[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Följden blev att under första halvan av 1990-talet hade Sverige fler konkurser än Tyskland - som har tio gånger så många invånare. Detta trots att att Sverige haft fördelen av den svaga kronan. När krisen var som djupast befann sig den f d statliga ”värstingbanken” Nordea (gamla Nordbanken) i tvist med mer än 2.000 bankkunder, bara i Stockholms tingsrätt.

Men i Tyskland såväl som i Frankrike har bankkunderna en starkare ställning. Bankerna har inte samma övertag och därmed inte så snara att ta till storsläggan när det börjar kärva i banksystemet som i Sverige. De stora företagsorganisationerna som gamla SAF ( nuvarande Svenskt Näringsliv) och organisationen Företagarna gjorde heller ingenting för att hjälpa företagarna under bankkrisen när de drabbades av bankernas orättfärdigt uppsagda krediter.

Den enda åtgärd SAFs dåvarande chefekonom Jan Herin vidtog när krisen var i full blom var att undersöka saken i den s k Revionsenkäten (1992) som tydligt visade hur bankerna felaktigt sade upp krediter mot sina kunder.

Domstolarna i både Tyskland och Frankrike vet att det inte räcker med att bara tillämpa ”fri bevisprövning” som man gör i Sverige. Domare måste självfallet följa de grundläggande rättsregler som gäller i samband med avtalsvillkor, för att kunna döma rätt i tvist mellan bank och kund.

De senaste tio åren kännetecknas av ett stort antal onödiga konkurser i Sverige som orsakats av att bankerna påstår att säkerheterna har försämrats, när det i själva verket var bankernas säkerheter som försämrades när de inte längre förmådde uppnå sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, i enlighet med internationella avtal.

Bara för de 21.219 företagskonkurserna under 1992 var kostnaderna försiktigt räknat mer än 50 miljarder kronor. För konkurserna under åren 1991 - 95 är kostnaderna mer än 200 miljarder kronor.

Undra på sedan att den svenska statskulden ökade med astronomiska ettusen miljarder kronor, plus ränta. Samtidigt som 400.000 svenskar kastades ut i permanent arbetslöshet, och 60.000 friska företag försvann.

Stora processer har pågått under mer än tio år. Fortfarande processar många företagare mot bankerna i både tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Domstolarna klarade helt enkelt inte av sina arbetsuppgifter. I de flesta fall valde därför domstolarna därför att följa gammal vana, genom att döma till bankernas fördel.

Hittills verkar fortfarande inte svenska domstolarna begripa hur man skall döma i bankmål. Fortfarande följer man vare sig EG-rätten, Europakonventionen eller den europeiska bankrätten.

Vad man tillåter sig att göra i Sverige är att i stället tillämpa ”fri bevisprövning” och samtidigt hoppa över grundläggande rättsregler som tex att otydliga avtalsvillkor skall tolkas till konsumentens fördel och att avtal skall hållas.

Man följer fortfarande inte EG-rättens direktiv 93/13 som fortfarande inte finns inskriven i den svenska lagstiftningen utan bara i lagens politiska förarbeten. Därför ger man heller inte bankkunderna rätt att processa i enlighet med artikel 6, 1:a paragrafen som stipulerar en fair trial och därför respekterar man inte heller äganderätten i enlighet med Europakonventionens bestämmelser i tilläggsprotokollet om okränkt rätt till sin egendom.

Sverige har blivit ett land som tillämpar godtycke som juridisk princip i stället för att följa de rättsregler som Sverige numera är förpliktad att tillämpa.

Tyvärr är det är svårt att få rättelse. Sverige hävdade inför EG-domstolen, när till och med EU-kommissionen tröttnat på att Sverige inte implementerar direktiv som man är skyldig att göra, ”att det ligger i den nordiska rättstraditionen att döma efter lagarnas förarbeten” i stället för vad som står i lagtexten, vilket EG-domstolen godtog som tillräckliga skäl.

Därför är det viktigt att de bankkunder som fått sina krediter orättfärdigt uppsagde begära resning i EG-domstolen då svenska domstolar fortfarande inte tillämpar de grundläggande rättsregler som man förbundit sig att följa. Men i Sverige går staten före den enskilde.

Därför skulle det trots undertecknat avtal dröja mer än 40 år innan man i och med Sveriges inträde i den Europeiska unionen införlivade Europakonventionen (som man fortfarande inte följer) i den svenska lagstiftningen 1995. Därför införlivas inte heller självklara EG-direktiv som man förbundit sig att följa i den svenska lagstiftningen, och därför följs inte heller den Europeiska bankrättens grundläggande rättsregler i Sverige som man är skyldiga att följa.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen