[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Björn Wahlström erkänner också att det för Nordea i likhet med de andra bankerna, var ett fåtal stora förluster inom fastighetssektorn som utgjorde Nordeas stora mardröm. Den fråga som jag då ställer mig är varför Björn Wahlström inte begärde banken i konkurs redan i december1990, när han tillträdde sin post som styrelseordförande i banken. Och varför inte Hans Dalborg begärde banken i konkurs när han tillträdde som ny VD i banken 1991.

I stället fortsatte bägge att driva bankverksamhet som om ingenting hänt.

Chefen för den f d statliga banken Crédit Lyonnais, Jean - Maxime Léveque (som jag också skriver om i min bok) sitter sedan länge i fängelse för sitt sifferfiffel, och för att han redovisade förlusterna på ett felaktigt sätt i den franska banken under bankkrisen. Nu yrkar också åklagaren i den så kallade Crédit Lyonnaisaffären villkorligt fängelsestraff för den franske centralbankschefen Jean-Claude Trichet, för att han hjälpte till att dölja dessa bokföringsfiffel, som den statliga franska banken gjorde sig skyldig till under den franska bankkrisen.

Fortfarande har vare sig den f d styrelseordförande Björn Wahlström eller bankens nuvarande styrelseordförande Hans Dalborg blivit dömda för de allvarliga bokföringsbrott och grova svindlerier som de gjorde sig skyldiga till under den svenska bankkrisen. I stället hjälpte den svenska regeringarna till med att dölja dessa brott, genom att hemligstämpla bankens verkliga resultat. Regeringen nekar också till att jämföra Gota Bank och Nordeas fiktiva bokföring med dess verkliga resultat för att kunna friskriva de skyldiga i ledningen för både Gota Bank och Nordea.

I stället för att erkänna vad han själv gjorde för fel i Nordea utmålar Björn Wahlström i stället bankens kunder som skurkar. Om varför Nordea först sade upp lån och bröt ingående avtal i strid med både avtalslagen och banklagen, för att sedan flytta över sina kunder till ”skräpkreditföretaget” Securum skriver Wahlström att ”bankmän inte alltid varit särskilt duktiga på att hantera skurkar. ”

Den franske centralbankschefen Jean-Claude Trichet var 1992 högste tjänsteman i finansdepartementet med uppgift att övervaka Crédit Lyonnais. Åklagaren anser att samtliga åtalade varit medvetna om det bokföringsfiffel som förekom i den franska banken för att dölja de verkliga förlusterna. Skulle Trichet bli dömd kan han inte längre bli chef för den Europeiska Centralbanken (ECB) som han är förhandstippad på att bli.

I Sverige visste både den förre socialdemokratiske finansministern Allan Larsson och den f d moderate ”bankministern” Bo Lundgren om Nordeas bokföringsfiffel och bevisade emissionssvindleri som skedde 1991, utan att vidtaga några åtgärder mot banken ledning. Detta måste betecknas som både anmärkningsvärt och olagligt ministerstyre eftersom den allmänna amnestin för bankerna inte utlystes förrän hösten 1992.

I stället valde Nordea och övriga krisbanker att begära sina kunder i konkurs vilket på ett uppenbart sätt strider mot artikel 1 i det första tilläggsprotokollet angående skydd för de mänskliga rättigheterna som stadgar att envar fysisk eller juridisk person rätt till egendom skall lämnas okränkt och att ”ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag.

De gjorda avskrivningarna Nordea visade sig vara en mild västanfläkt i förhållande till dem som skulle bli nödvändiga för att täcka banken stora latenta förluster.Totalt slutade notan för rekonstruktionen av Nordea och de bolag som banken tvingades överta som pant på ofattbara 65 miljarder kronor, enligt Wahlström.

Det var denna rekonstruktion som kostade 60.000 livskraftiga företag livet och som bara under perioden 1991 - 1992 gjorde att 40.000 företag gick i konkurs alldeles i onödan.

Enligt min mening förvärrade ledartrion Hans Dalborg, Jacob Palmstierna och Björn Wahlström bankkrisen genom sitt agerande i Nordea under krisen. I sin bok En laber bris är Wahlströms slutsats kring sitt agerande ungefär att ”Ingen kristendom utan helvete och ingen kapitalism utan konkurs”

Men vad dessa tre herrar gjorde sig skyldiga till var att försätta livskraftiga företag som inte längre passade in i bankens ”portfölj” i konkurs medan de själva kunde fortstätta att driva verksamhet, trots att de var skyldiga att begära banken i konkurs, vilket inte kan tolkas som annat än ett kriminellt handlande från Nordea ledning vilket måste betraktas som den största rättsskandalen i Sveriges historia, med vilka mått man än mäter !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen