell kapacitet och
begränsad handlingskraft, skriver Gabriel Urwitz, adjungerad
professor i finansiell ekonomi och vd för riskkapitalbolaget AB
Segulah. Han jämför med hur framgångsrik Riksbanken varit efter
avregleringarna.
Generaldirektör Claes Norgren har meddelat att
han efter nio år inte vill ha förlängt förordnande som chef för
Finansinspektionen. En ny chef skall utses. Detta borde motivera en
utvärdering av Finansinspektionens hittillsvarande prestation, så
att rätt person utses.
Syftet med denna kommentar är ett försök att bidra till en sådan
utvärdering genom att göra en kortfattad genomgång av
Finansinspektionens och dåvarande Bankinspektionens verksamhet
under de senaste åren.
Finansinspektionen är tillsammans med Riksbanken två organ som
staten har för att bevaka det finansiella systemet. Inspektionen
kan, kortfattat, sägas ha tillsyn över enskilda institut och
marknader, medan Riksbanken har systemansvaret, det vill säga
ansvaret för hela det finansiella systemet. Det kan diskuteras om
uppdelningen mellan Finansinspektion och Riksbanken är optimal. Är
det till exempel meningsfullt att Finansinspektionen har tillsynen
över enskilda banker, medan Riksbanken har ansvaret för hela
banksystemet samtidigt som Riksbanken sysslar med utlåning till
enskilda banker och således måste ha kunskap om dessa enskilda
banker. Jag skall lämna denna diskussion därhän, inte för att
den är oviktig utan för att syftet här är att analysera
Finansinspektionens agerande givet den nuvarande ordningen.
Det svenska finansiella systemet var fram till mitten av 1980-talet
ett av Europas mest reglerade. Det rådde i stort sett total
centralplanering, vilket även kom att spegla tjänstemännens
agerande inom såväl Riksbanken som dåvarande Bankinspektionen.
Det var inte fråga om särskilt mycket analys och diskussion mellan
tillsynsmyndigheterna och det finansiella systemets aktörer, utan
det var mer frågan om att kommendera bankerna och andra reglerade
aktörer. Det var till stora delar en kommandoekonomi, där även
politisk opportunism stundtals frodades. Få chefer för banker
eller andra aktörer vågade hävda sin egen mening. Detta var
situationen under hela efterkrigstiden fram till och med slutet på
1980-talet. Det är viktigt att förstå denna bakgrund, eftersom
det är den miljön, som till mycket stor del utgör det historiska
arvet för nuvarande Finansinspektion.
Riksbanken lyckades genomgå en veritabel revolution genom att
utvecklas från en diktatorisk myndighet, där sakargument inte
spelade någon stor roll till en myndighet som i dag har stor
intellektuell integritet. Denna transformering har säkert
påverkats av kompetenta riksbankschefer som Krister Wickman, Lars
Wohlin, Bengt Dennis och Urban Bäckström, som alla karaktäriseras
av gediget nationalekonomiskt kunnande parat med stor intellektuell
hederlighet.
De har insett att Riksbanken för att lyckas i en avreglerad
globaliserad värld måste bli en institution med stor intellektuell
kapacitet. Det vill säga Riksbanken måste bland annat bygga upp en
gedigen kader av duktiga ekonomer av forskningskaliber, etablera ett
nätverk med de bästa svenska och internationella ekonomerna inom
områdena makroekonomi, penningpolitik och finansiella
systemfrågor. Vidare skapa en form av kontinuerlig dialog inom och
utom Riksbanken i viktiga ekonomisk-politiska frågor och skapa en
tydlighet och öppenhet i sitt agerande som ger förtroende för
institutionen.
Många frågor (att hantera olika ekonomiska chocker eller kriser i
en värld under genuin osäkerhet), som en riksbank måste hantera,
är en stor intellektuell utmaning och måste göras också med
ödmjukhet. På det stora hela måste Riksbankens transformering
under de senaste femton åren betecknas som framgångsrik och borde
vara en förebild för vad som faktiskt går att åstadkomma.
Finansinspektionen, som startade från samma utgångspunkt som
Riksbanken, har tyvärr inte genomgått samma framgångsrika
transformering. Den har egentligen hittills inte lyckats skaka av
sig sitt historiska arv av att vara en institution med för låg
intellektuell kapacitet och för begränsad handlingskraft. Det har
hänt förvånansvärt litet under motsvarande tid som Riksbanken
genomgått sin stora omvandling. Ansvaret för detta måste
självklart alla regeringar ta på sig under motsvarande period. Den
nuvarande regeringen har nu en historisk chans att se till att
Finansinspektionen blir den viktiga och gedigna myndighet, som den
måste vara.
Finansinspektionens utveckling under de senaste 15-20 åren är
enligt min uppfattning till stor del en spegelbild av dess chefer.
Under stor del av 1980-talet verkade Sten Wahlberg, som chef. Han
var en framstående jurist men var också en stark känslomänniska,
vilket ibland tog överhanden. Detta innebar att om han värdesatte
en person så fick denna agera jämförelsevis vidlyftigt, medan han
däremot kunde motarbeta personer som han av någon anledning fattat
agg mot, oberoende om personens eller institutets agerande var
lagligt och försvarbart. Det är nog riktigt att påstå att under
Wahlbergs tid utvecklades en sorts kameraderi mellan honom och olika
bankchefer, vilket inte var hälsosamt. Jag har själv haft
erfarenhet av Wahlberg och kom att tycka mycket om honom som
människa men är mycket tveksam till hans sätt att utöva
chefskapet för Bankinspektionen /Finansinspektionen.
Wahlberg efterträddes av Hans Löwbeer, vilket tyvärr kom att bli
ett steg i helt fel riktning. Löwbeer saknade erfarenhet av den
finansiella sektorn och blev på många sätt ett exempel på en
felaktig chef för Finansinspektionen. Han var beslutför men
saknade ödmjukhet och besvärades av okunskap om vad han var chef
över. Detta är naturligtvis i de flesta sammanhang en dålig
kombination. Här får dåvarande regeringen ta på sig en skuld
över att ha utsett Löwbeer i en situation då Finansinspektionen
hade behövt en mycket kompetent chef, eftersom detta var mitt under
den stora avregleringen med stora utmaningar för det finansiella
systemet och Finansinspektionen.
Löwbeer efterträddes av Anders Sahlén, som utan tvekan var en
mycket kompetent och kunnig chef. Sahlén hade en gedigen bakgrund
bland annat som sekreterare i en viktig kapitalmarknadsutredning och
med erfarenhet från Riksbanken. Enligt min bedömning var Sahlén
kompetensmässigt vad inspektionen behövde, men sedan kom den stora
finansiella krisen/bankkrisen, som tyvärr svepte bort också
Sahlén.
Om Sahlén hade någon svaghet så var det möjligtvis att han inte
riktigt rådde på det gamla reglerargardet inom Finansinspektionen.
Jag tror Sahlén väl förstod vad som krävdes av inspektionen men
han lyckades bara delvis rekrytera nya duktiga medarbetare med rätt
bakgrund. Till för stor del var det samma gamla garde som satt
kvar. Det går inte att i myndigheter som får en helt ny roll ha
kvar hela den gamla tjänstemannakåren, eftersom de är uppfostrade
i en annan anda, där de har svårt att förstå myndighetens nya
roll och utmaningar.
Sahlén efterträddes av Claes Norgren, som också var en person med
en gedigen bakgrund från bland annat Riksbanken. Claes Norgren är
på alla sätt en sympatisk och duktig person, men enligt min
uppfattning har han inte lyckats genomföra den nödvändiga
transformeringen av Finansinspektionen. Norgren tycks ha varit
framgångsrik med sina internationella uppdrag, bland annat som
ordförande för den grupp som har utvecklat nya
kapitaltäckningsregler, men när det gäller den inhemska
verksamheten finns det mycket som borde ha skett som inte har skett.
Bland annat gäller det inspektionens kompetensuppbyggnad.
Det finns kunniga medarbetare inom inspektionen men i snitt är
kompetensen för låg. Jag tror knappast det finns någon inom
inspektionen som har mer än 40 eller 60 universitetspoäng i
ekonomi. Jämför detta med Riksbanken, där det i dag finns ett
tjugotal medarbetare som har disputerat. Förutom gedigna kunskaper
i ekonomi, framför allt så kallad finansiell ekonomi, behövs
också medarbetare med gedigen juridisk kompetens. Bland annat
måste Finansinspektionen ha en chefsjurist som väcker respekt på
grund av sin kompetens.
Insiderfrågan är ett bra exempel på ett område, där
inspektionen inte har lyckats. Flera insiderutredningar har drivits
på ett för tillkrånglat sätt och helt oacceptabelt dragit ut på
tiden, vilket inte väckt respekt för inspektionen och dess
ledarskap.
Ett annat område, där inspektionen enligt min uppfattning är för
tunn är bedömningen av olika risker inom det finansiella systemet
och dialogen med marknadens olika aktörer om dessa risker. Här
finns nog mycket att lära av de internationella
kreditratingbyråerna, när det gäller dialogen med marknadens
aktörer.
Finansinspektionen har många och svåra uppgifter och det är ingen
lätt uppgift att vara dess chef. Det finns säkert flera
förklaringar till att Norgren inte har lyckats omvandla
Finansinspektionen till en slagkraftig institution med den
nödvändiga kapaciteten. Denna gång måste regeringen utse en
chef, som har kompetensen, ledaregenskaperna och mandatet att
åstadkomma den nödvändiga utvecklingen av Finansinspektionen.
Betydelsen av det finansiella systemet, marknader och olika
intermediärer, mellanhänder, torde stå klart för var och en.
Marknadens aktörer vill inget hellre än att ha en kompetent och
oberoende tillsynsmyndighet.
Det finansiella systemet måste ha en tillsynsmyndighet som kan
spegla dess betydelse.
Gabriel Urwitz
adjungerad professor i finansiell ekonomi och vd för
riskkapitalbolaget AB Segulah
