Björn Wahlströms bok "En laber bris" (Ekerlids förlag 1999) är värd all uppmärksamhet. Den speglar omdaningen av det svenska näringslivet, från början av 70-talet ända in på 90-talet, fram till att Björn Wahlström tvingades avgå som styrelseordförande i krisdrabbade Nordbanken.

Titel: En laber bris
Författare: Björn Wahlström
Förlag: Ekerlids Förlag

Hans avgång berodde bland annat på Jan Mosanders radioprogram och kvällstidningen Expressens skriverier om Björn Wahlströms arbete med en strukturplan för den polska skogsindustrin.
- Boken beskriver också två skeden av storhetsvansinne i svensk historia. Dels den politiska skapelsen av "Stålverk 80" under 1970- talet, som var avsedd för att för alltid befästa Sveriges ställning på världskartan vad beträffar svensk stålproduktion. Av denna satsning blev det ingenting kvar utom ofantliga kostnader för arbetslöshet. Inte heller blev det någonting kvar efter bankernas och fastighetsbolagens gigantiska fastighetsspekulationer, både i Sverige och utomlands under 1980-talet.

Dessa felsatsningar resulterade i stället i den svenska finanskrisen 1987 - 1993. Och att 60.000 friska företag fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan, för att förbättra bankernas kapitaltäckningsgrad.
- I boken medger Björn Wahlström, att han nu långt senare, när han tänker tillbaka på sin tid som industriell och finansiell "städare" i näringslivet varken känner sorg eller medlidande över alla företagare som försvann, efter hans inhopp som ordförande i Nordbanken.
- I "En laber bris" avslöjas att det var den förlusttyngda Grängesbergsgruvans överlåtelse till staten som inspirerade honom till skräpkreditföretaget Securums bildande. I bägge fallen var det staten och skattebetalarna som fick betala för företagens fallisemang . I fallet med överlämnandet av den olönsamma Grängesbergsgruvan gick det till så att den nybildade stålkoncernen SSAB, lämnade över gruvan till ett nybildat bolag, ägt av staten. Sedan köpte SSAB malm under något år till marknadspris och slapp därigenom alla nedläggningskostnader och alla övriga problem för bygdens framtid.
- Björn Wahlström erkänner också att staten övertalades av SSAB att köpa argumentet om att en konkurs för Gränges 1977 "var ett hot mot det svenska betalningssystemet" Samma argument använde Björn Wahlström själv sig mot staten för att rädda Nordbanken undan konkurs 1991.

Någon större bankerfarenhet, hade aldrig Björn Wahlström när han tillträdde sin tjänst i Nordbanken 1991. Hans erfarenhet begränsades till en tidigare styrelseplats i Sundsvallsbanken.
- När han i december 1990 ombads att gå in som styrelseordförande i Nordbanken, erkänner han öppet i boken, att han inte visste vilket prekärt läge som banken befann sig i. Läget var långt värre än vad den nya styrelsen någonsin kunnat ana. Avskrivningarna som man omedelbart gjorde borde gjorts långt tidigare, eftersom det fanns undangömda förluster i Nordbanken som aldrig redovisats. Dessa avskrivningar visade sig också senare vara alldeles för små.
- Vad man som läsare inte kan förstå när man läser boken, är att Björn Wahlström inte insisterade på att banken skulle begära sig själv i konkurs som banklagen och konkurslagen föreskriver. Man förstår inte heller varför den tidigare ledningen fick stora avgångsvederlag i stället för åtal vilket hade varit naturligt , då såväl banklagen som konkurslagen är strikt när det gäller dessa frågor.
- Vad Björn Wahlström återkommer till i sin bok är att det är skillnad mellan teori och praktik. Det fick han själv erfara när han i sitt arbete för SCA föreslog, att man i stället för att behålla sina kunder i Sydamerika, skulle satsa på bolagets Europeiska kunder vid försäljningen av cellulosa. Björn Wahlström skrev då ett vänligt brev till alla kunderna i Sydamerika att man avsåg att dra tillbaka leveranserna inom ett år.
- Följden blev förstås att alla kunderna från Sydamerika ganska omgående slutade handla cellulosa av SCA. När sedan lågkonjunkturen drabbade SCA, fanns inga kunder kvar från Sydamerika och Björn Wahlström var tvungen att resa ner till Sydamerika och be om ursäkt, samtidigt som han blev tvungen att omförhandla gamla 3-årskontrakt till 5-årskontrakt för att behålla dessa viktiga kunder.

Hade Björn Wahlström fått vara kvar i Nordbanken skulle han till slut förstått att han handlade ärligare och ödmjukare i fallet SCA mot de sydamerikanska kunderna , än vad han gjorde i Nordbanken.
I Nordbankenfallet borde han vara skyldig alla bankens kunder , som orättfärdigt fått sina krediter uppsagda, en ursäkt. Den gången lät han i stället Hans Dalborg först skriva till Nordbankens oroliga kunder, för att lura kunderna att vara kvar i banken. I brevet försäkrade Hans Dalborg , att Nordbanken var en bra bank som man inte borde överge i första taget. Sedan plundrades de företag som genom Nordbanken hamnade i Securum.
- Innan Björn Wahlström avslutar boken med att berätta om sitt pensionärsliv försvarar han sig mot de kraftfulla presskampanjer som riktades mot honom både under hans tid på SSAB och som ordförande i banken. Som avslutning till detta kapitel citerar han mycket lämpligt Shakespeare och Othello.

"Om någon stjäl min börs så stjäl han lappri stor sak, nyss var den min, nu är den hans och har en slav åt tusen andra varit men om någon stjäl mitt goda namn blir han ej av detta rik men jag blir mycket arm."

- Jag föreslår därför läsarna, att själv dra sina egna slutsatser om Björn Wahlström efter att ha läst hans bok, som i många stycken är både läsvärd och underhållande.