Den 1 mars svarar gemensamt både Hans Tson Söderström (tidigare VD i SNS) och Stefan Lundgren (nuvarande VD) under Brännpunkt i ett irriterat inlägg, på de påståenden som görs av Meyerson, att SNS varken ägnar sig åt entreprenörskap eller för att få ut näringslivets verklighetsbeskrivning.

Hans Tson Söderström och Stefan Lundström försöker försvara sig med att SNS i stället lyfter fram de ”makroekonomiska” frågorna grundad, på vetenskapliga studier, vilket görs från SNS sida för att främja en ”konstruktiv samhällsdebatt”.

Hur det förhåller sig med Industrins Utredningsinstitut vågar jag inte yttra mig om, eftersom jag inte haft tid att i detalj följa Institutets verksamhet. Det har jag däremot gjort vad gäller SNS, och dess omfattande desinformation i samband med den subjektiva förklaringen till den svenska bankkrisen (1987 - 1993)

Därvidlag vill jag påstå att SNS numera ägnar sig åt rena ”kampanj-journalistiken” . SNS tar forskare och författare till hjälp för att felaktigt beskriva vad som hände under krisen, vilket jag också berättar om i min nyutkomna bok: ”Från bankkris och börskris” (Bankrättsföreningens 2003)

Socialdemokraternas långa maktinnehav och starka ambitioner när det gäller utformandet av den verklighetsbild som ligger till grund för den ekonomiska politiken, har varit och är ett hot mot välståndsutvecklingen, skriver Per-Martin Meyerson. Här får han också ett oreseverat medhåll från min sida.

Under snart tio år, har Socialdemokraterna i samarbete med Hans Dalborg som ingår i styrelsen för SNS och f n är styrelseordförande i Nordea ägnat sig åt rena desinformationen, vad som hände under bankkrisen i de olika böcker och forskningsrapporter som släppts ut från SNS i detta ämne, som bl a har bekostats av Nordea och Securum

 Vad allmänheten fortfarande inte känner till är därför vad som orsakade bankkrisen, och dess stora ekonomiska konsekvenser. Därför är det glädjande att den första seriösa uppsatsen i ämnet, om vilka som bär ansvaret till bankkrisen ”Bankkrisen - vem bär ansvaret”

(Nationalekonomiska Institutionen i Uppsala, 2001) äntligen har publicerats. Universitetens ekonomiska utredare börjar såldes närma sig sanningen, trots SNS massiva desinformation i detta ämne.

I uppsatsens sammanfattning framgår också vad jag skriver i min bok hur bankerna under krisen ställde sig negativa till att hjälpa i stället för att stjälpa de företag som felaktigt drabbades av bankernas bannbulla. Bankerna försatte dem hellre i konkurs. Därmed har krisbankerna gjort sig skyldiga till dubbelfel. Bankrörelselagen, som åsidosattes under högkonjunkturen, samt oviljan till krisförhandlingar med företagen när krisen var ett faktum, är de två faktorerna till detta dubbelfel, konstaterar författaren till uppsatsen.

På så vis försattes 60.000 friska företag i konkurs. Den svenska statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor, plus ränta. 400.000 svenska kastades ut i permanent arbetslöshet.

”Det räcker inte med att beskriva och mäta. Man måste också förklara”, skriver Meyerson.

De förklaringar som SNS hittills givit om den svenska bankkrisen har skett med hjälp av felaktiga makroekonomiska termer. De forskningsrapporter som avgivits har inte utgått från riktiga förutsättningar. Under sådana förhållanden blir ju allting fel.

Fortfarande har inte SNS förklarat hur det kunde komma sig att såväl Gota Bank som Nordea som var på obestånd per den 1 februari 1990 och skyldiga att begära sig själva i konkurs, kunde få fortsätta sin verksamhet som om ingenting hade hänt efter detta datum. Riksdagens beslut om den allmänna amnestin för de svenska bankerna lämnades ju först hösten 1992.

Inte heller har SNS förmått att förklara de många pantrealisationer som skedde helt olagligt via bankernas egna ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum. Eller hur Nordea kunde tillåtas att svindla såväl staten som de privata aktieägarna på mer än 5 miljarder kronor 1991, trots att banken redan var på obestånd.