[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Styrelsen i Bankrättsföreningen där jag själv är ordförande sedan starten 1996, har redan för flera år sedan tagit ställning mot bankernas förtalsregister, som vi bland annat anmält till Europaparlamentets talman. Den f d talmannen Nicole Fontaine har också tagit avstånd från de svenska bankernas olagliga register, som hon kraftfullt fördömer.

Det senaste exemplet hur flata svenska domstolar är när det gäller hanteringen av dessa register när de kommer upp till domstolsprövining, gäller Nordeas olagliga och kränkande ”dödsskalleregister”, som jag avslöjade i Svenska Dagbladet redan den 27 december 2002, under rubriken ”Stoppa bankernas olagliga register”.

I stället för att bevilja självklara editionsföreläggande och och editionsförhör ( begäran om upplysningsplikt för de ansvariga) försöker domarna helt enkelt hjälpa bankerna genom att lägga locket på. Går någon domare till slut med på editionsförhör byts vederbörande ut, och sjukskrivs. Pensionerade domare (som redan har sina juridiska karriärer bakom sig) rycker in i stället, och agerar politiskt. Det sker bland annat genom att inställa sedan redan beslutade editionsförhör, som skulle klargöra vilka som är uppgiftslämnare.

Den fråga som jag ställer mig efter dessa beslut är därför hur vi skall komma till rätta med eländet, om vi inte får förhöra de inblandade aktörerna i domstol ? Bör inte de skyldiga också straffas, genom att polis och åklagare agerar, i de ärenden där både tingsrätt eller hovrätt redan dömt till bankkundernas fördel ?

Bankernas kränkande register används för närvarande mot både bankanställda och kunder i en omfattning som ingen tidigare haft en aning om. Kränkningarna sker genom att bankerna ger information till bland annat Upplysningscentralen och andra kanaler vars medarbetare inte har en susning om det föreligger någon sanningshalt i lämnade uppgifter. Någon rutiner för hur bankerna och olika kreditinstituten rapporterar in uppgifter om kreditmissbruk finns inte. Allt har hittills skett på godtyckliga grunder.

Särskilda uppgifter om både anställda och kunder har bland annat lämnats i Nordeas olagliga och kränkande ”dödsskalleregister”, där banken ser till att uppgifterna blandas ihop med uppgifter om verkliga banditer och mördare. Andra uppgifter lämnas in via det bankägda Upplysningscentralen.

När de som finns med i registren reagerar mot uppgifterna bryr sig vare sig polis eller åklagare. Ärendena tvingas därför behandlas som tvistemål i stället för som brottsmål där den förlorande parten tvingas betala alla rättegångskostnader.

Bankerna och Upplysningscentralen (UC) har hittills bara behövt betala nålpengar för den stora skada de orsakar mot dem som drabbats.

Det senaste exemplet avgjordes i av tingsrätten i januari i år, där tingsrätten dömde UC till 10.000 kronor i böter, när en kvinna införts i missbrukarregistret, trots att hon och kreditgivaren befann sig i tvist.

Eva Gianko, VD för upplysningsföretaget Kreditfakta hävdar så sent som den 4 april i en artikel i Dagens Industri att ”Upplysningscentralen hotar rättssäkerheten.” Jag håller med henne. Men UC är inte den enda aktörer som äger kunskap om de olika register som för närvarande cirkulerar i våra domstolar, hos polis och åklagare.

Även rikspolischefen Sten Heckscher är ordentligt informerad sedan 1998 om de olika kränkande och olagliga register som för närvarande översvämmar Sverige. Han vet sedan länge både vilka som ligger bakom det olagliga ”åsiktsregistret” som fanns kvar ända fram till 1998, utan att vidtaga några som helst åtgärder mot upphovsmännen.

Sten Heckscher känner också till vilka som är upphovsmän till Nordeas olagliga och kränkande ”dödskalleregister” sedan 1998, utan att vidtaga några åtgärder överhuvudtaget mot de ansvariga aktörerna, vilket måste betraktas som politisk korruption på högsta nivå !

Den enda anmälan om Nordeas register som Sten Heckscher tvingades genomdriva 1998, efter en amälan från en advokat handlade bara om polisens agerande, som Justitiekanslern (JK) inte fann någon som helst anledning att anmärka på. Vilket inte är så svårt att föreställa sig. JK brukar ju företräda staten i rättsliga sammanhang !

Jag delar därför helt Eva Giankos uppfattning att bankerna som äger UC hindrar insyn och hotar därmed rättssäkerheten. Men domstolarna som tar tag i dessa ärenden, borde självfallet vidarebefordra varje ärende till polis och åklagare, för vidare utredning, för att också kunna straffa upphovsmännen !

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen